Matts Torebring

När min telefon ringde en kväll i veckan, var en av våra goda vänner på tråden, som är boende borta i Västergötland. Vi har har inte träffats på flera år. Däremot har vi talats vid på telefon några gånger. Denna gången varade samtalet i hela 57 minuter. Våra vänner är i samma ålder, som mig & Birgitta.

Vår gode vän har har uttryckt sitt intresse, för att köpa husbil. Han har ställt många frågor till mig. Vi har mötts på Elmia och frågor om vilken husbil, som skulle kunna passa deras behov, har varit många.

Nu förstod jag, när vår gode vän ringde, att det hade hänt något. Först blev jag lite rädd, rädd för att jag skulle ha gett mindre bra rekommendationer, till val av husbil. Så berättade han att han varit i Tyskland och köpt en nästan helt ny Morelo Palace -19. GRATULERAR! Men Vad Roligt, sa jag!

Vår gode vän slår oss mångdubbelt med häpnad. Dels är de till åren komna, precis som vi, dels att ta sig för, att leta upp en handlare i Tyskland, dels att kunna kommunicera genomförandet på engelska/tyska och att gå från en Öggestorp President -89, exakt samma som vår sista husvagn, till en fullvuxen husbuss. Denna Morelo är 40 cm längre än vår, 20 cm högre och har fullbredd 250 cm.

Vi har ett par andra goda vänner som är 80+. I helgen får de ta sin nybyggda villa i besittning. Jag tycker det är fantastiskt, att få åldras utan att bli stillasittande. Själva bygger vi hus som ni alla vet. Jag var själv med och genomförde ett stort byggprojekt på jobbet, som avslutades i somras, där sju entreprenörer inklusive mig själv, passerat 70. Alla kan naturligtvis inte jobba, men ta vara på nuet och lev vidare.

När jag var bondpojk, hade vi en åkerlycka nere i skogen, som kallades för Matsalyckan. Jag minns att jag odlade potatis där, som jag sedan sålde. Idag blev det Restaurang Matlyckan.

Detta blir Matts & Birgittas Matlycka i fortsättningen. Vi har varit här flera gånger tidigare. Sällan får man så mycket mat som här och så gott. Du kan till och med välja att äta en köttbit för runt 100- lappen. Så länge det är trivsam miljö, bra service och framförallt god mat, till rätt pris, då gillar vi stället. Lokalerna, som är i tre stora delar, rymmer väldigt många gäster.

Behöver jag skriva att kantarellsoppan var god. Lite nytt med rostat bröd med bacon till. Före soppan hade vi dessutom avnjutit ett stort salladsbord.

Idag blev det ingen dessert, för var skulle jag ha placerat denna? Däremot ingår kaffe & kaka.

Vi har varit dag & natt på jobbet i tre månader nu. Klart att vi måste ta oss lite friheter som denna idag.

Tidigt under hösten, fick vi ett erbjudande från vår dotter med familj, att följa med på en utlandsresa efter jul, till sol & värme. Vart var inte riktigt bestämt då. Till slut blev resmålet Thailand. Jag kände direkt att jag vågade inte tacka ja. Julruschen måste lägga sig och kroppen måste få andrum. Vi var inbjudna av Kanal 10, att vara med på en festhelg över nyår, så nära som i Värnamo, men inte ens det vågade vi satsa på.

”Mitt sjunde sinne” sa mig att tacka nej. Väl var det, för som de flesta av er redan vet, blev det ryggläge och influensa hemma i husbussen. Efter megaflytten under sensommaren, skogsavverkning, husbygge och överlämnande av förra boendet till nya ägare, hade jag längtat efter julledigheten. Nu blev det inget av med den.

Tack till Nelly & Oliver & Familjen för det vackra kortet från Thailand!

God fortsättning på helgen till alla er andra

Idag är första dagen sedan juldagen, som jag känner mig pigg och lite utvilad igen. Influensan tog all kraft ur kroppen. Utan Cosillana – Etyfin vet jag inte hur det slutat. Jag var så sönderhostad, tillsammans med min Bronkit i luftrören, att jag orkade ingenting. En jobbardag var jag hemma från jobbet, det gick inte att hålla sig upprätt. Sedan har jag istället jobbat i fatt under Nyårsdagen och idag Trettondagen. Vi har extra mycket att ta tag i år, inför det nya budgetåret.

Det har varit oavbruten TV reklam för Cura täcket sista veckan. Jag har betygsatt dem två gånger, fast med lägsta möjliga betyg. Först tyckte vi om dem, men inte efter ett tag. När vi köpte dem fanns det inte heller påslakan i passande storlek. Det kändes billigt och oprofessionellt. Ute hos Herden skulle jag inte kunna tänka mig att använda dem. Vi får se när vi flyttat in i vårt nya hem.

När jag vaknat på nätterna efter tolvslaget, har jag kollat på min dator, om vi fått plats i tidningen. Nu hade jag nästan gett upp hoppet. Alla dåliga nyheter ligger på första plats varje dag. Trots att de destruktiva nyheterna toppar tidningen även denna dag, kom vi med i dagens nummer. Det uppskattar jag och Birgitta. Det var roligt att komma med, som en positiv pusselbit, i detta mörka, onda, tråkiga samhälle som vi lever i.

Ibland kan jag lite föraktfullt höra uttrycket, ”Ja se egna företagare de kan minsann”. Kanske skulle jag skriva en bok om vårt hårda arbete tillsammans. Vi har arbetat (mycket) vi har varit sparsamma och ekonomiska. En person något äldre än oss, sa föraktfullt och pekade på mig vid ett tillfälle, ”Han den där!” Kanske vore det titeln till en bra bok?

Självklart försvinner vänner, när jobbet tar överhand. Vi har älskat det vi har jobbat med. Vi har stortrivts med det vi har skapat. Vi har alltid varit noga med att skilja på företagets affärer och det privata livet. Nu ser vi vårt nya hus som en stämpel på, att ”Han den där” har trots allt lyckats ganska bra. Kanske är det just det där hånleendet den gången, som skapat drivkraften genom hela livet. Nu är det helt fantastiskt, otroligt för oss att få flytta in här till våren. Framför allt längtar jag ut till landet, kossorna, hästarna, sjön, friheten och trevliga grannar, ett litet stycke bort

Vårt andrum, under alla dessa företagsamma år sedan 1976, var först en husvagn till för tjugo år sedan. Det blev en lång rad husvagnar, de blev större och större och sista åren uppställda. Sista tjugo åren har andrummet varit först en mindre husbil, sedan större och större och framför allt det bästa vi kunde få till slut.