Under alla år som vi rest sommartid i Sydeuropa, har jag gått till brödbutiken och köpt frukostbröd på morgonen. Rakt in i butiken, pekat ut vad jag vill ha och sedan gått hem. Så när första dagarna i juli kommer, har det ofta varit en lång kö ut på gatan. Nu är det dags att vi åker hem, har jag alltid sagt då.
Idag fick vi uppleva samma sak i Eksjö. Efter att ha hjälpt Niklas familj, med att ställa upp husvagnen på Eksjö Camping, sa jag till Birgitta. ”Nu är jag sugen på en tårta”. Hos Lennarts var det kö ut på gatan. Det visade sig att antalet kunder i butiken, var begränsat till fyra personer samtidigt.
Vi skulle naturligtvis rest någonstans i påsk. Vi stannar hemma. Har ”Stefan” sagt så, då lyder vi. Vi har bestämt oss för att bo där vi bor, vi har det så bra här. I stället tar vi lillbilen och gör utflykter. Om någon månad drygt kanske vi flyttar in.
Det talas så mycket om 70 + som Birgitta & jag, trots allt räknas till. Vi jobbar, vi sitter på våra enskilda kontor, utan att möta människor utifrån och vi håller avstånd.. Vi är extremt försiktiga, vi tvättar oss noggrant, vi spritar händerna många gånger om dagen. Vi tror att livet på landet är enklare att leva än i stan.
Det finns inga ord som räcker till, för att skriva om den kris som vi alla upplever just nu. Alla personliga tragedier, saknaden av vänner som lämnar oss, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer, listan är hur lång som helst. Ingen vet hur länge det varar, den som säger något annat ljuger, uttryckte någon. Trots all sorg och smärta, föds det positiva händelser i detta. Alla som kan, vill hjälpa till med något. Några kyrkoherdar intervjuades på radio och de sa samma sak. Vi ringer upp våra äldre för att höra hur de mår. Nu måste vi alla bry oss och ta vara på varandra.
