Två av våra vänner har levt sina liv, mer eller mindre isolerade i sin sommarstuga, under nästan ett halvår. Så kändes det som en liten ljusning i Corona mörkret, för några veckor sedan och de vågade hälsa på oss, för första gången i vårt nya hem. Då var det mest knoppar på denna vackra orkidé, men nu står den i full blom.
Själva har vi, trots att vi är 70 + levt som normalt, frånsett att vi går inte ut och äter på restaurang, Birgitta handlar mat på udda tider och jag köper nog nästan allt jag behöver på nätet. Vi sitter på våra egna kontorsrum med glasväggar och har social kontakt, med alla våra medarbetare. Vi har öppnat upp mellan kök, matplats och konferensrum för att sprida ut oss på jobbet. Birgitta & jag sitter nog längst bort från alla andra.
Men visst är det tyst utan vänner som kommer och hälsar på. Visst saknar jag att åka ut en söndagseftermiddag och äta en bit god mat. Alla vet att vi värnar om familjen. Nu står hoppet till att vi kan fira jul tillsammans.
Hur kunde det bli så här illa? En enda liten tändsticka räcker till, för att starta en stor skogsbrand. Varför var vi inte mer observanta i början? Vi har lärt oss en tuff läxa! Vi skall vara rädda om varandra och sätta värde på livet. Efter min Sepsis för drygt fem vekor sedan, är jag mer tacksam över livet än någonsin tidigare.
