En Trabant stannade vid rött ljus. Det blev grönt ljus, men Trabanten stod ohjälpligt kvar, trots grönt ljus. Alla tutar, men inget hjälper. Trabanten har fått ett tuggummi under hjulet. Han kom inte loss.
I lördagskväll satt jag klistrad framför tv´n. Två timmar lång sändning i svt om Berlinmurens fall. Av en slump var Birgitta & jag runt Berlin den natten och morgonen efter. Trabanterna kom ut i långa rader på autobahn. Det rök och bolmade om dem, de var överfulla med folk, alla tutade och tjoade.
Vad gjorde vi då i Tyskland? Jo vi skulle ut på Autobahn och köra Alfa Romeo 75 3.0. Den bilen var en riktig bil. Hjärtat slog i takt med motorn. 0 till 100 på 7,2 sekunder, det var inte dåligt 1989. Bara Porsche var snabbare på den tiden. På Autobahn testade jag att lägga i trean i 150 km. Den axade upp i 175 km, sedan stängde bränsleinsprutningen av.
Denna fantastiska bil fick ett tragiskt slut. Jag gjorde 6000 milservice på en Alfa Romeo verkstad i Huskvarna. I den servicen ingick kamremsbyte. Det gjorde aldrig verkstaden. Två hundra mil efter service rasade motorn på grund av detta. Jag fick aldrig tillbaka den. Jag sörjer den bilen än idag. Det var en riktig bil att köra, kanske inte att åka med. Känslan av att köra denna bil var, att det satt fyra stödben i marken och sedan var det bara att släppa loss hästkrafterna.
