Matts Torebring

Egentligen hade jag tänkt att lägga ned skrivandet, men så fick jag inspiration igen av ett par vänner, att skriva lite igen. Jag har under senare år sagt, att har jag inget positivt att skriva om, då skall jag försöka vara tyst.

I helgen omkom en person som blev påkörd i en rallytävling alldeles nära oss. Inte ens då kan några få inte hålla inne med fördömanden och hårda ord. Tonen är så hård och kränkande på ett fruktansvärt sätt.

Jag tänker så ofta på 23:e psalmen i Bibeln och lägger gärna till en textrad… ”Han låter oss vila i sköna sängar på gröna ängar, vid vatten där vi finner ro…” Så har vi det ett 100- tal meter från Anebysjön.

Fortfarande saknar jag inte minst min pappa, mamma, mina 2 bröder och många jämnåriga med oss, som inte finns längre. Allhelgonahelgen ger en tankeställare över hur kort livet är…

Denna stenen vid Birgittas familjegrav, har stått sedan 1968 och har aldrig varit rengjord. På försommaren beställde vi rengöring av stenen. Döm om vår förvåning när vi kom till gravvården före helgen, stenen var helt förvandlad och såg helt ny ut.

Året var 1968, ett år innan Birgitta och jag gifte oss … Pappa Sture (svärfar) stod vid graven och tog avsked av sin äldste son… ”Tack för att vi fick ha dig Karl-Evert så länge”. Han höll talet utan att röra en min… Jag saknar Birgittas pappa så mycket, han var så klok och intellegent.

Ps. Nu blänker det om husbilen, som är Ditec behandlad. Transportstyrelsen har fått vårt godkännande att ställa av den till våren 27. Nu har den 17 grader varmt i sitt garage bredvid Lillvolvon… En vinter var garaget tomt och det var inte roligt, utan oroligt…

I månader kanske ett halvår eller ännu mera, har jag tittat på och funderat kring det sista stora sopkärlet. Var ska jag placera det? Nu eller aldrig och jag hämtade hem virke. En hel del virke kunde jag återanvända.

Hade jag varit i sanden på Böda Sand, hade detta jobbet varit gjort på en eftermiddag. Då hade jag kunnat sticka ned de långa järnen i sanden. Nu fick jag slita hårt 4 eftermiddagar i rad efter lunch, totalt 16 timmar.

Dessa mjölkbord har präglat hela min uppväxt, från att jag föddes till dess att jag flyttade hemifrån. Här stod mjölken i alla väder, till dess att mjölkbilen kom och hämtade den. Som barn kunde vi sitta på mjölkbordet på 50- talet och räkna olika bilmärken utmed riksväg 32. Redan då fanns det en ”elbil… Opel”

För en tid tillbaka kom det större sopkärlet som hamnade på gräsmattan tills vidare. Jag vet vad som döljer sig under den gröna fina gräsmattan, sten, sten och åter sten. Jag har ett stort tungt proffs järnspett, det bara klingade till i stålet var jag än försökte bryta mark. Det tog timmar att göra ett enda nytt hål. Jag låg och kröp som en arkeolog, med en planteringsspade i handen.

Birgitta och jag satt och pratade vid frukostbordet en dag i veckan. Nu är det 3 år sedan som jag var totalt orkeslös. Jag skulle då bära in våra trädgårdsmöbler. Jag klarade av att bära in en enda stol, jag orkade inte mera och fick gå in. Efter detta fick jag min Pacemaker…

Jag fyller 80 nästa gång och jag är minst sagt förvånad själv, över att jag nu hade kraft nog att köra 4 styck tuffa arbetspass á 4 timmar. Visst var jag stel i ryggen en stund när jag kom in, men det gick ganska fort över efter en stunds vila. Jag sov dessutom bättre än på länge.

Jag upplever detta som en stor Guds nåd att få leva och att kunna anstränga sig en bra bit över det vanliga och ändå må bra. Jag fick rådet av läkare i början av året, att helt sluta med min blodtrycksmedicin. Idag har jag nästan för lågt tryck i bland. Jag cyklar mina 5 km, ”jobbar deltid” varje dag och mår bara ännu bättre efter lite mera ansträngning.