Matts Torebring

Jag tror att jag är nästan den ende av er, som sitter och skriver på min blogg i realtid, om vad som hänt under dagen. (Just nu händer ingenting) Jag ser ju att alla ni andra, med bara något undantag, börjar blogga vid klockan sex och framåt på morgonen. Klockan sex står jag i duschen och tittar ut på kossorna på andra sidan vägen. (Datorn ändrade kossorna till sossarna, inte alls lika trevligt). En timma senare är jag på jobbet.

Det är precis som på ställplatserna, ni som är daglediga kommer mitt i veckan och när vi som jobbar kommer på fredagskvällen, finns det ingen plats kvar under sommartiden, till oss som jobbar. Det är absolut ingen klagan från min sida, det är bara ett konstaterande och jag rättar mig efter det. Jag parkerar hellre ensam vid en sjö om jag hittar någon.

Kanske är jag också en av de få av er som just nu har + 12 grader ute, men kan ändå sitta ute i greenroom och skriva och läsa dagens nyheter. Fantastiskt vad skönt och uppvärmt det blir under dagen. Någon skrev och tyckte att det var hemska möbler vi har både utanför och inne i greenroom. (Osunda inlägg tar jag bort) Detta är vår förra matgrupp sedan 1989 med grönt tyg på stolarna. Vi sliter ut det innan vi köper nytt och det beslutar vi själva om.

Idag kändes det som att börja ett nytt vardagsliv, fast absolut inte ett grått sådant. Sedan tiden efter semestern förra året, har lillbilen fått rulla i stort sett varje dag. Jag har varit på vårt bygge, så gott som två till tre gånger varje dag, jag har kört redskap och material, jag har haft möte med hantverkare oavbrutet. NU ÄR VI KLARA! Bara lite hyllor i garagen återstår att montera.

Idag kom cykeln fram och det blir mitt bästa sätt att komma till och från jobbet, om det inte är busväder. Vi har två olika cykelvägar till jobbet på vardera 2,6 km. Det är fantastiskt och måste användas. Jag har redan cyklat enstaka dagar sista tiden. Wow, kändes det idag, att komma till jobbet, så pigg, klar och vaken har jag inte känt mig en måndagsmorgon på länge. Cykla eller gå det är livet.

Jag har arbetat och delvis försörjt mig sedan före skolåldern, jag sålde skrot som jag samlade ihop som sex- sjuåring, jag gallrade kålrötter för två öre metern, jag hade en mindre plantskola och sålde granplantor, jag sålde tidningar med mera i flera år, jag barkade massaved, jag födde upp slaktdjur, tolv år gammal och blev mer eller mindre egen vid fyllda femton. Att fortsätta arbeta idag vid 73, känns fullt naturligt. Nu arbetar jag bara 40 timmars vecka.

Jag är så otroligt lyckligt lottad, att ha fått en hustru av samma skrot och korn. Hur skulle vi kunna sätta oss still och inte vara aktiva. Det skulle vi inte klara av. Vår tacksamhet över att få vara friska och kunna gå till jobbet, i stort sett varje dag under hela livet, det är en stor gåva.

Att för min egen del få sova från kl. 22 till kl. 8, det finns inte på kartan. Idag gjorde jag det i alla fall, men med bara en kort, kort paus mitt i natten. Vårt nya sovrum är så trivsamt, kanske det påverkar. Att gå direkt ut och möta morgonsolen, med en kopp Muminkaffe i den rena morgon luften, det var en mäktig känsla.

Efter frukost gick vi till våran badvik. Vi har ett fint omklädningshus för herrar och damer. Inte ett enda klotter på väggarna, vad roligt att se!

En ganska ny fin soffa utan ”knivskärningar och ristningar” i träet.

Lite längre ut har det kommit näckrosor, men det går att simma vid sidan om.

Vi har några hundra meters avstånd till Ridskolan och störs inte alls av dem. I helgen har de haft stora tävlingar.

Alla dessa hästbussar har kört förbi oss. Tyvärr har vi ingen asfalt på gatan ännu, och några få kör för fort, så det dammar.

Vi har fått det så fantastiskt bra, vi bor intill badviken, vi har naturen, de stora träden in på knutarna, vi kan bada, vi kan prata med kossorna, hästarna och bussen står i ”vardagsrummet”. Vi längtar inte bort från hemma, som vi gjorde tidigare. Jag vågade inte skriva, ”Husbil bra, men hemma bäst”. Det kanske kommer den tiden också. Jag kände på mig detta, när jag såg Herdens garage ta form.

I stort sett, i hela mitt liv, har jag alltid haft något, som jag skall göra på lördag, så var det inte idag. Garaget är inte färdigmålat invändigt, så jag kan inte göra klart, inne har jag lite pyssel, men väntar på material.

Sista året har varit slitsamt, ända sedan i april, maj förra året, när vi började planera för försäljning av vårt förra hem, har vi haft något inplanerat, sex dagar i veckan. Så var det inte idag!

När jag vaknade idag tänkte jag…

… Idag gör vi en kaffekorg och går ned till badviken, badar och fikar, +9 grader & regn, så nej tack. Birgitta började baka, det har hon inte gjort på tjugo år, säger hon. (sedan vi började åka husbil -99) Mjuk kaka och kall mjölk gillar jag. Skönt att vi är väder oberoende i vårt greenroom.

Vi bäddade i gästrummet, kanske får vi de första gästerna i slutet av veckan. Vi har bott i vårt fina hus sedan sista dagarna i maj, men än har ingen vågat att hälsa på oss, mer än Niklas med familj. Vad tråkigt med dessa Coronatider. Vem blir först att skriva in sig i gästboken på Villa Sjölyckan? Passa på nu, det skulle vi tycka vore roligt!

Själv är jag helt övertygad om jag jag har haft Covid -19. Jag kan bara gissa, jag vet inte, men jag ville få frågan besvarad, har jag haft Covid -19 eller har jag det inte? Jag ringde upp vår vårdcentral idag.

En familj från Stockholm gästade oss över julen. Kanske hade de smitta med sig utan att veta om det, ingen av oss vet, kanske var det inte heller Corona jag drabbades av. Båda jobbar de world wide från Stockholm City. På juldagen blev jag liggande. Det tog sex veckor innan jag var återställd. Det var det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv och under så lång tid. Jag har sedan barndomen en kronisk bronkit, som gör att jag lätt blir utsatt för smitta.

Jag hostade mig totalt sönder och samman, när jag andades hördes det på mer än 25 meters avstånd. Jag lät värre än ett ånglok. Till slut gick det över helt och hållet, men då var det februari månad.

Så fick jag svaret av vårdcentralen här i vår lilla by. ”Vår region har bestämt, att det blir inga sådana tester förrän tidigast i höst”. Jag ser att jag kan göra testet på ett Apotek, dock inte utan att åka närmast som till Linköping. Kanske har någon en erfarenhet eller goda råd att dela med sig? Vårt yngsta barnbarn vill ju träffa Mojfa.