Matts Torebring

Vilken skön semester vi haft. När vi hade önskat, hade vi kunna köra hem på drygt ett dygn. Till skillnad mot tidigare år, har det känts som, att vi bara varit hemikring. Det har regnat, det har blåst, det har varit kallt och det har varit heta dagar. Alla långbyxor är med hem, vi har inte använt dem.

Vi är så glada och tacksamma över, att vi inte behövt utsätta oss för trafiken ute i Europa. Den fick vi nog av förra sommaren. Innan vi åker hem, brukar vi sätta upp ett mål för nästa sommar. Troligtvis blir det början Strömstad och sedan ned över över västkusten. Men nu är vi hemma i år, inte en repa, inte en skråma, bara betten av vattenlopporna finns lite kvar.

Detta är vår resväg i grova drag. Sedan har vi gjort en massa olika utflykter. Den verkliga sträckan har blivit 3800 km. Vår husbuss har dragit 1.55/ liter diesel per mil. (vår tidigare drog 1,3 till 1,4) Detta tycker vi är imponerande, för nu har vi en riktigt bra husbil med tyngd, men med en stark motor, som drar oss runt, obehindrad av backar. (till skillnad mot tidigare).

Vi körde i hela sju dagar som mest, utan att fylla eller tömma tankarna. Vi duschar båda varje dag i bilen, även när vi stått på camping. Efter sju dagar har vi fortfarande full batterikapacitet. Den förra bilen vi hade, var strömlös efter ett dygn. Vi har betalt i genomsnitt 92:- per natt för att övernatta. Totalt har vi varit ute 34 nätter på vår resa.

Målet för resan var naturligtvis Finland, att få träffa våra vänner där, att få träffa Tomten i Rovaniemi, samt köra upp till Kilpisjärvi. (Treriksröset). Det visade sig att medeltempen den veckan, var -2 grader och regn hela veckan. Vi valde bort den sträckan. Men Tomten, eller Julgubben som de säger i Finland, fick vi tala med. Nu har jag ett certifikat, som intygar att jag talat med den riktiga Tomten.

Under hela 2000- talet, har vi kört extremt långa sträckor varje dag på våra semesterresor, i år har vi kört mest korta resor. Vi har stannat och hälsat påg släkt och vänner utefter vägen. Vi reste under elva dagar tillsammans med ”Våra finska kamrater”. ETT STORT TACK till er våra kamrater & vänner.

Nu återstår bara att bära in alla oanvända kläder och tvätta bilen. Tomten runt huset hemma, har vänner och sonen med familj skött om, så det såg nästan helt nyputsat ut. Vi har ju haft över 11000 visningar på nätet och även sålt huset, när vi varit borta. Fantastiskt! Nu när vi kom hem, fick vi träffa ett trevligt par, som köpt vårt hus.

Trots allt, det kunde blivit mycket värre…

Här trängdes jag på något vis ut, in i den vänstra filen.

Ni som följer Birgitta och mej, genom livets alla öden på bloggen, minns säkert vår semesterresa i år, fylld av strapatser, hela vägen bort och hem från Biarritz, Frankrike. Inte nog med detta, när vi kom hem låg det ett brev, från tyska polisen i Leverkusen.

Vägbredd 2.30. Husbil 2.40. Höga betongbarriärer.

Vi har haft brevkorrespondens med dem i tio dagar nu. I dag kom domen. Upplevelsen av att köra i  den bredare filen och på något vis bli utträngd, in i den smala filen bredvid, var helt fruktansvärd, när jag såg att jag inte hade någon flyktväg. Allt hände på en enda gång, jag låg i filen för 2.30 bredd med vår husbil som är 2.40. Mitt livs chock i nya fina bilen.

Höga betongbarriärer på varje sida och smalare än i alla ”bomstationer”. Sträckan var 50 meter. Jag klarade balansera igenom bilen, utan minsta skada eller repa. Framför mig kommer en dam fram, med en stor flagga, som i ett race i Monte Carlo.

En stor bom fälls ned för min körfil. Bommen är säkert 70 cm hög. Damen vinkar ut mig åt sidan, till den breda filen igen. Tack Gode Gud vi klarade oss helskinnade! Här kan vi verkligen tala om vakt, men även största änglavakt!

Inte svårt att köra fel här.

I år har jag fått avsky för de tyska stora motorvägarna. Vägen över Köln, som jag har kört så många gånger, visst har det varit mängder av vägarbete, men aldrig som i år. Det är så nära kaos man kan komma.

Om jag förstått all text rätt, skulle jag ha kunnat fått en varning, om jag svarat på brevet inom en vecka. Brevet låg oöppnat hemma i fyra veckor. Hur kan man svara när man är bortrest? Varning var uteslutet. Jag fick i alla fall två val. Fortsätta att köra i Tyskland och ta 1000 € i böter eller två månaders körförbud i Tyskland och 500 € i böter. (5200:- SEK) Att välja bort Tysklandstrafiken i två månader var inget svårt val.

Birgitta och jag är både Glada & Nöjda. Vad hade det kostat, om bilen kommit emot betongbarriärerna? Nu blev det inte ett minsta lilla märke, på hela resan trots alla små trånga byar, gränder och skogsvägar. Vi fick den semester vi önskade, vi hade fyra veckors solsken, inte en krämpa, inte ett sår, inte ett plåster. Inte minsta lilla tendens till fel på bilen. Bara bilen var en enda stor semesterdröm. Ingen kan vara gladare än vi.

Welcome HERDEN

Vi kör på Frankrikes bästa vägar.

Jag gillar verkligen de tätt återkommande möjligheterna, att stanna till för en kopp kaffe, sträcka på benen och kolla in kartan och vägar i lugn och ro. Efter några hundra meter, är man med ute på banan igen. Så enkelt, så smidigt, men varför saknas detta på så många vägar, inte minst i Sverige. PWC kallar jag dem, för oftast finns även ett WC. (vi har inte behov av WC, men kanske andra)

Den mest  fulländade Camperservice möter oss, när vi rullar in på vår campingen.

Vid sju tiden lördag morgon, lämnade vi vår exempellöst fina Camping, Lac Des 3 Valles, Lactoure. Vi hade 800 km framför oss att köra. I början av resan var det mängder av småbyar. Det var inget måste att köra alla dessa km, men sådan är jag.

Vi bokade en plats under veckan på Camping Les Castel L´Eperviére, som ligger Bourgogne. Under eftermiddagen meddelade vi, att vi kommer tidigast klockan tjugo. Sju minuter före utsatt tid rullar vi in på campingen. Complete står det vi grinden, men bästa platsen var reserverad för oss.

Om jag inte minns så många fransmän, minns jag denna trevliga campingvärd, sedan två tidigare besök här. Han möter oss nästan i dörren och säger: ”Welcome Mr Torebring, Welcome HERDEN”. Jag tar upp mitt campingkort för att checka in, Då skakar han bara på huvudet, pekar på bommen och säger, ”HERDEN klart”. Bommen går upp när HERDEN kommer. Men så roligt att komma tillbaka, vi känner oss hemma i Frankrike igen.

En del av det gamla slottet.

Vår stora och fina plats.

Det kändes som att vi skulle haft en spargris vid vägkanten, på vägen fram till servicebyggnaden. Bilen väckte uppmärksamhet, några snubblade nästan omkull.

Tio meter till poolen.

Vi bor intill baksidan på slottet

Restaurangen till vänster

En kväll ska vi äta bygdens specialité, det få andra kan, ”Köttgryta Bourgogne”.

Många fantastiska träd

Vi står mitt i bild

Många har åkt idag, men kön in är lång.

Vi finns längst till vänster i bild

Orienteringstavla.

Under veckan som kommer har vi inte wifi vid husbilen. Så jag kanske inte skriver så mycket. ”Semester – ingen dator”, som campingvärden sa till mig ett tidigare år.

Nu har vi kört småvägar för resten av hela livet. Jag vet att de flesta andra älskar dem – vi avskyr dem! När jag var skogsarbetare 1967 och körde Saab V4, då var de roliga – inte idag !

Orienteringstavla

Vi kom till Biarritz efter sex dagar on the road. Fyra dagar i trafiken, mot normala två, samt två dagar efter monteringar, i Skene och Hyssna.

Vid midnatt, efter 900 körda km, slutade vi leta efter campingplatsen, som vi så noggrant valt ut hemma. Den visade sig ligga i ett villaområde, med smala gränder och branta backar upp och ned. Det var ett under, att vi kom helskinnade därifrån. (Jag hade beskrivit vår bil i förväg)

Om jag hade trott mig kunna köra in, uppför den branta och smala backen där, hade vi kanske stannat en dag, bara för att lokalisera oss. Vår plats bestod av ovårdade träd, buskar, sly, makadam och ogräs. Katastrof sa vi och flydde bort därifrån. (Fem stjärnig). De krävde dessutom betalning i förskott, för två eller tre veckor. Om vi åkt tidigare, hade vi inte fått en krona tillbaka!

Vi var nog både trötta och chockade, av den falska marknadsföringen, trötta av av att se  den enorma trafiken, inte en ruta att parkera bilen på och ingenstans att ta vägen. Panik! Kanske var det Panikångest! Visst såg det fint ut på nätet! Katastrof i verkligheten!

Jag visste om en femstjärnig Les Castel Camping i Fleurance. Dessa kan vi lita på och körde däråt. Vi fick snabbt besked, att de tog inte in husbilar över åtta meter. (vår är 9 m) Men de var snälla nog att rekommendera denna campingen, bara 15 km bort.

Halva sträckan var motorväg upp till Marsán och en ren fröjd att köra. De sista 120 km övergick i de värsta byvägar, smalt mellan husen, smalt att möta andra på vägen, vägkorsningar och rondeller i det oändliga. Vår bil har nu gått ”450 cirklar”.

Till slut kom vi fram till denna fantastiska plats. Vi har älskat att bo här. Femstjärnigt i absoluta toppklass och hela tiden, denna fantastiska utsikt. För endast 27 €, har vi bott på en lyxcamping med vår ACSI kort.

Från början sökte vi efter vägar, att fortsätta upp genom Frankrike till nästa mål. Vi vill inte köra A1 upp genom Europa denna gången, därför sökte vi oss öster ut. Till slut kom vi fram till, att vi lägger till 100 km och kör lite söderut först, fram till Toulouse. Sedan är det riktiga vägar, som vi kört så många gånger tidigare. Vi kommer inte heller att åka längre sträckor mitt i veckan, utan koncentrera detta till lördag och söndag

Orienteringstavla.

Vid två tillfällen på resan här i inlandet, på tvärsen över Frankrike, har vi kört på den bästa motorväg, som sedan övergått till det absolut sämsta tänkbara, att kalla väg att köra på. Vi har googlat i timmar, vi har kört satellitbilder, ändå går det fel. Vid ett tillfälle hoppade växelföraren över, från automatläge till manuell växling, på grund av den dåliga vägen. Först blev jag rädd, men sedan överväldigad över, att inget skakat sönder.

Om vi skulle vi fortsätta norröver nu och spara in 100 km, ska vi köra på cirka femtontalet olika vägnummer. Detta är ju inget konstigt, Men… på Google Maps står ett väg nummer, på min GPS ett annat, på Birgittas GPS ett tredje och ut efter vägen någonting helt annat. Därför har vi listat upp alla namn innan vi kör.

Vår Kabe vid vårt första besök här.

I morgon lördag reser vi hit till Camping L´Eperviére Gigny sur Saóne. Det är en Les Castel Camping som vi kan lita på. För säkerhetsskull har vi bokat en vecka där. Där har vi större möjlighet att cykla in till byn. Vi har varit här två gånger tidigare. Nu återvänder vi till ”köttgrytorna i Bourgogne”. För två år sedan fick vi vända i grinden, hela campingen stod under vatten.

Som jag skrivit tidigare, det är ett hårdare Frankrike som vi möter i år, än vi mött tidigare. Betala först – tanka sedan, betala campingen – bo sedan. Detta känns inte roligt…

Håll tillgodo med ett spindelnät av småvägar att köra på och en fortsatt Glad Midsommar!

Vi älskar inte betalvägar, men älskar att köra vägen som sådan.

Efter att ha sågat av en del grenar med min grensåg, kom vi ut i från vår förra camping. Men trångt var det. Kanske är det fel som vi gör, att alltid åka klockan sju på morgonen. Alla, de är många, har så bråttom till jobbet. Då är det skönt att komma ut på stora vägen.

Vi älskar också dessa små enkla rastplatsser.

Dessa så enkla, men så bra rastplatser, för fika, läsa karta, läsa mejl, gå på toa, eller som nu, äta frukost. Detta var ett sådant berömvärt ställe. Fransmännen har ofta en förmåga att krångla till, rastplatser och bränsletappar, så det blir rena labyrinter.

Knappa sex mil småvägar till målet.

Mycket smalt bitvis.

En ogenomtränglig vegetation i hela landskapet.

Vi passerar många små byar.

Mycket vinodlingar utmed vägen.

Populärt område för cyklister.

Mycket serpentinvägar.

Vet någon vad detta är uppe på höjden?

Här får jag styra genom sikten i sidorutan.

Nu är vi nästan framme

Framme i vad vi tror, Paradiset.

Vi har kommit fram till resans slutmål innan det blir hemresa. Helt klart har vi sparat det bästa till sist. Jag skickade bara ett mejl hit i början av veckan. Svaret jag fick var att de ordnat en suverän plats till oss och hälsade oss välkomna. När vi kom hit på förmiddagen, lade jag upp mitt visitkort på disken och sa att jag blivit lovad en bra plats. Oooh yes, Mr Torebring, it´s ok. First look, if you want to have plages…

Vår förtjusning visste inga gränser. Så stor plats, stora träd utan grenar nedtill, grönt gräs, 20 meter till ett stort vattenland och 20 meter till servicehus i högsta lyxklass och vatten & avlopp på tomten. I morgon presenterar vi campingen för er. Camping Nature Parc L´Ardéchois. Detta är andra campingen vi gästar i år, som är med ACSI, men som inte tillämpar rabattsystemet. Vi betalar gärna, bara vi får valuta för pengarna, och det får vi här.

Här hittar ni oss den närmaste tiden

Vi lämnar vår camping i gryningen. (Kvällsfoto)

Vi hade planerat att åka samma väg tillbaka från Lac de Ste-Croix och sedan fortsätta Napoleon Route ned till Grasse. För säkerhets skull, körde vi in de två km in till Casttelane och tankade bilen och tillbaka förbi vår camping. Finns det tappar i ödemarken? Ja det finns, men kan vara ytterst enkla och trånga.

Nu är det vår tur att åka här där alla Mc körde i helgen.

I helgen körde säkert 1000- tals Mc åkare här. Idag bara en handfull.

Fin väg till att börja med.

Birgitta har ett svårt jobb att fota när jag kör, med en kamera som hon tycker är omständlig. Men håll till godo, här kommer en armada av bilder…..

Är det inte tillräckligt smalt?

Solen kastar sitt ljus på bergväggen.

En liten kort tunnel genom berget.

Stora och små berg tornar upp sig.

Mycket stenar har rullat ut på vägen under natten.

Jag är mest rädd för alla utskjutande klippblock.

Mycket få möten i de trånga passagen.

Det kom ingen runt hörnet nu heller.

Ett fascinerande vägbygge i ett berglandskap.

Jag stannade bilen på 1200 meters höjd och fotade lite.

Ett berglandskap.

En kyrka vid vägen i en liten by.

En ”rymlig bygata”.

På en bygata hade det varit omöjligt att mötas på flera hundra meter och inga trafikljus.

Vinden är kall på morgonen utanför bilen.

Det går inte att beskriva naturen längre.

Vi mötte faktiskt en timmerbil med släp, fast inte här.

Bergväg(g)arna är riktigt otäcka.

Vi har nått det första etappmålet på dagen, Lac de Ste-Croix, den turkosa sjön.

Kan vi inte åka ned till sjön? sa min kloka hustru. Jag hade planerat att vända i en rondell och köra tillbaka till Castellane. ”Efter tre varv i rondellen” valde jag att köra ned mot sjön. Nu var det plötsligt fin väg igen. Då åker vi inte tillbaka utan testar ytterligare en väg. Vilket klokt förslag av Birgitta!

Här stannade vi vid sjön och åt frukost.

Nästan hela vägen hit körde bilen på ettan, tvåan och någon gång treans växel

Inte bara vi beundrar det vi ser.

En stor parkering för ”mindre” bilar.

Båt- & Kanotuthyrning & Camping på andra sidan vattnet.

Jag försöker bara beskriva hur vackert det är.

Här kan man paddla kanot eller köra trampbåt.

Vägen ned till kusten är som vilken byväg på landet som helst och inga berg längre.

Vi har kommit fram välbehållna utan en skråma på oss eller bilen.

Vi hade ställt in oss på Les Castels Camping Douce Quiétude, Saint-Raphaél. När vi kom till denna lyxcamping efter 100- tals rondeller, fanns det inga Les Castel flaggor uppe. Vi fick senare veta att campingen var såld  till nya ägare. Dessutom var receptionen stängd, från klockan tolv till klockan 15. Vi kom dit klockan tretton. Nej sa vi, då åker vi till Les Castels Camping Domaine De La Bergeri i Saint-Raphaél , hundra nya rondeller bort, men bara 17 km resväg. Här var det inte stängt och vi blev mottagna som hedersgäster. Det kommer bilder senare.

Dagens resväg.