Vi åkte bara 25 km från hemma, vi tog slowstarter på lördagsförmiddagen, vi har njutit av det vackra vädret. Inte bara vi, det var mycket folk ute på stan, Restaurang Sunrice var så gott som fullsatt.
En weekend som denna, är det fantastiskt att vara ute med husbussen. Solsken, torra vägar och ingen trängsel. Vi bara njuter och har det gott.
I Aborraviken, Eksjö, runt rondellen mot Tranås, Nässjö, Vetlanda har det vuxit upp ett helt litet handelscentra. Först fanns bara Preemmacken, en restaurang och en trevlig rastplats, som vi sovit över några gånger på under åren. Nu finns det Dollar Store, hamburgerrestaurang, möbelaffär, Second Hand, café och flera bränsletappar.
Det bästa med Preemmacken är att det så rymligt och att det finns AD Blue så smidigt till. Dessutom halvvägs in till rastplatsen finns det latrintömning och färskvatten. Nu vintertid är färskvattnet uppvärmt med ett värmelement i skåpet. Jag hade lite problem att hitta locket till latrintömningen under snön. När jag skottade undan snön, hördes det att det var ihåligt i marken. Sedan fick jag ta till en mejsel och hammare för att kunna öppna på grund av is.
När vi var hemma skulle jag ställa av HERDEN, men då låg systemet nere. Nästa helg blir vi hemma och helgen därefter skall vi åka på ”Guldfest” med lilla bilen, till Krusenbergs Gård Uppsala.
Ps. Jag måste bara få skryta med vilken vinterbil vi har. Vilken värme in i minsta lilla hörna, plus 24 grader i hela bilen och golvet är lika varmt, var man än står. Det har vi inte varit med om i tidigare husbilar. Den lilla imman som fanns på framrutan var borta på några minuter. I den förra husbilen märktes inget efter flera timmar, den fläkten blåste ned i marken, visade det sig. Hur många gånger har jag inte stått vid ett ”Stop” tecken på lite nysnö, utan att komma ur fläcken. ”Nu ä de bar å kör”.
När jag kom hem, torsdag kväll vid sex- tiden, var det kolsvart ute och en massa minusgrader. Det kändes inte roligt att fylla vatten, helt enkelt. Det är så stor skillnad att åka när det är ljust. Fredag morgon vaknade jag pigg och utvilad. Så snart jag ätit lite frukost, gick jag ut till bussen och ökade upp värmen. När jag kom till jobbet, gick jag in till Birgittas kontor och frågade, följer du med ut i kväll? jag har satt på värmen i bussen. (klicka upp bilderna)
Nu har vi parkerat på Eksjö Campings ställplats. Det var bland det bästa jag varit med om på länge. Så Skönt, Så avkopplande och Så gott det känns Det kom att dröja på tok för länge, efter att vi varit ute i nyår tills nu. Nu har årets husbilsresor börjat på allvar.
Helg efter helg har vi sagt, nu måste vi åka ut. Så kommer veckoslutet och idag minus tolv grader. Idag ringde jag i alla fall till Eksjö Camping och kom överens om ett fast pris, för tio nätter på deras ställplats. Jag vill bara komma och gå, incheckning vill jag inte vara med om, för bara två nätter. Vi söker bara en ombonad plats att parkera på. När vi gästade Krono Camping i Lidköping vid nyåret, var vi inte ens innanför dörren till de fina servicehusen, trots att vi bodde där fem nätter.
Till Eksjö har vi bara 25 km, det är vår favoritstad, det finns bra caféer och restauranger och vi trivs alltid i stan eller går Hunsnäsen runt. Det finns bra latrintömning med färskvatten även vintertid vid Premmacken i Aborraviken. Jag kan tanka AD Blue smidigt. Nu blev det sen kväll, det var mörkt och kallt när vi kom hem. Först vid kvällsfikat i kväll bestämde vi att vara hemma.
Ni ser sällan tillbakablickar på min blogg. Jag är entreprenör och ser helst bara framåt. På vår julavslutning och tack till vår personal, sa jag… ”Jag har funderat på om detta bygget, som vi genomför i år, är mitt sista bygge? Nej, det tror jag inte, jag är inte förvånad över, om det blir två- tre projekt till, om jag får leva”. (Idéerna finns) När något är färdigt, vill jag lägga det bakom mig och gå vidare in i något nytt.
Det hände så mycket i vår familj, i nyår och på vår sista resa. När jag satt där i min ensamhet i husbussen på Krono Campingen i Lidköping, Birgitta låg på lasarettet inne i stan och jag satt där och läste alla hälsningar, till Birgitta och mig, då kom det tårar i mina ögon, glädjetårar över vänner som följer oss och som reser med oss.
Nu vill jag ändå blicka tillbaka på 2018. Tacksam över året som gått. Tacksam över min familj, företaget, vårt stora bygge, vår nya fina husbuss, min välbesökta blogg och inte minst att vi kom tillbaka, till den kyrka som vi hör hemma i. Detta efter cirka sju år, ute där vi inte ville vara.
Det saknas några besök, för att nå upp till 300 000 visningar av min blogg. Året som gått innebar en stark statistisk ökning av läsare. Största ökningen skedde i samband med, alla problem med förra husbilen, samt bytet till vår fina husbuss.
Nu vill jag tacka er alla, som delar det mesta med oss. Tack för alla positiva hälsningar till Birgitta. Tack för att ni läser och kommenterar. Jag kommer att fortsätta att vara en stor kritiker till det samhällsbygge vi har idag. Det får inte fortsätta, att bland annat 11 Humanister ska styra vårt land, citat: Morgan Johansson (S): ”Vi ska utrota kristendomen i Sverige”. Pojkar ska inte vara pojkar, flickor ska inte vara flickor, de skall kallas ”hen”. Jag hoppas jag kunde delta i att en positiv förändring sker. Jag ska inte vara tyst.
Nu har jag för första gången, sovit två nätter ensam i vår Husbuss. Egentligen var det nog ganska nyttigt att göra det. Tacksamheten över att ha min Birgitta är enorm. Vi har känt varandra i 67 år, vi hade sällskap i fyra år och i februari firar vi Guldfest, samt vi har arbetat tillsammans i vårt företag i 43 år. När Birgitta gled ur mina starka armar och blev till en hög på golvet vid toaletten i Husbussen, nästan skrek jag, ”Lämna mig inte”.
När jag ringde till Birgitta på lasarettet idag på morgonen, hade hon redan varit uppe och duschat och varit på toaletten utan stöd. Det är inte möjligt, sa jag medveten om gårdagen. Nu vill jag åka hem och jobba, sa hon i nästa andetag. Du är inte klok, svarade jag. Jag är frisk nu, svarade Birgitta.
Någon timma senare var jag på hennes rum på lasarettet. Nu väntade hon bara på att bli utskriven. Det gick ända fram till lunch, innan vi kunde lämna lasarettet bakom oss. Orkar du gå gatan tio minuter framåt, så bjuder jag på semla på Rådhuscaféet? Vi gick i ganska rask takt utan minsta problem. Nu är det mindre än två km kvar hem, orkar du? frågade jag, efter att vi intagit varsin semla. På ett litet vips hade vi gått hem till husbussen.
Vi är kort med personal på jobbet och sonen har fått bära ett tungt lass när vi varit borta. Vi ville komma hem till undsättning, då ytterligare medarbetare var lediga i morgon fredag.
Jag kan knappt tro det själv, att det är möjligt att göra denna resa som Birgitta gjort. Det är allt bra krut i Birgitta. Naturligtvis fick hon professionell hjälp på högsta nivå, annars hade detta inte varit möjligt.
Ett jättestort Tack till Ambulanspersonal, Akutmottagningen, Medicinmottagningen och det positiva bemötandet på Krono Campingen i Lidköping. Ni är våra vänner.
Sjukhuset i Lidköping är ett akutsjukhus beläget i centrala Lidköping invid ån Lidan. Sjukhuset har runt 700 anställda samt drygt 140 sängplatser. Inom dess upptagningsområde bor cirka 85 000 personer. Sjukhuset grundades 1934. Sjukhuset är ett av fyra sjukhus inom Skaraborgs sjukhus.
Vilken tur vi har Birgitta & jag. Vi valde mellan att åka till Vadstena eller Lidköping i nyårshelgen. Vi lyssnade på gode vännen Henrik och valde Lidköping. Tänk att få bli sjuk här och få möta den bästa personal på gångavstånd från husbussen. Birgitta ligger inlagd på Medicinavdelningen, som har 23 vårdplatser. Först var jag rädd att vi skulle hamna på Kärnsjukhuset i Skövde. Ambulansen kommunicerande med sjukhusen och Birgitta fick vård här där vi bor.
Jag är fascinerad över att en relativt liten stad, har en så fin vårdinrättning. Fantastiskt vilken personal de har också! Efter en god nattsömn, trots att gårdagens upplevelser, kom och gick på näthinnan, kom jag till Birgitta idag strax för ronden. ”Du kan få lämna oss idag, men jag vill helst att du stannar minst en natt till, så jag får testa mera medicin, samt att alla prover är klara då” sa läkaren. Jag var den förste att hålla med.
Jag mötte idag en nästan förvandlad Birgitta. Hon kunde resa sig upp i sängen, och till och med gå på toa själv. Jag trodde knappast det var sant. Efter fem timmar på rummet gick jag till vårt favoritställe vid på Rådhustorget…
Imorgon hoppas jag att få hämta min kära hustru. Jag hoppas hon orkar gå några hundra meter ned till Rådhustorget, så jag får bjuda henne på kaffe och en superstor och god semla. Sedan har jag lovat henne Taxi hem till Husbussen.
