Matts Torebring

Vi hämtade upp Maria Torebring, i Adolfsberg, Örebro. Maria har aldrig någonsin åkt husbil. I dag ville vi ta med Maria på en liten utflykt i husbilen.

Min bror Rune lämnade oss sensommaren 2017. Ingenting kan knäcka hans Maria. Vad som än händer, är hon alltid lika glad. Trots detta, har hon haft det mycket tufft och mycket att ta hand om, efter min brors, sin mans bortgång. När vi nu passerar Örebro på vägen hem på vår semester, ville vi ta med Maria ut på en liten utflykt och dela med oss lite uppmuntran. Vi åkte till Högsjöns Rastplats, ett tio- tal km söder om Arboga och runt 45 km norr om Örebro.

Vädret såg inte direkt önskvärt ut och det regnade på vägen bort. Vi drack kaffe när vi kom fram. Vi hade så mycket att tala om och tiden bara försvann. I stället kom solen fram och vi kunde se oss omkring på den enormt fina rastplatsen. Vi kunde till och med sitta ute och grilla och det var jätteskönt ute.

När vi började grilla hände det saker…

Vi vet inte vilket land de kom från, vi frågade på engelska men fick inget svar….

Först kom en man, han satte sig ned vid vårt bord, han var så ivrig och pekade åt mig att lyfta på locket till Cobb Grillen på bordet. Han reste sig, gick runt bordet, han fotade och visslade på alla de andra i bussen. Nu blev det inte en man, det blev tio och till slut halva bussen.

Jag försökte tala om för dem på min engelska, ”It´s not food for business, it´s only for my family”, men de förstod inte detta. Två personer bara slog sig ned vid vårt bord. Till slut lyckades vi få iväg dem. Det fanns gott om körsbär på träden, det fick de äta.

Jag har inte kunnat undgå att se på Facebook, en av mina goda vänner och leverantör, till oss på företaget. Flera bilder har han lagt ut på nätet, inmundigande av en stor fin, härlig wienerschnitzel. Nu var det jag som var sugen på detta.

Nu vill jag bjuda dig på mat idag, sa jag till Birgitta. Vi gick en bra lång tur och retur in till stan. Bara två Kinamat och en Sibylla var öppna. En hade uteservering. Jag var inte det minsta sugen på detta. Vi gick förbi en Pizzeria på bortvägen, vi tar den sa jag, för nu var jag riktigt hungrig och törstig av värmen. När vi kom fram till uteserveringen och såg möblerna och gästerna som satt där, sa vi bara, vi äter hemma och så blev det.

Vi vill ge en stor eloge till Sala kommun, som byggt dessa fyra ställplatserna, alldeles intill denna fina park och på gångavstånd in till centrum. Tänk om flera kommuner insåg detta.

Eira jobbar i livsmedelsbutik och har jobbat hela helgen. När hon gått av sitt skift under kvällen, kom hon och hälsade på oss. Hon bor i stort sett på andra sidan Ringvägen där vi står. (genomfarten i stan) I morgon ska vi ta med min syster till Måns Ola på en bit god mat.

Vi övernattade på Rolle & Carinas ställplats i Borlänge. Utanför var det största möjliga tystnad. Vi duschade i vår husbuss och åt frukost. Sedan bjöd våra vänner på elva kaffe innan vi for vidare.

Jasminträdet bakom oss var helt enormt översållat med blommor. Alla sa, Oj vad det doftar gott, men jag känner ingen doft alls, på grund av att jag förlorat mitt luktsinne. Man lär sig leva med detta, är inget värre, så gör det ingenting.

Vilken trevlig trädgård våra vänner har. Fantastiskt!

Nästa gång vi kommer, skall vi ta fram våra motorsågar och såga ned tre stora tallar

Vi behövde även ta med en slåttermaskin och göra foder av vallskörden, utanför våra vänners tomt. Ingen verkar bry sig om höet till djuren här uppe. Alla vallar ser förväxta ut.

Vår resa idag gick vidare till Ludvika, där jag stämt möte med Jan-Erik Wittler, Wisit AB. Matts Torebring, Aneby (t,v.) och Jan-Erik Wittler, Ludvika, började hos Roines AB i Hallsberg, september 1976. Vi började båda, med att sälja saft, kakor och kokosbollar. Jan-Erik och jag tävlade naturligtvis om att sälja mest. Vad roligt att få hälsa på Jan-Erik, som också kämpar vidare än idag. Vi är båda av årsmodell -47. Jan-Erik predikar i kyrkan, utöver sitt företagande.

När min lillasyster lämnade föräldrahemmet och flyttade hemifrån, såg hon inte Upp utan kom till Sala. Det blir oftast flera år emellan besöken i Sala. Min lillasyster jobbar under helgen, men på måndag möts vi.

Vi styrde till den nya ställplatsen på Musiegatan i Sala. Vi vände för det såg trångt ut vid första anblicken. Vi körde vidare till Sala Silvergruva, men där var ställplatsen ockuperad av någon slags marknad. Vi hade fått stå på parkeringen, men det var inte heller roligt. Vi körde till en rastplats utanför stan, men det var fullt och trångt. Sedan körde vi till Caravan Campingen, men den var också ”fullsatt”. Då åkte vi tillbaka hit till Stadsparken. Den platsen var ju Busbra trots allt.

Varför ser man inte det vackra direkt när man kommer. När vi parkerat blev det jättebra och dessutom Gratis. Den ligger i utkanten av stadsparken, bara ett stenkast från city. Föredömligt av Sala kommun.

Här kommer vi att stortrivas under ett par dygn.

Det blev lite krystat idag mellan en massa olika vägval, ingen rak linje precis och många mil på mindre vägar.