Matts Torebring

Sedan första gången som vi kom hit har jag förundrat mig över, att ”bilvägen” ned till stranden bara slutar, oftast i en vattensamling i gräset. Visst har det gått att vända med lite fram och tillbaka. Nu ”äntligen” verkar någon ha sett detta och åtgärdat det på ett riktigt bra sätt. En vändplan samt dränering av den våta marken. Bra jobbat!

Vägen ned till badviken går inte att kalla väg. Jag krypkörde på vägrenen ned till sjön så sakta det bara gick. Ändå smutsade jag ned i garaget och garageinfarten på grund av att hjulen var fulla av lera när jag var hemma igen. Det ljusa halvåret är det mycket ”bil med båtkärra trafik.” Trots att vägen är maximalt ojämn kör många i mycket hög hastighet och dammet ligger som en dimma över skogen eller in till oss. För att inte tala om båtarna som hoppar och skramlar på sina kärror.

Varför ser man inte detta? En väghyvel och två, tre lass grus så vore det riktigt fint på två timmar! Fotbolls plan är fin och välskött vid stranden, men varför gör man inget åt vägen?

På tal om vägar…

På genomfarten i Aneby Centrum är det en kraftig försänkning i beläggningen av gatsten. När vi kör över där med husbilen har vi nästan fått krypköra så djup är försänkningen. Detta har varit i ett par år. Nu har man satt upp varningsskyltar i stället för att åtgärda bristerna.

Jag ringde en ansvarig person i kommunen om några buskar som växer över hela trottoaren så man får väja ut i gatan på en av de mer trafikerade gatorna. Det har gått två, tre veckor nu, men utan åtgärd. Ska jag ta med mig en sekatör och klippa ned dem? Jag går där två gånger om dagen.

Jag bad om justering av vår gata så vattnet vid störtskurar rinner ned i ett avlopp i stället för vidare ned efter hela gatan, men inget händer….

Visst blir man trött av att ingen ser eller ens lyssnar…

Många av oss och inte minst jag, har säkert ondgjort sig på denna totalt åsidosättande skötsel och underhåll av våra vägrenar. De stora vägarna sköts oftast minutiöst, medan mindre och mellanstora vägar bryr man sig inte om. På semestern åkte vi ibland vid nästan meterhögt gräs vid sidan av vägen. Risken för viltolyckor känns nära inpå.

På vår lilla byväg med bara tre fastigheter tror jag man glömt bort att den finns. Finns det ingen väghyvel till alla hålor i vägbana? Jag har i alla fall ingen sett på de två sista åren. Gång på gång har jag klagat på allt damm, störtregn som tar sig fel väg på grund av brist på underhåll. För snart ett par veckor sedan ringde jag och frågade om jag måste köpa en egen Ferguson traktor med slåtteraggregat? Buskar och sly hänger ut i vägen och ser helt vanvårdat ut. Idag äntligen kom ”slåttermaskinen.”

När jag var bondpojk slådde vi alla vägrenar före midsommar. Då såg det välskött ut. Idag finns obegränsade maskinella resurser att ta till, men då finns det inte människor som ser att det gror igen.

I helgen som var blev jag så förvånad, när jag tittade in i hagarna utmed vägen, det fanns guldfärgade aspar och gula björkar. Detta har jag inte sett hemikring än. På vår gata är träden kolgröna än. Bara en björk nedan som har lite gula kvistar.

Ofta kan jag sakna tiden när jag alltid var ute på vägarna. Då följde jag med naturens växlingar, nu har den bonden börjat med höskörden, en annan bonde plöjer, en annan bonde sår. Nu när jag cyklar bara fem km tur och retur till och, från jobbet får jag knappast inget se. Nu följer jag inte med vad som händer i naturen.

Vilken skön känsla att ändå husbilen står startklar i garaget så vi kommer ut ibland. Förr sa vi ofta, vart åker vi nästa helg? Nu längtar vi inte ut på samma sätt, vi har det så bra hemma. Sedan kommer nästa fråga, vart ska vi åka? vi har ju besökt nästan allt inom räckhåll för en weekend.

Nu känns det roligt att fricampa igen.

Det problem som Forsbergs inte löste åt oss, löste vår gode vän Jim. Tidigare kunde vi bara parkera i stort sett en enda natt, sedan måste vi ha ström för att ladda batterierna. Det var flera enheter som låg på och drog ur strömmen ur batterierna. Dessutom bytte Jim till en mycket kraftfullare laddningsregulator till solcellerna.

I helgen har vi varit ute i 60 timmar utan el och har 100 % fulladdade batterier när vi kommer hem, detta trots värmepanna med cirkulationspump, belysning, tv tittade, laddning dator, iPad, hörapparater och mobiler.

Gång på gång möter jag personer, oftast de som är ”lite yngre än mig”, på gång- & cykelvägar som jag gjorde på vägen hem idag. Jag cyklar med fingret på ringklockan, för de som jag möter ser ju inte mig, de tittar bara i sin mobil. När vi sitter i greenroom och intar vår salladstallrik i afton, får jag ännu mera vatten på min kvarn. En ridande tjej som håller sin mobil viktigare än hästen hon rider på. Tur att hon hade en snäll häst som kunde vägen hem. Några minuter senare kommer en tjej och halvspringer. Naturligtvis är mobilen viktigast även för henne.

På min förra väg till jobbet såg jag oftast en mamma med två barn, en liten knatte på egen cykel som nätt och jämt lärt sig cykla, en knatte i cykelkärran, en hund knuten med band till cykelstyret och uppe på allt detta sneddade hon över torget, vidare snett över Köpmangatan, hela tiden med mobilen i handen och den andra handen på styret. Den lilla grabben på sin egen cykel kom tultades fram 25 meter efter.

Vi brukar säga på jobbet att det är inte lönt att ringa någon, för ingen hinner att svara.

Himlen var så extremt vacker ur flera synvinklar, när jag körde hem från jobbet i eftermiddag, efter att ett mindre åskväder just passerat byn. Oj vad många kort man skulle önska ta, men man kan ju inte stanna mitt i vägen. Detta kort tog jag hemma på vår tomt.

Fast nu tänkte jag inte riktigt på de mörka regnmolnen på himlen, de är faktiskt vackra när solen skiner på dem. Jag tänkte på andra mörka moln som tonar upp, hänsynslösheten, råheten människor emellan, näthat, det inbördeskrig som vi har mellan olika grupper i vårt land och en enorm fräckhet, som är fruktansvärd. Jag tänkte vidare, törs jag fortsätta att vara så öppen och offentlig, som jag är på min blogg?

Att vi har fått det så bra, efter ett hårt arbete sedan tidiga barnaår, faller inte heller i god jord hos alla. Jag har mött människor nära mig, där man minst skulle ana, som varit direkt hotfulla. ”Jag ska ge dig för att du är så katig”…Törs jag/vi ha våra bloggar kvar? Det händer att jag kollar min blogg mitt i natten om jag är vaken. Några gånger har jag vid sådana tillfällen lagt inlägget, rakt ned i papperskorgen. Vart är vi på väg?

Jag fortsätter på samma tema som igår, många kör alldeles för fort… ”är det ett man blir äldre tecken”?

Här på södra delen av Grännavägen i Aneby, tog kommunen ett mycket lovvärt initiativ för två år sedan och anlade till min stora glädje en gång- & cykelbana. Det är många som går här och själv tar jag oftast en väg hem från jobbet och en väg bort. Då blir det oftast denna vägen hem på kvällen. Det är 40 km på denna gatan. Jag anstränger mig att alltid hålla den hastigheten, med hjälp av farthållare när jag själv kör bil. Så gott som alltid kommer någon alldeles inpå bakifrån. Här kör de flesta 60- 80 km. Otäckast är de stora timmerbilarna, som det dessutom far bark och bråte från.

Så här ser cykelbanan ut idag, två år senare. Kantstenen har lagts om minst tre gånger. Nästa dag är den sönderkörd igen. Det känns otäckt att gå och cykla här när inget respekteras. Nu tar jag samma väg både bort och hem, vägen genom Svartåparken, som är så underbart fin.