Matts Torebring

När vi tillsammans med våra Finska Kamrater, gästade Finland sommaren 2018, ville jag gå en runda i Haparanda stad. Jag kör före dig, så får du se, om du vill gå en runda sedan, sa Fredrik. Någon butik vid liv, resten stängda. Utan stora IKEA varuhuset, vore nog staden död.

Själv näthandlar jag i stort sett allt som jag behöver, dock inte möbler och snyggkläder. Vår mat köper vi på jobbet, City Gross eller i värsta fall i ICA butiken. Jag gillar dock inte monopolet, ICA ska inte bestämma vad producenterna tar fram för mat. Så är det idag!

I veckan skulle jag köpa en produkt till hemmet. Jag googlade runt på bäst i test och Pricerunner. Jag valde det mest prisvärda köpet. På Tretti.se kostade produkten 1 000:- mindre än i den stora kampanj tidningen från en butikskedja. Naturligtvis näthandlade jag igen. Det var exakt samma produkt jag valde mellan.

Jag köpte fyra adventsljusstakar till våra garage, från en av våra stora butikskedjors webbshop. Till garaget valde jag de billigaste för 49:- styck. Jag kom på att jag köpte en styck för lite. I butiken kostade samma enkla ljusstake 149:-.

Jag köper mina Eccoskor direkt från Ecco. Där fanns förra gången jag var inne flera hundratals med skor i olika färger. I butiken på fina gatan finns i bästa fall ett tio- tal.

Listan blir oändligt lång på bra inköp på nätet. Jula, Clas Olsson, Apotea, Eggerts Plantskola i Tyskland, Fyndiq, bygghemma, Torebrings och så vidare, och så vidare. Själva får vi mycket kritik, för att vi säljer för billigt på nätet.

I dessa Coronatider har många fler näthandlat, upptäckt priskillnaden och så smidigt. Kommer flertalet butiker att vara bostäder i stället inom några år? Jag tror att det blir en naturligt utveckling.

Jag ställde frågan på jobbet igår. Är jag för gammal för att vara ute, eller tänker ni samma som jag? Jag kommer och går här, på gång- och cykelbanan utmed Svartån. I mörkret ser jag tre större figurer, lite vid sidan av vägen och nästan inne bland buskarna. Jag stannar och står helt still, på behörigt avstånd. Ska jag våga gå förbi? Svaret jag fick av mina yngre kollegor, var samma som mitt eget. Ingen av oss känner sig trygg idag, speciellt inte i mörker. Vi går inte ut ensamma, svarade mina tjejer på jobbet.

Någon av de tre figurerna ropar på mig, ”Kom du, vi är bara ute och rastar våra katter”, kan man man lita på det? Trots att jag är, som jag brukar säga, stor och stark, gillar jag inte läget. Jag har under flera år undvikit, att ha någon som går tätt bakom mig. Vad tråkigt att det blivit så här, i vårt fina land. Så var det inte 1967, när jag köpte min första nya bil, en grön Saab V4.

Så ringer han i år igen, ofta ganska sent på kvällen, Erik på det stora Fastighetsbolaget i Göteborg. En gång om året ringer han, för att köpa julklappar till sina medarbetare. Han är några år äldre än mig, så trevlig att tala med, så det springer ofta iväg en bra stund, vi tycker lika om mycket.

Han har fyra hundra lägenheter som han har ansvar för. Så kommer han till kontoret på morgonen. Där på dörren sitter en post-it. På lappen har någon skrivit: ”Min toalett är sönder mvh, Anna.” Hur ska Erik veta vilken lägenhet det är?

Jag möter exakt samma sak, gång på gång, dagarna igenom. Jag måste säga, jag är riktigt trött, på att möta denna otroligt makliga attityd. Själv är jag övertydlig med nästan allt, i all kommunikation för jag vet att det sparar så enormt mycket tid. Ett personnummer eller org. nr existerar inte längre. Alla tror att allt finns i mejl adressen, som mycket ofta är felstavad.

Hos mig ser mejlkonversationen ut så här… ”Har ni några chokladaskar kvar? Arne”. Vem är Arne, i vilket sammanhang finns Arne, privat eller företag. Jag sålde ut en massa saker efter att vi flyttat. Jag angav mitt namn och SMS/Mobil nr. Ingen ringer, ingen sms´ar, alla använder Messenger som en chatt utan ände, som aldrig tar slut.

Jag känner att jag skulle kunna skriva en hel uppsats om detta, men jag måste sluta, annars är det ingen som läser. Många är med på Face Book och många talar om allt där, som att det är ”Dags att äta om fem minuter”. Jag är fundersam, varför har det blivit så grymt opersonligt? Hur ska vi kunna hjälpa till, när vi inget vet om Anna eller Arne? Förklara för mig varför det blivit, en så här fruktansvärt tråkig kommunikation?