Jag ställde frågan på jobbet igår. Är jag för gammal för att vara ute, eller tänker ni samma som jag? Jag kommer och går här, på gång- och cykelbanan utmed Svartån. I mörkret ser jag tre större figurer, lite vid sidan av vägen och nästan inne bland buskarna. Jag stannar och står helt still, på behörigt avstånd. Ska jag våga gå förbi? Svaret jag fick av mina yngre kollegor, var samma som mitt eget. Ingen av oss känner sig trygg idag, speciellt inte i mörker. Vi går inte ut ensamma, svarade mina tjejer på jobbet.
Någon av de tre figurerna ropar på mig, ”Kom du, vi är bara ute och rastar våra katter”, kan man man lita på det? Trots att jag är, som jag brukar säga, stor och stark, gillar jag inte läget. Jag har under flera år undvikit, att ha någon som går tätt bakom mig. Vad tråkigt att det blivit så här, i vårt fina land. Så var det inte 1967, när jag köpte min första nya bil, en grön Saab V4.
Matts Torebring 
Så har det tyvärr blivit i vårt förr så trygga Sverige mestadels!
När jag var liten på 60-talet var man ute både i ljus och mörker.
Cyklade,åkte skidor i elljusspåret ensam,går tyvärr inte idag!
Vi får tacka dom styrande i Rosenbad med deras importerande
av så mycket folk in i vårt land med denna mångkultur.
Jag sa från början,detta kommer tyvärr sluta i mycket elände,ja och
hur har det blivit genom senaste åren,vem hade rätt??
Trevlig helg/Kram
Jag gillar inte läget. Det går inte att lägga hela skulden, på ”nyinflyttade personer” i vårt land, men tyvärr tror jag att de är överrepresenterade, när det gäller brotten i samhället. Jag håller fast vid, att det måste finnas andra sätt att hjälpa människor i nöd, än att bara låta alla komma hit. Det kan inte fungera. Nu har de flesta insett detta, men för sent. Advents kram
Verkligen tråkig läsning men tyvärr sann.
Vart är vi på väg?
Allt gott
Jag tror att få av oss känner sig riktigt trygga. Min kusin på Götgatan i Stocholm sa, ”Gå inte ut på gatorna i centrum efter kl. 21”! Så illa är det.
Det bästa.
Ja bor i ett större samhälle där det händer saker hela tiden. Idag såg jag att det hade vandaliseras vid tåg stationen och läste på FB inbrott mitt på dagen. Men jag vill inte för den skull göra avkall på mina promenader morgon och kväll.
Nej så sant, vem vill sitta inne, som har kraft och ork att röra på sig. Brottslighet och skadegörelse måste få ett slut.
Det är obehagligt och olustigt att känna denna otrygghet, spelar snart ingen roll vilken tid på dygnet. Jag blev rånad i Gamla stan, länge sen nu men blev väldigt försiktig efter det och tänkte också på att jag promenerat i många världsstäder, ensam, många gånger, åkt tåg, spårvagn, bussar och tunnelbana, ingen människa petat på mig, bara erbjudit sittplats. Och här vågar jag inte gå en fin gångväg dagtid. En kollega och jag var i Sthlms city i en bokhandel, en hade redan handen i hennes väska när en kund såg och vrålade till och det blev kalabalik. Fast värre utomhus med allt som sker. Kanske du ska ta bil igen ändå och ha lite hemmagym istället. Är hemskt vi ska behöva känna så. Och dålig koll i detta land, så tragiskt med alla vi behöver som avvisas, välutbildade, engagerade med duktiga barn och ungdomar som sköter skola fantastiskt. Andra inte straffmyndiga valt en annan bana, får 10 timmars samtalsterapi som första straff, sen kulminerar det och brotten mer och mer hemska.Och får vara kvar. Obegripligt.
Mörklagda landsvägar, kan vara kusliga att vandra på, då ser varje enbuske ut som ett hot. Nu talar vi om rån och överfall i inne i stan, i butiker, på gång- & cykelvägar. Jag funderar över om politikerna i den innersta kretsen, kan tänka sig in i hur vårt samhälle blivit. Själva lever de med livvakter och åker i skottsäkra bilar. Jag kommer inte att åka bil, jag har hela fem gångvägar att välja mellan.
Själva har vi sovit hundratals nätter i husbussen, på rastplatser och rasthouse, utan att att ha upplevt minsta tendens till skadegörelse eller inbrott. När jag körde tradare, sov jag en natt i lastbilen parkerad på Mariagatan i Stockholm. Då kände jag i luften var jag var och lade en hammare under kudden. Halv fyra vaknade jag av, att jag hade besök på flaket. Den gången fanns inget att stjäla och jag kunde fortsätta att sova.
Jag tänker ofta tillbaka på den tiden i tradaren. Ju närmare den ”vita linjen” på parkeringsplatsen jag sov, ju tryggare var jag. Det gungade till i min bil, för vare tradare som kördes förbi. Körde jag in på en rastplats (de var mycket få på den tiden) då sov jag oroligt.
Jag minns även första gången jag kom till Salem, söder om stan. Det hade skett ett mord där. Jag minns som den ungdom jag var, det kändes läskigt att köra där. Hur ser det ut idag?