Redan som sex, sjuåring fick jag rejält med stryk (om jag inte jobbade), till och med en avslagen tand, som träffat fel av pappas knölpåkar, när jag inte ville bära in den stora vedhögen in i vedskjulet. Ingen skugga över far & mor, de visste inte bättre. ”Dina rättigheter sitter i riset” sa mamma ofta. Jag fick helt klart för mycket stryk, dagens ungdom får inte ens lära sig lag och ordning.
Ni ser, vilken minst sagt pampig järnvägsövergång, i ordets rätta bemärkelse, som vi har i byn. Jag går över här, morgon och kväll på väg till jobbet. Det finns en hiss mot öster och en hiss mot väster. Den har jag åkt en gång, men vågar inte åka med den mera. Förr eller senare kommer jag säkert att fastna i den.
Det finns fyra dörrar till hissarna, två har mer eller mindre sönderslagna glasrutor. Flera dörrar är nedklottrade. Under minst tio dagar tjöt ett larm, någon hade saboterat hissknapparna. I går söndag gick Birgitta & jag över här. På hemvägen sa jag till Birgitta, testa hissen nu när jag är med. Det dröjde en bra stund innan hon kom upp, jag blev nästan rädd att hon satt fast i hissen. Det knäppte och knäppte, men hände först ingenting, sa Birgitta, när hon äntligen kom upp, där åker jag aldrig mera.
Varför har det blivit så här? Svenskarna är minsann inte Guds bästa barn de heller. Familjerna är trasiga. Vi har människor från andra miljöer, som kanske inte trivs här. Vi skulle kanske ha hjälpt dem på ett annat sätt. Få bryr sig hur de har det. Detta är naturligtvis en reaktion, en protest från ett gäng ungdomar, som inte har det bra. Själv är jag mycket vaksam på min väg till och från jobbet, jag känner mig inte trygg i dagens Sverige. Då är jag ändå en stor och stark person.
Matts Torebring 
Ja hade ni människor ett svar på detta så hoppas jag inte det hänt.
Min manlige ägare misstänker dock vissa nerdragningar för ungdomarna och därmed mindre att göra, denna konstiga ”fria” uppfostran, mindre krav på dagens ungdomar att hjälpa till i hemmet, de problem som tidigare var mer storstadsrelaterade börjar även komma i småstadskommunerna.
Titta bara vad som hänt i mysiga Värnamo som numera har det tufft..
Vi som växt upp i bondesamhället, har svårt att förstå att ungdomar måste sysselsättas. Vi kommer från en miljö, där arbetet tog all tid vi hade, sju dagar i veckan. Naturligtvis måste vi inse den nya situationen och forma samhället därefter. Läste just att lilla Eksjö kommun, har 25 miljoner i försörjningsstöd. Pengarna räcker inte till detta, än mindre till nya satsningar. Jag gillar också Värnamo, visst är det en mysig stad.
Visst är det bra med lite tuffare villkor,kanske inte så tufft som
Matts hade det som liten men bra med vett och etikett ändå!
Vårt land blöder mer och mer tyvärr,så blir det med en regering
som inte kan och vill sitt lands bästa utan raseras mer och mer.
Ha det gott/DalaKram
Trots att de flesta Bor länge i din stad, är det nog en av de städer, som oftast omnämns med bråk och skjutningar. Det politiska styre som ni har, vill ju att samhället ska fostra barnen, inte familjen. Då blir det som vi ser idag, samt en okontrollerad invandring. Kram till det bättre.
Många frågor men inga svar, parafras kanske i detta men så säger de svenska vaccinforskarna idag och det känns ärligt. Och många frågor … ja lika om det svenska samhället, när man tror det mest underliga hänt händer än värre. Och regler och tydlighet är så viktigt, visa respekt, och bra ledning behövs redan från förskolan och med sunda ledare, finns tyvärr andra också. Och politiker ska vara ute i den verklighet de ansvarar för men tyvärr kan de vara som ett frågetecken när de kommer till ett område de beslutat om, varit med om det när de sagt att detta visste vi inte existerade, då hade de beslutat om just det … Och folk gillar väl läget att pengar trillar in fast de inget gör idag men hur länge till. Andra får inte hyreskontrakt för pensionen är för låg, hörde om en 83-årig kvinna som bor i en gammal bil, stadsmissionen stöttar så gott de kan men behoven ökat. Tycker också det var hemskt med din ”uppfostran”, egentligen svårt att förstå att ett barn man burit misshandlar man. Men mycket sker idag också.
Det jag skriver om är ju ganska bagatellartat, till skillnad mot bilbränder och skjutningar, på alla andra håll. Om det är stort eller smått, lika avskyvärt är det.
Jag önskar att jag vore den förste, att hjälpa till där det behövs, men hjälpen måste sättas in på ett rätt sätt. Jag kan inte tro, att den okontrollerade invandringen som vi hade var rätt. Det måste finnas andra mycket effektivare hjälp, som kostar mycket mindre. Människor mår inte bra och då blir det de skadegörelser som vi ser idag. Själv har ju ju sedan mina första år, fått lära mig att arbeta hårt. Det har smittat av sig i hela familjen. Det bästa till er.