Matts Torebring

Låten är ganska träffande… det gör ont, det gör ont, men det går, det gör ont en stund på natten, men inget på dan…

Jag vaknade strax efter midnatt en natt i veckan, av att någon (liknande) höll på att skära med en stor kockkniv i vänster fot. Det varade kanske någon minut, sedan var allt helt borta i fem minuter, innan ”kniven kom igen”. Det gjorde så fruktansvärt ont, liknande kramp i vaderna. Så höll det på till det var uppdags.

Nästa dag var jag helt stel i kroppen. Detta har hänt bara några få gånger. Jag tog Alvedon och smorde med Voltaren, allt utan minsta lindring. Ett par timmar senare tog jag en sömntablett, för första gången sedan i somras. Det skall jag aldrig mera göra, om inte nöden kräver detta. Tvi, vad illa jag mådde efter den.

Är det så här det blir, när man blir lite äldre och upp i åren kommen? Jag gissar i mitt fall, att det är alla de gånger med förfrusna fötter, på en traktor utan hytt och värme, i full snöstorm och snöröjning. Kanske är det sviterna, av ett vasst järnspett ned i stortån, som jag haltade med ett helt år utan läkarbesök. (Det var inte inne att gå till läkare)

Idag blev jag uppringd av Länssjukhuset Ryhov, Jönköping. Nu får du välja tid Matts för operation, antingen nu nästa fredag, eller vet vi inte när. Vi går redan på halvfart på grund av Corona pandemin. Det hade kanske varit skönt att fira jul först och ta detta sedan. Ni som följer min blogg vet, att jag har en godartad cancertumör i prostatan att ta bort. Jag är glad att jag får komma in, att det finns tid under rådande förhållanden.

Varje dag när jag öppnat brevlådan, har jag varit glad, över att att det inte varit en kallelse i brevlådan. Nu har jag varit med och stöttat upp i företaget, mer eller mindre under veckans alla dagar. Nu har vi inte mycket kvar att sälja, däremot enorma mängder att lasta ut. I det senare är jag inte inblandad. Så egentligen var det en bra tid, att jag fick komma den 18 december kl. 7. Sedan kan Birgitta jobba hela dagen, när hon skjutsat in mig och hämta mig på lördagseftermiddagen.

Detta kommer att gå bra, det har jag bestämt och jag har ingen oro inför detta. Däremot har jag flera förberedelser att göra, som att sticka en spruta i magen, kommer jag att klara det?

Vid 24 års ålder fick jag ”omskolning”, p.g.a. värk och slitna leder, från livet som Smålands värste skogshuggare. I nio hela år hade jag då varit skogshuggare. Med trafik- och busskort på fickan, kom jag att besöka alla Sveriges kommuner och leverera parkleksaker från Hags i Aneby, med ett 24 m långt ekipage. Även leveranser till de Nordiska länderna och Tyskland kom in på resrutten. Åren bakom ratten i en tradare, var för mig att komma ur askan och in i elden. Jag är röd, jag vill vara där det brinner.

Utbildningen som varade 14 veckor, har jag haft en enorm nytta av genom livet. Jag har köpt och och ägt många lastbilar under åren. Lite extra stolt är jag över, att jag jag gick ut som kursetta. När jag kört upp för buss fick jag jobb på SJ och började köra linjebuss. Efter ett par veckor fick jag sluta, mitt busskort kom inte som förväntat. Först efter sex månader fick jag mitt busskort och då gällde det under speciella villkor. Jag var tvungen att medföra reservglasögon, vid framförande av fordon i yrkesmässig trafik. Jag hade för starka glas i glasögonen.

Det har gått mer än ett par månader sedan i höstdags, när jag gjorde den sedvanliga läkarundersökningen. I går kom alla handlingar från Transportstyrelsen och idag gick jag till Fotograf Tobias Marbenius. Jag behöver inte ha alla behörigheter kvar, men det är en ren sport, att se att jag inte är för gammal än, för att köra större fordon..

Nu får du åka hem och se till att du går ned vikt, sa min läkare på Länssjukhuset Ryhov, för en månad sedan. Jag har aldrig vägt mindre än så här sa jag. Under tiden på Höglandssjukhuset i oktober månad gick jag ned fem kg på fem dagar. Troligtvis hade jag mycket vätska i kroppen då. Jag bestämde mig för att gå till och från jobbet varje dag, nu senast sju dagar i veckan. Efter fyra veckors gående, 5 km om dagen, fick jag se siffror på vågen, som jag inte sett tidigare. Dessutom två nya hål i livremmen. Det sporrar naturligtvis.

Gång- & cykelbanan utmed Svartån, är naturligtvis trevligast. Efter incidenten förra veckan, är jag extra försiktig när jag går i mörker. Jag började kartlägga alla de gångvägar jag har, till och från till jobbet. Jag ritade upp alla vägvalen på ett papper. Jag har minst sex olika gång- & cykelvägar för att ta ig till och från jobbet. Det tycker jag är helt fantastiskt. Vad vad bra att få bo på landet och ha alla dessa möjligheter.

Två av våra vänner har levt sina liv, mer eller mindre isolerade i sin sommarstuga, under nästan ett halvår. Så kändes det som en liten ljusning i Corona mörkret, för några veckor sedan och de vågade hälsa på oss, för första gången i vårt nya hem. Då var det mest knoppar på denna vackra orkidé, men nu står den i full blom.

Själva har vi, trots att vi är 70 + levt som normalt, frånsett att vi går inte ut och äter på restaurang, Birgitta handlar mat på udda tider och jag köper nog nästan allt jag behöver på nätet. Vi sitter på våra egna kontorsrum med glasväggar och har social kontakt, med alla våra medarbetare. Vi har öppnat upp mellan kök, matplats och konferensrum för att sprida ut oss på jobbet. Birgitta & jag sitter nog längst bort från alla andra.

Men visst är det tyst utan vänner som kommer och hälsar på. Visst saknar jag att åka ut en söndagseftermiddag och äta en bit god mat. Alla vet att vi värnar om familjen. Nu står hoppet till att vi kan fira jul tillsammans.

Hur kunde det bli så här illa? En enda liten tändsticka räcker till, för att starta en stor skogsbrand. Varför var vi inte mer observanta i början? Vi har lärt oss en tuff läxa! Vi skall vara rädda om varandra och sätta värde på livet. Efter min Sepsis för drygt fem vekor sedan, är jag mer tacksam över livet än någonsin tidigare.