Redan som sex, sjuåring fick jag rejält med stryk (om jag inte jobbade), till och med en avslagen tand, som träffat fel av pappas knölpåkar, när jag inte ville bära in den stora vedhögen in i vedskjulet. Ingen skugga över far & mor, de visste inte bättre. ”Dina rättigheter sitter i riset” sa mamma ofta. Jag fick helt klart för mycket stryk, dagens ungdom får inte ens lära sig lag och ordning.
Ni ser, vilken minst sagt pampig järnvägsövergång, i ordets rätta bemärkelse, som vi har i byn. Jag går över här, morgon och kväll på väg till jobbet. Det finns en hiss mot öster och en hiss mot väster. Den har jag åkt en gång, men vågar inte åka med den mera. Förr eller senare kommer jag säkert att fastna i den.
Det finns fyra dörrar till hissarna, två har mer eller mindre sönderslagna glasrutor. Flera dörrar är nedklottrade. Under minst tio dagar tjöt ett larm, någon hade saboterat hissknapparna. I går söndag gick Birgitta & jag över här. På hemvägen sa jag till Birgitta, testa hissen nu när jag är med. Det dröjde en bra stund innan hon kom upp, jag blev nästan rädd att hon satt fast i hissen. Det knäppte och knäppte, men hände först ingenting, sa Birgitta, när hon äntligen kom upp, där åker jag aldrig mera.
Varför har det blivit så här? Svenskarna är minsann inte Guds bästa barn de heller. Familjerna är trasiga. Vi har människor från andra miljöer, som kanske inte trivs här. Vi skulle kanske ha hjälpt dem på ett annat sätt. Få bryr sig hur de har det. Detta är naturligtvis en reaktion, en protest från ett gäng ungdomar, som inte har det bra. Själv är jag mycket vaksam på min väg till och från jobbet, jag känner mig inte trygg i dagens Sverige. Då är jag ändå en stor och stark person.
Matts Torebring 