Matts Torebring

Det är så många scener som rullar fram, när jag går igenom ett helt liv och dokumenterar detta i bokform. Här kommer Matts körande med sin lastbil med släp, norr om Mjölby i början av 70- talet. Jag har hamnat mitt i en militärkolonn. Jag har passerat järnvägsspåret med lastbilen, draget är mitt över spåren och släpet på andra sidan. Framåt är det totalstopp i båda riktningarna. Det finns inte en sekund att tänka, när varningsklockorna börjar ringa. Bakom är det stopp i trafiken. Bommarna börjar gå ned…

Fortsättning följer i min bok…. Bara en sak kan jag avslöja, sedan dess kör jag aldrig över ett järnvägsspår, förrän det finns plats på andra sidan spåret!

Jag kollar alltid flaggorna på jobbet när det blåser ute. Sedan väljer jag den väg som är minst blåsig, idag gick jag delvis i skogen. Denna veckan har det minsann inte varit ett trevligt promenadväder på mornarna. Jag har helt enkelt fuskat och åkt med Birgitta till jobbet. Idag stod det i SMHI Appen +- 0 men känns som minus 8. Det har blåst kraftigt och vi förväntade oss ganska mycket snö, men den uteblev som väl var. Jag får inte skotta snö än, på fem veckor efter min operation.

För ett par veckor sedan beställde jag min Friggebod, bokade möte med markentreprenören om gjutning av bottenplatta samt lite markjusteringar. Vi satt ute i greenroom och fikade. Idag minusgrader även där ute. Nu vill Matts och de flesta av er andra troligtvis ha vår.

På bordet står det sista minnet av, när jag höll på och pysslade hemma i garaget, med svarv och bandsåg i början av 70-talet. Jag bygger alltid kraftigt och robust, därför har jag sparat denna.

Klockan fem var jag uppe idag på morgonen och bjöd min älskade hustru kaffe med smörgås på sängen. Efter att vi läst den digitala tidningen somnade vi båda igen. Klockan åtta satte jag fart, jag skulle ”härarbeta med tunnel idag” via min dator på jobbet. Jag fick till ett fint kapitel 2 i min nya bok.

Lite sent i eftermiddag skulle vi gå ut och röra på oss. Plusgrader på termometern, men känns som minusgrader stod det på SMHI. Vi hade planerat att gå ett längre stycke, men vi vände snart hemåt. Så svinkallt. Nu är det minusgrader varje dag i mer än en vecka framåt.

Birgitta har aldrig bakat tidigare. Nu står iPaden på bänken och hon bakar recept efter recept, fruktbröd och många mjuka sorter. Nu älskar hon sitt nya kök och älskar att baka.

Jag har nu i veckan, börjat att förverkliga en dröm, som jag haft sedan många år. Jag har redan skrivit Kapital 1, Julafton 1938, i min nya bok. Niklas har rationaliserat så mycket på jobbet, så jag kan få några strötimmar mellan varven, som jag kan använda till att skriva. På jobbet där vi har stora proffsdatorer, med stora bildskärmar och multi scanner, som gör det mycket lättare att jobba där. Jag kan bara fantisera ihop hur en jul såg ut för 80 år sedan. Det var där allt började. Säkert inte mycket annorlunda, än från min barndoms jul. Fattigt och trångbott!

Jag får tårar i ögen när jag spelar upp livet baklänges. Tänk så vackra kläder de har, Morfar August och Mormor Elin. Min Mormor fick aldrig träffa mig, hon gick bort 1946, året innan jag föddes. August & Elin fick sju barn.

Detta vackra kort har jag inget minne på att jag sett tidigare.

Farmor & Farfar minns jag, att jag var med och hälsade på uppe i Asby vid flera tillfällen. Jag minns att att Farmor Augusta sa till mig, ”Matts du rör väl inte vid några flickor”? Jag minns inte mitt svar på den överraskande frågan. Farmor och Farfar fick också sju barn.

Jag skrev om igår, att jag har Mamma & Pappas liv dokumenterat för varje dag, sedan mitten av 30- talet. Mamma och Pappa fick fyra barn. Jag har ett digert arbete, att försöka göra en bok om min Mamma & Pappa och inte minst mitt eget liv, helt grundat på Guds Nåd. Otaliga är de gånger en Räddande Hand har gripit in, inte minst från fritt fallande träd i skogen, en skenande häst med en 12- åring på släp, fritt fall med huvudet före i ett trägolv från åtta meter, Sepsis och många, många andra tillbud.

Tänk att höra Pappa berätta om sitt liv som bonddräng. Han var dräng på en gård i Asby socken. Hans Husbonde sa till på Pappa på julafton: ”När du har mjölkat korna ikväll får du julledigt”! När Pappa var klar på kvällen, började han traska och gå genom skogarna, för att komma till Sjöamålen i Askeryd, för att träffa sin älskade Ruth, en sträcka på två mil. När Pappa hörde kyrkklockorna ringa till Julotta, var pappa framme i Askeryd.

Stackars Mamma som klarade att föda fram mig, jag vägde 5,5 kg när jag föddes. Jag vet inte hur ganmmal jag är på kortet, något år kanske. Först var jag osäker på om det var jag, men så hittade jag ett kort till med Mamma & jag på, då fanns ingen tvekan.

___________________

Jag såg en dokumentär på svt för några år sedan. Den handlade om Världens starkaste män. Dokumentären gick tillbaka till 1860. Alla av världens starkaste män, har vägt över fem kg vid födseln, så även jag. Jag måste erkänna att jag känt mig obegränsat stark, största delen av mitt liv.

Tror ni att jag skulle känna igen alla kusiner idag?

Oj, det är länge sedan nu, som jag gick med uppknäppt jacka hem från jobbet. I dag var det helt ofattbart gott väder ute. Sist vi hade mildväder regnade det och blev glashalt. Nu har solen krossat sönder nästan all is och vad fort det gick. Nu kommer säkert sol och värme ganska snabbt. Måtte vi få vårt vaccin snart, så vi kan röra oss någorlunda fritt igen.

Jag trodde inte det var sant, när jag tittade ut genom fönstret i dag och såg att det var öppet vatten i badviken, Vi var ju ute och gick här på isen i söndags. Nu bara sex dagar senare, är det öppet vatten. En av mina jobbarkompisar, som alltid är ute och fiskar sa just i går. Om det inte varit snö på isen, hade den varit 50 cm tjock efter denna kylan. När det ligger snö som det gör nu, är isen livsfarlig. Han har rätt!