Jag får tårar i ögen när jag spelar upp livet baklänges. Tänk så vackra kläder de har, Morfar August och Mormor Elin. Min Mormor fick aldrig träffa mig, hon gick bort 1946, året innan jag föddes. August & Elin fick sju barn.
Detta vackra kort har jag inget minne på att jag sett tidigare.
Farmor & Farfar minns jag, att jag var med och hälsade på uppe i Asby vid flera tillfällen. Jag minns att att Farmor Augusta sa till mig, ”Matts du rör väl inte vid några flickor”? Jag minns inte mitt svar på den överraskande frågan. Farmor och Farfar fick också sju barn.
Jag skrev om igår, att jag har Mamma & Pappas liv dokumenterat för varje dag, sedan mitten av 30- talet. Mamma och Pappa fick fyra barn. Jag har ett digert arbete, att försöka göra en bok om min Mamma & Pappa och inte minst mitt eget liv, helt grundat på Guds Nåd. Otaliga är de gånger en Räddande Hand har gripit in, inte minst från fritt fallande träd i skogen, en skenande häst med en 12- åring på släp, fritt fall med huvudet före i ett trägolv från åtta meter, Sepsis och många, många andra tillbud.
Tänk att höra Pappa berätta om sitt liv som bonddräng. Han var dräng på en gård i Asby socken. Hans Husbonde sa till på Pappa på julafton: ”När du har mjölkat korna ikväll får du julledigt”! När Pappa var klar på kvällen, började han traska och gå genom skogarna, för att komma till Sjöamålen i Askeryd, för att träffa sin älskade Ruth, en sträcka på två mil. När Pappa hörde kyrkklockorna ringa till Julotta, var pappa framme i Askeryd.
Stackars Mamma som klarade att föda fram mig, jag vägde 5,5 kg när jag föddes. Jag vet inte hur ganmmal jag är på kortet, något år kanske. Först var jag osäker på om det var jag, men så hittade jag ett kort till med Mamma & jag på, då fanns ingen tvekan.
___________________
Jag såg en dokumentär på svt för några år sedan. Den handlade om Världens starkaste män. Dokumentären gick tillbaka till 1860. Alla av världens starkaste män, har vägt över fem kg vid födseln, så även jag. Jag måste erkänna att jag känt mig obegränsat stark, största delen av mitt liv.
Tror ni att jag skulle känna igen alla kusiner idag?
Matts Torebring 
Så intressant och spännande att du dokumenterat så otroligt. Imponerad av det och så roligt om du kan skriva och sammanställa i en bok. Tänker som du, så vackra kläder de hade, vet förstås att det allra finaste kom på vid fotograferingar men tänker på det, alla fina barnkläder, fantastiska klänningar, blusar och kostymer, sån elegans. Jag tänker lite då och då på att jag aldrig träffade mina far- och morföräldrar, mormor och morfar dog 24 och 28 år så mamma och hennes lillasyster, då 4 och 1 år bar den sorgen genom livet fast på ett starkt sätt, bara mamma som hade minnen från de två öppna kistorna, fina sista leksakerna som jag fick sen att vårda. Deras farmor och farfar tog barnen till sitt hem. Farfadern då runt 50 år föll död ned en dag när mamma lekte med honom, hon trodde länge det var hennes fel, han dog av sorg kanske. eller hjärtinfarkt. Som tur var kunde farmodern fortsätta arbeta, de hade företag och flickorna barnflickor av varierande slag. Men allt gick bra och farmodern bestämt de skulle få studera och ta realexamen och när mamma var gift, fått min storebror så blev farmodern sjuk, mamma sökte bra vård varvid läkaren sa, det är ju bara en gammal farmor, nej sa mamma, det är min mor och far och vårt allt och så berättade hon. Läkaren sa förlåt och skämdes och fick lära lite mer av livet självt. Och minns jag var alldeles ensam om som barn att varken ha farmor, farfar, (de dog när storebror föddes), de hann se den lille parveln som de sa, mormor, morfar, alla klasskompisar hade och stannade hos dem på hemväg från skolan. Som tur var hade mamma och pappa äldre vänner som var underbara med oss och man behöver den äldre generationen, de betydde så mycket. Ha en fortsatt fin helg, så glad att solen skiner.
Jag har ett stoft att arbeta utifrån, som jag inte trodde var möjligt, jag känner att jag måste förvalta det. Vem skulle idag orka gå två mil en hel julnatt, i mörker och kyla genom skogarna, för att få träffa sin käraste? Omsorgen om Mamma gick före allt för Pappa. Ibland blev jag irriterad, jag tyckte höskörden var viktigare, än att hjälpa mamma med disken. Pappa älskade Mamma över allt annat. (Jag har lagt till tre bilder till inlägget nu)
Tårarna rann på mig när jag skrev, jag fick dåligt samvete, varför ställde jag aldrig en fråga till mamma, hur hennes mamma och pappa hade haft det? Så tragiska minnen du har och har fått bära med dig. Tack för ditt långa inlägg!
Framtidskramar
Förstår dig Matts och det är tungt att läsa och titta tillbaka men som ung och sen med egen familj har man fullt upp. Jag lyssnade mycket på mamma, när jag var i fyraårsåldern berättade hon mycket men på ett väldigt vackert sätt om sina minnen och mycket om den stora kärlek hon hyste för sin farmor och den dagliga rädslan i början att farmodern också skulle dö. Så hon lyfte hennes ögonlock så fort hon somnade men farmodern tog henne i famnen då bara, aldrig ett irriterat ord fast hon måste varit så trött. Mamma älskade livet och både mamma och pappa var burna genom allt, de var så duktiga, skärpta och omtänksamma mot allt och alla och mamma var väldigt klarsynt, lite tuff också i allt det varma. Jag ångrar jag inte frågade pappa mer, om skolan, sen om jobb, mer hur han tänkte, men jag var mycket i naturen med honom. Och de var åtta syskon och hade det tryggt och fint på alla sätt med en fantastisk mamma som kunde allt sa de, ja andra också och det kändes lite konstigt att jag aldrig hann se dem i livet för en äldre kusin sa ofta när jag ordnat med något, så där skulle farmor gjort. Ja minnen, ta hand om dig, tror vi ska ta en kaffe innan solen går ned. Och ha det så fint ni båda.
Jag förstår inte i dag, att jag kunde vara så oklok, att jag inte ens talade med mina föräldrar, om deras uppväxt, deras föräldrar och sin skolgång. Kanske beroende på att jag var upptagen av arbete, bilda egen familj och mycket annat som lockade. Jag läste att jag skulle uppnå pensionsålder 2012, vadå bry sig, det är jättelångt bort. Det gör ont i mig, att de hade haft möjligheter till att ha haft det gott ställt, men pappa vågade inte ta steget i affärer. Själv förstod jag inte vidden och hade kunnat skjuta på. Som arrendator av olika gårdar, hade mamma och pappa det otroligt fattigt. Jag förstår inte att de hankade sig fram.
Allt gott till er.
Ja tänk vad frågor mina ägare ställer till sina föräldrar, allt från deras barndom, åren innan deras barndom men också om sina egna barndomar. Innan min manlige ägare pappa somnade in så hade de otaliga timmar tillsammans med prat, prat och prat. Men som du själv säger Matts, det kunde varit betydligt mycket mera.
Min manlige ägare har verkligen trivts med sina föräldrar och trivs fortfarande med sin mamma även om de nu bor på håll och i dessa tider inte träffas.
Det är nog minst lika jobbigt för de bägge att enbart träffas via video på telefonerna.
Något som min manlige särskilt har trivts med är alla turer i bil och promenader då särskilt hans pappa kunde berätta hur det var i deras hemstad, hur det såg ut förr, vart hans pappa lekte mm.
Då hans mamma kommer från Örgryte så har promenaderna inte varit lika många. Han et dock vilket hus hans mamma kommer ifrån, men han skulle nog aldrig hitta dit.
Med dessa rader säger jag och ägarna, allt gott till er och ta hand om stunden.
Dina ägare Husis, är betydligt yngre, än den Gamle Räven 🦊 i Aneby och betydligt mycket klokare. Jag grät faktiskt öppet idag, när jag skrev. Varför satt vi inte och samtalade om det som varit. Visst blev det en del, men det kunde har varit mycket, mycket mera. Mamma och jag stod inte heller samma nivå, mamma ville bromsa allt och jag var tvärt om. Pappa och jag jobbade bra ihop. Det händer något när du plöjer, sa pappa.
Det bästa till er.
Vad du är lik din fina mamma på det unga fotot, så lika och roligt att se sånt.
Oj & Hoppsan, det har jag svårt att se. Däremot sa många under vår uppväxttid i frikyrkan om Birgitta & mig, ”Ja ni två är syskon!”
Säjer som Monica, jag reagerade direkt vad lik din mamma du är. Det finns alltid en historia bakom en person.
Ja då är ni två mot en, så jag får ge mig. Kul att ni är med och delar det mesta med oss. Allt Gott!
Kul med gamla foton och fina minnen,fina föräldrar du har!
Och ni verkar vara en stor släkt på båda dina sidor!
Ha det gott/VårKramar
Ja visst har jag haft fina mor- & farföräldrar. Vi har som mest varit ett 70- tal kusiner. Inte enkelt att känna igen alla.
Framtidskram