Matts Torebring

Alla har vi levt länge nog nu med pandemin i minnet, sitta för oss själva, vara isolerade och nu äntligen få börja träffas igen. Visst är det underbart att få börja vara en normal människa igen. Vi hade en riktig gofika tillsammans med vänner som kom efter jobbet och hälsade på oss. Tack vänner för besök och de fina blommorna.

I morgon hade jag planerat att köra ett lass med ved. Så kom Birgitta med det genialiska förslaget att åka på husbilsmässa i A Hallen på Elmia i stället. Så är vi friska åker vi dit. Smaka på Camping!

En bukett höstblommor till er alla och trevlig helg önskar Birgitta & Matts

Jag saknar mina föräldrar jättemycket och inte minst min pappa. När det drog ihop sig till en massa arbete inför jul, kom alltid pappa och hjälpte till. Oftast stod han från morgon till kväll på vårt lager och slog in chokladaskar i julpapper. En morgon kunde han ringa och säga: ”Jag kommer inte förrän till halv åtta idag, när plogbilen är klar.” När han blev äldre och inte orkade sa han till nig: ”Det blir ingen riktig jul i år när jag inte orkar att hjälpa dig.”

Det jag funderat mycket på under årens lopp var ändå när pappa ringde och sa: ”I morgon hinner jag inte komma för då ska jag gå till banken.” (1 km bort)

Ju äldre jag blir, börjar jag att förstå vad pappa sa. Jag vill själv inte längre ha flera tio tals punkter på agendan varje dag. Numera skriver jag ned en ”antistresslapp” där det kanske står ring A, K, J, B och så vidare. Då behöver jag inte tänka längre, bara att beta av kom ihåg lappen.

I söndags gav vi oss ut, målet var att gå till Målsånna Camping tur och retur. Vi började gå den vackra Målsånnaleden, som är bara 5 km lång tur och vi går genom skogen utmed Anebysjön. Eftersom Campingen och Café Ängstugan har stängt nu, hade vi tagit med oss ett gott fika i ryggsäcken att avnjuta ute i skogen.

När vi gått 2/3 delar av sträckan stannar Birgitta och säger: ”Nu vill jag fika och gå hem sedan.” Oftast lyder jag Birgitta och gör som hon säger, så även denna gång. Vi hittade en liten ”hylla” och bredde ut en pläd att sitta på, njöt av tystnaden, ett gott fika och sedan gick vi sakta hem.

Jag har på senare tid haft vansinnigt ont i ryggslutet, ned genom högra höften, vidare genom låret, knäet och ända ned i smalbenet. (Ischiasnerven?) Vissa nätter har jag inte kunnat sova utan testa att byta sida att sova på. Jag har varit rekommenderad att inte ta värktabletter. Nu när vi gick kändes varje steg som att trampa på vassa nålar. Det var skönt att vända hem igen.

Jar har konsulterat två olika läkare som båda sagt samma sak: ”Du är bara lite stel, inget att operera, du kan gå många mil till, men besök en Kiropraktor.” Nu har jag bokat tid hos Kiropraktor David Larsson Eksjö. Jag har varit hos David Larsson tidigare men inte för detta. Jag vet att man blir lite yngre för varje besök hos honom och hoppas att han kan ”dra klockan tillbaka”.

Jag är förvånad över att mina höft- & knäleder klarat alla dessa år av tungt arbete sedan tio års åldern, nio år av hårt skogsarbete, hoppa upp och ned från lastbilsflak, hoppa upp och ned ur traktorer och mycket slalomåkning i branta fjäll.

Denna allé har vi på andra sidan Flisbyvägen, bara ett stenkast från hemma hos oss. Den leder fram till Elljusspåret, jättetuffa Blå femman, snälla Gula femman och snälla En milen, dessutom har vi Målsånnaleden 50 meter bort, bara att välja. Allt är helt fantastiskt!

Jag har älskat skogen sedan jag kunde gå.

Såååå roligt att komma hit idag. Rent och städat, ved i vindskyddet och ett nytt fint grillgaller. Stort Tack till den eller de som gjort detta så fint igen.

Vi hade packat en ryggsäck med allt som krävs för en lyckad grillning.

Tystnaden i skogen, doften av en grill och det bästa sällskap, det blev en god rehabilitering för mig. Så gott att äta ute ibland.

Det har gått snart två veckor nu efter min ”Solar Plexus”. Detta var den största stjärnsmäll jag upplevt och kommer att ta tid att läka. Detta har hänt…

• Taket snurrar runt på tisdagskvällen när jag kommer hem från jobbet.
• Dagen efter kör jag till nära Älmhult en resa på bara 18 mil.
• Redan efter 2 km känner jag huvudvärken, men fortsätter att köra försiktigt.
• På fredag morgon säger min läkare: ”Allt du känner är varningssignaler, stanna upp eller så ligger du ned nästa gång.”
• På fredag kvällen dukade jag bordet till våra gäster, sedan fick jag lägga mig ned, jag var orkeslös.
• Igår fredag morgon kände jag mig pigg och hade gärna startat motorsågen men lät den stå, efter en halv timma var jag orkeslös igen.
• Jag var ute och gick i tre kvart i går, men var ganska trött när jag kom hem, det var på gränsen för mycket.
• Idag har vi gått fem km och kände mig fortfarande pigg när vi kom hem. Underbart!
• Det bästa av allt, undrens tid är inte förbi: ”Jag har sovit i hela nio timmar fem nätter i rad.”
• Jag kommer att vara borta från jobbet en vecka till, men sedan jobba bara vad kroppen gillar.
• Jag byter tillbaka till mitt förra fina kontor som ligger vid sidan av ”bruset:”

Äta ute – en ren rehabilitering!

Jag är så glad och stolt över att jag hittat en erfaren Art Directer som förstår mitt manus. Han som så många andra trevliga personer jag mött i livet kommer från Österbotten. Nu har kapitlen börjat rulla in till mig för kontroll och mina bilder är på rätt plats. Han är verkligen kreativ och nyskapande. Så roligt!

Jag har haft ett par jobbiga nätter i början av denna veckan då jag vaknat strax efter midnatt och varit lite yr en stund. Igår orkade jag gå drygt två km men var så trött i går kväll, att jag somnade och sov i nio hela timmar med bara en enda ”fem minuterspaus.” I dag har jag känt mig riktigt pigg och har varit på jobbet lite drygt en timma och övervakat en viktig investering som måste ske och sedan gick jag 2,5 km hem. Det var säkert bra att detta hände, nu har jag fått planer för ett nytt lugnare liv.

Ett brottstycke ur min bok, så här hade jag det en annan natt för runt 30 år sedan:

”Detta var otroligt tuffa år att gå igenom. En kväll gick jag till sängs vid elva tiden på kvällen. Jag låg några minuter innan jag gick upp igen. Sängen kändes mer som en plåga än att ge vila. Jag klädde på mig igen och gick ut i mörkret. Jag gick från norr till söder, från öster till väster, jag gick i genom hela byn. Fram på småtimmarna var jag hemma igen. Jag minns inte om jag kunde somna då.”  Läs fortsättningen i min bok senare.

I afton blev det fest igen när Niklas med familj kom och grattade Birgitta. De två översta paketen från våra barn innehöll lotter och påslakan.

Det stora tunga paketet från mig innehöll en städrobot. När jag skulle slå in paketet funderade jag till lite, vad ska jag använda för snören? Jag valde två olika snören, ett rött och ett guldfärgat. Det röda får stå för kärleken till min hustru, och det guldfärgade får symbolisera att Birgitta är guld värd.

Birgitta hjälper mig och oss alla andra med allt, nu är det hennes tur att få avlastning med en städrobot.

Vad vore vi utan dig Birgitta, Stort Grattis på din egen dag.

Om du går ut och går, gå på gång- & cykelbana eller större vägar så vi hittar dig om du inte orkar hem, sa Birgitta när hon cyklade till jobbet idag. Jag var bara lite olydig, men gick bara till fågeltornet ett stenkast bort. Det räckte för mig just nu.

Jag gick hit i går eftermiddag och idag gick jag tillbaka men kände att det räckte just nu. Väl hemma la jag mig i ryggläge på sängen. Jag kände var gränsen gick. Nu har jag vilat för att kunna vara med på ett ledningsmöte i eftermiddag.

Jag hade hoppats på att åka Anebysjön runt i sommar men alla projekt har tagit sin tid.

Detta kommer att gå bra det har jag bestämt, nu måste jag ge kroppen tid att läka all överbelastning de sista åren. Jag förstår att det kommer att ta tid, men det ska det få göra.

Pandemi, sjukdom och sorg i familjen har gjort att det är hela 13 år sedan min kära svägerska Maria Torebring var ned till oss i Småland. Idag startade min älskade lillasyster bilen i Sala och på vägen genom Örebro plockade hon upp Maria. På fredagskvällen kom de båda ”Tjejerna” och Niklas med familj hem till oss.

Jag googlade för några dagar sedan för att hitta en löpare till vår köksö. Två dagar senare kunde jag hämta denna fantastiskt vackra löpare som var som designad för vårt kök. Sedan kommer våra ”Tjejer” med en blomkruka i samma stil. Tala om telepati. Men vilken orkidé, hela fyra blomstjälkar. Fantastiskt!

Jag saknar min äldste bror så jättemycket, men hans fantastiska hustru är alltid lika roligt att möta. Hon är en glädjespridare. Min lillasyster Eira har varit hos oss lite oftare. Vi har däremot hälsat på i både Örebro och Sala många gånger under åren

Så roligt att kunna mötas igen efter ett och ett halvt tunga år. Jag måste le lite, Linus har redan växt om både Maria och Eira. Jag kunde inte vara med riktigt hela tiden.När jag kände tröttheten i huvudet komma gick jag till sängen och vilade mig. Nu känner jag efter var gränserna går.

Min läkare har talat: ”Matts, nu har du fått alla varningssignaler som finns, lyssnar du inte nu så ligger du ned nästa gång. Du får inte gå till jobbet på minst två veckor och då ytterst lite och testa.” Lite upprymd” av svaret  på Aneby VC att jag inte har några dåliga värden, gav jag mig ut för spola av hela entrén, garageinfarterna och tvätta bilen. Jag blev helt matt av detta, det var så mycket jag orkade med.

I afton kommer min lillasyster från Sala, min svägerska från Örebro och hälsar på oss, det ska bli såååå roligt. Det är hela 14 år sedan min svägerska hälsade på hemma oss, detta på grund av sjukdom och min brors bortgång.

Naturligtvis stannar jag hemma från jobbet under resten av veckan. Klockan 13 idag skulle jag ha varit på återbesök på Urologen i Jönköping. Min kära hustru ringde upp min kontaktperson där och beskrev läget att jag inte mådde riktigt bra. ”Då ringer jag upp Matts och lyssnar om han kan tala med mig,” fick Birgitta till svar, vilket hon också gjorde på utsatt tid. Fantastiskt! Vidare ringde hustrun åt mig till Vårdcentralen. Dit får jag komma i morgon bitti.

Ingen kan knappast tycka synd om mig, för att vara hemma och tillbringa hela dagen i tv soffan och att få ha kossorna på bara ett 20 tals meters avstånd, utanför vardagsrumsfönstret det är inte så svårt. Jag är ganska säker på att jag överansträngt mig med tre stora projekt bakom dataskärmen under ett och ett halvt år. Nu hoppas jag att få ett svar på det mesta i morgon. Jag har inte känt av någon yrsel idag.