Hela familjen men dock utan Carinasamlad i skogen.
På andra sidan av Aneby Gårds gärden, bara drygt 1,5 km bort, där alla motionsspåren möts, har vi tillgång till denna extremt fina grillplats. Idag bjöd Oliver, Linus & Niklas på grillfest ute i skogen.
En stor eloge till dem som skapat denna grillplats där alla motionsspåren möts.
Jag gick den korta sträckan hit, men vill man inte gå kan man parkera bilen bara 50 meter bort. Grillplatsen är belägen utmed väg 132 intill backen upp från Bredestad.
Niklas fick bra fyr i grillen.
Niklas hade lastat med en säck med torr fin ved som det blev fin grillbädd av efter en stund.
Birgitta grillar.
”Jag är för stel i lederna, jag kan inte sitta ned,” sa Birgitta. Jag fick hjälpa henna att grilla sina korvar. Vad trevligt att få avsluta året ute i skogen så här. Carina var inte med, hon förbereder nyårsafton hemma i köket.
Birgitta & Matts önskar en riktigt trevlig nyårsafton till er alla och ett Gott Nytt År.
I går kväll gästade vi vår son med familj, som bor inne i våran by. När vi öppnade ytterdörren och skulle åka hem, ösregnade det ute och var -3 grader kallt. Räddningen var att det låg lite snö kvar, annars hade det inte gått att stå på benen. Bilen var som en iglo och det var på gränsen att det gick att få upp lite sikt. På min gång- & cykelbana på väg till och från jobbet var det halt också men bara bitvis. I afton var det sandat och fint.
För snart 50 år sedan var jag med om en dylik ishalka. Jag var på väg till Danmark med lastbil och släp, när det ösregnade ute. Jag stannade i Hästveda för att äta lite mat, samtidigt som regnet slutade kom solen fram, det blev kallt och vägbanan blev till blankis. När jag kom ut efter lunchen gick det inte att gå fram, benen bara gled iväg. På den 20 km korta sträckan mellan Hästveda och Hässleholm räknade jag till runt 25 bilar ute bland träden vid sidan av vägen. Jag körde så sakta jag kunde, men när jag frikopplade och skulle växla upp gled hela ekipaget med bil och släp. Den gången var det inte sandat, men jag klarade mig och kom ombord på färgan i Malmö i tid.
Idag på morgonen lade jag sista handen vid min bok och godkände mitt manus. Nu är mitt manus på väg till tryckeriet. Hu, vad spännande! Jag började skriva i februari och bokens text och omfattning var klar redan innan försommaren. Sedan drog jag tillbaka den och skrev om väsentliga delar av den. Min Art Directer fick mitt sista manus i mitten av september och därefter har vi tagit det lugnt och filat på den tills nu.
Jag har ställt in mig på både ros och kanske lite ris. Det går inte att skriva en bok som alla skulle gilla. Boken kommer att skildra väldigt mycket. Allt från ett otroligt fattigt torparliv på 40 talet, bondelivet på 50- 60 talet, arbete eller stryk som 7- åring, husvagns- & husbilslivet under 47 år, ett ständigt byggande, ett entreprenörsskap utan gränser, en livsresa från djupaste fattigdom till välstånd och inte minst min fantastiska familj. Åtskilliga gånger har jag haft skyddsänglar. Jag har fått uppleva att de finns. Dessutom är jag stolt över att jag klarat mig bra i livet, trots bara 7 år i skolan.
Bara min enklaste lilla blogg får illasinnade mejl. I första inlägget på julaftons morgon, ondgjorde sig en person i mycket hårda ordalag över, att jag inte längre körde i hans tycke bästa husbilen i Sverige. Vi själva har hunnit med att testa mer än ett märke. Vi har köpt 7 stycken nya husbilar.
Ps. Min bok kommer att finnas hos mitt förlag, http://www.semnos.com, i vår webbutik http://www.torebrings.se, eller bara enkelt hämtas i receptionen på Torebrings, Stigbergsvägen 7, 578 33 Aneby. Dessutom kommer boken att finnas tillgänglig hos alla bokhandlare i Sverige.
Jag trodde det skulle vara 10 cm snö på isen, men det var det inte. Och så trodde jag att isen var 10 cm tjock på hela sjön, men det var den inte heller.
Mörka partier med tunnare is
Alldeles utanför badviken är det ett lurigt parti, Isen är mörk, det är lite snö på den och mitt järnspett gick rakt igenom på ett enda hugg. Detta partiet undvek vi.
Öppet vatten i vassruggen
Intill vassruggen var det öppet vatten. Där inne i vassen fick morfar lämna kvar en ishockeypuck.
Strömmande vatten
Intill Svartåns mynning är det öppet vatten trots 10- 20 minusgrader i flera dagar. Detta förvånade mig.
Lite skridskois i badviken
Så trevligt att ha en grillplats och badvik runt knuten hemma.
Nelly & Oliver passade på att åka skridskor
De var lite rädda för isen till att börja med. De fick bara åka där morfar testat isen först.
Mikael grillar korv.
Mikael, rätt man på rätt plats.
Grillad korv ute smakar alltid gott
Två eller tre korvar var frågan.
Morfar spelade hockey med Oliver fast utan skridskor. Foto Oliver Marbenius
Jag älskade att spela ishockey när jag var ung. Jag letade isar överallt och i skolan spelade vi på isbelagda gölar och vattendrag. Vilken fin vintersöndag vi fick med Candra, Mikael, barnbarnen och Mikaels bror och barn.
Våra barnbarn med familjer firar jul hemma hos oss .
Helt otroligt vad de växer nu barnbarnen.
Vårt julbord
Hur har Birgitta och Carina hunnit med att laga all mat, så mycket som de har jobbat före jul?
Vår familj och vår driftschef Stefan i mitten till höger som firade jul med oss i år
Birgitta fick hjälp i köket av sonhustrun Carina, vår dotter Candra och jag skötte diskmaskinen.
Julspelet lockade till många skratt
Den som bara får en etta eller en sexa när tärningen kastas kan roffa åt sig alla 10 paketen, även från dem som redan vunnit ett paket.
Tomten hade rest ända från Huskvarna
Tomten var helt chockad över alla mängder av paket.
Ofantliga mängder av julklappar
Vilken förmån att få fira jul för första gången, med hela vår familj i vårt underbara hem. Extra roligt var att få ha förmånen att bjuda hem Stefan som kanske annars skulle har varit ensam på julafton. Förra året firade vi jul via videolänk till Stockholm, i år var vi alla tillsammans.
Idag julafton 2021 vill vi önska er alla som vi känner, släkt, vänner, alla som läser, kommenterar och följer våra liv tillsammans på min blogg. Jag hoppas att vi får julefrid i hela vårt land och blir befriade från allt våld och pandemin som vi ser och lider av idag. Vi önskar er det bästa just nu: En riktigt Fridfull Julhelg och ett Gott Nytt År.
Sista arbetsdagen före doppareda’n brukar vi stänga av företaget klockan 12 och det gjorde vi i år också. Tidigare år har vi oftast ätit ett litet mindre julbord tillsammans med hela extrapersonalen. I år blev det kaffe och Konditori Ågårdens världsberömda moccatårta, tillsammans med ordinarie styrka, men inte ens detta då flera fattades. ”Har du tagit kort?” sa Birgitta. ”Nej, det har jag missat” och då var det bara lite rester kvar på tårtfaten. I bakgrunden rullar en film från den riktige Tomtefar i Rovaniemi.
Detta hittade jag på swichen
I många år har vi fått ett presentkort på en restaurang. Jag visste genom Birgitta att de gått runt och samlat in pengar. Jag frågade Niklas lite försynt om han fått något? ”Har du inte sett det på swichen,” sa han. Jo minsann där fanns det sedan en vecka tillbaka, men inte visste jag att man kunde swicha ett kuvert att öppna och att det kom fram 2 snögubbar med pengar.
Julkappen från personalen är med och betalar belysningen i flaggstången
Vi satsade från början på en lång flaggstång, som är hela 12 meter hög. Den köpte vi för presentpengar som vi fått för att ha som ett minne. Nu går personalens julklapp till en del av belysningen. (som var ganska dyr)
En av årets bästa dagar, ja så har jag sagt i många år. Julruschen är definitivt slut! De ljusare och längre dagarna kommer som ett brev på posten. Kanske blir det dags för Herden att få komma ut i början av året?
Idag fick jag göra mitt tredje eller kanske fjärde återbesök hos Sexolog Kristina Ljunggren, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping, efter min prostataoperation för snart ett år sedan. Nästa tillfälle blir i mars 2022. Jag tycker att det är fantastiskt att jag fått göra en komplicerad operation, men inte bara detta, allting följs upp efter operationen. Fyra återbesök under första året på Urologen i Eksjö, för att kontrollera upp PSA prov och fyra återbesök i Jönköping för tala med en sexolog. PSA proven fortsätter i tio år och samtalen i Jönköping fortsätter nästa år.
Birgitta skulle ha varit med, men på grund av allt jobb just nu fick jag fara ensam. Inget lämnas åt slumpen och jag tycker det är skönt att sitta ned och tala om att hela kroppen skall bli normal igen. Hela läkeprocessen är lång och kan ta upp till tre år. Medicinen kostar flera tusen kr för en ask om 84 tabletter, och nu är det dags för den femte asken. Just nu finns den inte att köpa som så mycket annat. Jag har bestämt att jag vill bli återställd.
Jag har haft mitt sista manus liggandes för att godkänna det under sista veckan. Att börja jobba med detta mitt i julruschen fanns inte en enda tanke på. Det fick ligga till denna helgen när vi inte haft helgarbete på jobbet. Jag har haft en helt fantastisk Art Directer och en minst lika helt fantastiskt noggrann och professionell korrekturläsare, som rättat min svenska och inte minst alla franska namn på platser vi besökt och som minsann inte är enkla att stava till. Jag och min Art Director fick ”1960 påpekande” att rätta till. Det är inte så mycket som det låter, på 400 sidor blir det bara 5 punkter, kommatecken eller dylikt på varje sida.
Min stora brist har varit att jag bytt tempus gång på gång utan att tänka på det. Men snälla nå´n jag är ju kvar i Kitzbühel, jag är kvar på slotten i Frankrike i hela min tankevärd, jag glömde bort att det har varit och jag är inte där nu. Jag bad min korrekturläsare rätta mig så inte läsaren blir ”åksjuk” som hon sa.
Det skall bli nästan vansinnigt spännande att få boken i min hand en bit in i början av nästa år.
Nu hoppas jag att denna långa och tråkiga följetång är över, samtidigt som jag kanske delat med mig goda råd till någon annan medvandrare. Jag gick till Apoteket i byn och köpte dessa receptfria tabletter på inrådan av min Fysioterapeut. Denna tabletten är mycket snällare än Diklofenak, sa han. Jag tog två tabletter i går som startdosering och efter 12 timmar idag tog jag en tablett till. Vad hände sedan idag, jo jag kunde röra mig normalt igen och jag sprang till och med uppför trappan från lagret och det gör inte ont längrenär jag reser mig från kontorsstolen. FANTASTISKT, efter bara tre tabletter. Jag fick rådet att trots detta fortsätta mitt träningsprogram.
Varför kunde inte min husläkare sagt detta till mig tidigare och jag hade sluppit ett halvårslångt lidande? Nu känner jag mig så otroligt glad att jag kan röra mig igen, men tycker det är helt sjukt att jag inte fått hjälp tidigare. Jag känner mig sviken!
Matts Torebring 