Det var lite av en dröm som jag hade för ett år sedan, att få beställa en andra upplaga och ytterligare 1000 böcker. I dag på morgonen hade jag 29 böcker kvar av mina första 1000, då kom den nytryckta leveransen in på lagret. Jag vet att boken finns på flera av våra stora Universitet och på stora Kungliga Biblioteket, där den fått en mycket fin beskrivning. Välkommen att beställa om du inte redan läst den …
För ett antal år sedan var vi ett gäng som gick igenom en park i Stockholm. En av oss sa hej, hej, till alla vi mötte. Tyst sa en annan, så gör vi inte i Stockholm.
När jag går min dagsetapp, på någon av alla de möjliga gångvägar som jag har till jobbet, hejar jag också på alla jag möter.
Så kom jag till vårt Apotek i byn och möttes detta budskap, Hälsa först! Jag tyckte det var så kul att jag sprider det gärna vidare.
Mindre kul har jag jag haft det de tre sista dagarna. Det började i måndags eftermiddag med en våldsam värk i magen. Först trodde jag att det var ett restaurangbesök på söndagseftermiddagen med öppen buffé som var orsaken. Efter tre dagar förstår jag att det var andra orsaker, Vinterkräksjukan! Hälsa först, betyder mera än att bara hälsa och vara trevlig, hälsan är det viktigaste vi har.
Jag har aldrig varit med om något liknande, jag kräktes upp mer än 2 fulla kräkpåsar. (3 liter) I går onsdag somnade jag på sängen minst 5 gånger. Birgitta kom hem och härarbetade, för att jag skulle slippa vara ensam. Natten till torsdag sov jag från kl. 19 till kl. 7 med bara något kort avbrott. Innan jag somnade kom Birgitta in med en mugg Hälsofil och försökte nästan mata mig. Jag har druckit litervis med blåbärssoppa och Resorb morgon och kväll. Nu efter tre dagar börjar jag att kunna se framåt igen.
Mina längdskidor har legat på en hylla i förrådet i många år, utan att ha blivit använda. Det har varit brist på snö, vi byggde vårt nya hem, jag opererades och så alltid rädslan för att inte kunna valla, har gjort att mina skidor inte blivit använda. Idag tog solen överhanden och till slut lockade den ut mig.
Vid några tillfällen har Målsånnaleden varit spårad, men inte idag. Jag inbillade mig att det skulle vara en lätt match i den lösa 30 cm djupa snön. Jag som går så mycket varje dag, år ut och år in. Ack vad jag bedrog mig. Konditionen lyste med sin frånvaro. Jag körde så långt jag orkade, sedan vände jag hem igen.
Jag har ju nära upp till alla spåren som Aneby Sportklubb spårar, men jag känner att jag inte platsar där bland alla kunniga proffs skidåkare. Då hör jag säkert bara ”Ur spår” hela tiden.
Som jag skrivit så många gånger tidigare, har jag bara 50 meter från tomtgränsen till Målsånnaleden. Idag, denna fantastiska vintersöndag, gick det inte att motstå ett försök. Med tanke på vad som hänt med min allt mer försämrade hälsa sedan i somras, känner jag mig jättestolt att ha åkte ett stycke bit i alla fall.
Redan i fredags kände jag mig riktigt piggelin igen, men nu sparar jag alla krafter och lägger på hög om det går. Säkert har det varit det bästa för mig, att jag varvade ned högst väsentligt på nyåret.
Det kan vara svårt att se på en bild, om solen är på väg ned eller att den är på väg upp. I detta fallet är det en solnedgång hemma, utanför vardagsrummet. Solen går upp och går ned, men så kan även livet vara. Jag gick ned för räkning under hösten och vintern.
Efter semestern förra året fick jag uppleva att jag blev mer och mer orkeslös, för varje dag som gick. Till slut orkade jag ingenting. Tårarna kunde rinna utför kinden, av ren trötthet på morgonen. Jag blev svimfärdig av att bara gå upp för en trapp.
Jag bestämde mig på nyåret, för att ta tag i mitt liv på största allvar. Jag började arbeta några få timmar om dagen från hemmet. Jag har genomgått en massa olika blodprover, röntgen av hjärnan, röntgen lungorna, EKG under 6 dagar. Det sista har jag inte fått svar på ännu. Jag har ett besök inplanerat för undersökning av hjärtat efter analys av EKG. Inga värden har varit alarmerande, mer än att jag fått blodförtunnande medicin. Jag har haft samtal med en beteendevetare. Jag var obegränsat trött!
Solen går inte bara ned den går upp också. Så känner jag det också just nu. Jag ”pulsade” drygt 2 km hem genom snön igår, jag skottade snö en halvtimma när jag kom hem, utan att vara det minsta trött. Jag går till jobbet för att äta lunch och stannar kvar där några timmar. Till och från jobbet har alla trappor över järnvägen varit mördande, samma med trapporna på jobbet ned från kontoret. Idag var det oplogat ett bra stycke och ännu mera snö, men jag kände inte av kraftlösheten längre när jag gick.
Ett äldre par kom och stannade till på jobbet förra veckan. Deras Kabe husbil var en av de första Kabe byggt i mitten av 80- talet. De hade åkt från Växjö och stannade till för att köpa min bok och för att få en en pratstund. ”Snälla Matts, du får inte sluta att skriva på bloggen, du måste komma tillbaka”… Det gör jag nog också fast i betydligt mindre omfattning.
Förstår ni att jag känner mig så tacksam och glad en dag som denna? Jag har beställt en ny upplaga av min bok och hälsan har börjat komma tillbaka. Jag sov det bästa på länge i natt. Detta är helt och hållet Fantastiskt!
Under sista veckorna har min bok haft en strykande åtgång, ja efterfrågan har varit så stor, att jag kommer att sälja slut på den första upplagan (1000 st) inom en vecka 10 dagar. Idag har jag beställt lika många till. Tack alla som bidragit till detta, det är så fantastiskt roligt och en dröm som gick i uppfyllelse för mig.
Jag har bestämt mig för att gå en timma om dagen, men idag visste jag knappast vart jag skulle ta vägen. Jag ville ut och gå, men bara is så långt ögat nådde. Jag tog mig i alla fall fram 100 m på blankisen, till den fantastiska Målsånnaleden, där jag kunde gå i stort sett obehindrad. Mitt blodtryck har gått ned till bästa tänkbara och pulsen har gått upp. De blodförtunnande tabletterna har halverat värdet på en månad. Nu väntar ett arbets- EKG i slutet av månaden. Jag ska bli pigg igen!
Efter hela höstens negativa spiral, till slut total orkeslöshet, bestämde jag mig på nyåret, för att utmana min kropp och motionera mera. Visst är jag stolt över mina framsteg, från att vara svimfärdig efter 20 m på kontoret, till att en söndag gått i 2 timmar. Det var en timma för mycket och på gränsen att jag orkade hem. Jag var tungsint, jag var trött av motgångar och sliten, när jag satte mig på en sten i skogen. Då började jag plötsligt nynna på en kristen sång sedan 60- talet, ”Spärras din väg utav hinder så väldiga….” Visst var det ett bönesvar, jag behövde den texten just då
I dag 4 år senare, firar vi igen, fast hemma på Framtidsvägen. Jag försökte fixa till det lite, till Birgitta kom hem från jobbet. Förutom supergoda bagels, päron/toscamuffins och blommor gav vi varandra ett par handsydda fårskinnstofflor, för att ytterligare hålla värme i vår 70 åriga vänskap och 54 år tillsammans genom allt.
Bilder från Guldbröllopsfesten på Krusenbergs Gård 2019
Vår Guldbröllopsdag firade vi 8 febr. 2019 tillsammans med hela familjen på Krusenbergs Herrgård, ett par mil söder om Uppsala. Vilken plats att fira på, så superelegant, trevligt och så gott.
Vilken fantastisk hustru jag har. Stor Kram & Stort Tack Birgitta för alla våra år tillsammans.
Vi är så lyckliga, inte minst stolta och tacksamma över, att vi får bo på landet, men bara några hundra meter utanför byn. När vi vill gå ut och gå, kan vi utanför knuten välja mellan Målsånnaleden 2,5 km, (5 km t.o.r) strandpromenaden som idag 3 km, Aneby Gårdsallén upp till elljusspåret 3 km, Gul lätt 5 km, Blå svår 5 km, Enmilen i snäll terräng eller gång- & cykelbana rakt fram till centrum. Orkar vi inte gå kan vi åka båt fram till centrum.
HERDEN fick Ditec behandling det sista innan vi stängde porten i höstdags och nu står han och vilar ute i stallet 10 meter ut på gården och har 10- 12 grader varmt. Vi har inte haft en minsta tanke denna vinter på att ta ut den. Vad konstigt att vara hemma, dagarna bara försvinner medan vi sitter inne och njuter, sa Birgitta igår.
Jag har börjat återhämta mig lite och har faktiskt gått till jobbet t.o.r. (4,5 km) varje dag i 2 veckor. Före jul var jag svimfärdig efter att ha gått 20 m. Dessutom tog jag mycket god tid på mig och gick till Målsånna Camping t.o.r. (5 km) i söndags eftermiddag. På jobbet har jag bara lite arbetsuppgifter just nu och i dag har jag ”härarbetat” hemma. I år har jag arbetat halvtid på riktigt för att läka kroppen. ”Idag gick jag en timma i skogen på lunchen.”
Trots mängder av prover, rötgen av hjärnan, Fysisk Fysiologi samt lungorna, hittar man inget som är direkt avvikande, mer än för höga värden på sköldkörtel och ganska låg puls, men det sista har jag alltid haft. (39 till drygt 50) I slutet av februari skall jag göra arbets-EKG.
Vändningen kom när Birgitta gav mig ett glas Resorb att dricka. Då piggnade jag till direkt. Kraften för att skriva & läsa på bloggen varje dag har inte funnits. Kanske kommer jag att skriva en rad så här en gång ibland.
Allt gott till er alla vänner!
Tidigare skötte jag om planeringen av semester- & julledigheter på jobbet. Så är det inte nu längre, jag kom till ett dukat bord. Vi har en driftschef, som nästan helt avlastat mig och även Niklas många saker. Birgitta & jag var uppsatta som lediga under vecka 1. Birgitta ville jobba lite och det fick hon. Själv hade jag en enda sak på agendan, montera vinterhjulen på släpkärran. Detta var en Himla skön känsla, som jag aldrig känt på samma sätt tidigare, 4 dagar med bara en sak på agendan. Jag kände mig som en riktig Pensionär.
Vi satt uppe på söndagskvällen utan att jag hade en enda tanke på jobbet på morgondagen. Vi sov en timme till, efter att det blivit ljust ute, vi drack en kopp kaffe, läste våra tidningar, kollade på Text tv och läste vad som hänt under natten.
Med Birgittas godkännande hade jag bokat en natt på Supertrevliga Hotell Viktoria i Jönköping. Supertrevlig personal tog emot oss redan tidigt på förmiddagen. Ställ in era väskor bara, nej förresten ni får rummet redan nu. Sedan for vi ut på stan. Vad sägs om att bjudas på eftermiddagskaffe kl.15 med underbara bullar och kakor, samt en jättegod kvällsmat kl 18- 20. Hit kommer vi att återvända så snart tillfälle ges. Herden mår bäst i sitt varmgarage.
Egentligen hade jag önskat stanna en natt till, men det gick inte vara ute och gå på de isbelagda trottoarerna, uppe på detta kom snön och då var det bäst att vända om hemåt igen. Tur var det, för nästa dag tog det en timma att röja gården hemma och lika mycket tid för att hjälpa Niklas att komma fram ur blötsnön.
Idag, Trettondagen, pulsade vi ned till badviken. Hårda vindar, djup snö och en isskorpa under sista nysnön, gjorde det inte enkelt att gå. Minus 5 grader men känns som -12 enligt SMHI. Det var nyttigt att komma ned och se vart vattnet strömmar. Ingen plats att leka på ev. is.
Ps. Mina krafter har inte helt återkommit ännu, så jag kommer att ta det lugnt lugnt på nyåret och en tid framöver. Min husläkare fortsätter att göra undersökningar via olika remisser, men ingen hittar fel någonstans ännu. Själv tror jag att jag är frisk, men bara vila hjälper och det kommer att ta kanske flera månader eller kanske ännu mera.
God fortsättning alla vänner!
Matts Torebring 