Matts Torebring

Jag har bestämt mig för att gå en timma om dagen, men idag visste jag knappast vart jag skulle ta vägen. Jag ville ut och gå, men bara is så långt ögat nådde. Jag tog mig i alla fall fram 100 m på blankisen, till den fantastiska Målsånnaleden, där jag kunde gå i stort sett obehindrad. Mitt blodtryck har gått ned till bästa tänkbara och pulsen har gått upp. De blodförtunnande tabletterna har halverat värdet på en månad. Nu väntar ett arbets- EKG i slutet av månaden. Jag ska bli pigg igen!

Efter hela höstens negativa spiral, till slut total orkeslöshet, bestämde jag mig på nyåret, för att utmana min kropp och motionera mera. Visst är jag stolt över mina framsteg, från att vara svimfärdig efter 20 m på kontoret, till att en söndag gått i 2 timmar. Det var en timma för mycket och på gränsen att jag orkade hem. Jag var tungsint, jag var trött av motgångar och sliten, när jag satte mig på en sten i skogen. Då började jag plötsligt nynna på en kristen sång sedan 60- talet, ”Spärras din väg utav hinder så väldiga….” Visst var det ett bönesvar, jag behövde den texten just då