Matts Torebring

När jag har gått tillbaka till mina rötter i mitt skrivande, fick jag se kort som jag inte visste om att det fanns. Här på bilden sitter mormor Elin (som gick bort strax innan jag föddes) och morfar August, tillsammans med sina sju barn. Min mamma är längsta flickan längst bak. Ingen av dessa barnen lever idag. Trots att jag träffat dem många gånger, klarar jag inte peka ut vem som är vem. Min mamma Ruth, bästisarna, Britta och Ester. Grabbarna var Allan, Sven-Åke, Karl-Erik och Olle.

Att kunna leva 9 personer i denna lilla röda torpstuga är för mig en gåta. I grannsocknen Marbäck, fanns också en liten röd stuga i en hage. Där föddes 15 barn. Jag talade med en man för lite sedan, som vars pappa var nr 12 i den barnaskaran. Han fick namnet Tolvan. Sedan föddes ytterligare tre barn efter honom.

Bara sonen Allan gav sig iväg från hembygden och blev missionär i Afrika. Alla de andra barnen stannade kvar i socknen eller socknen intill. Detta har förvånat mig mycket. På pappas sida är de också sju syskon och bara en av dem lämnade hembygden och reste till Uppsala. En av hans barn är den välkände pastorn Lennart Torebring. Hela den familjen är pastorer och syns ofta i TV.

Varför visade mamma mig aldrig dessa fina kort? Min mamma Ruth till höger i bild tillsammans med sina systrar Ester och Britta. Alla barnen tillsammans med min pappas syskon, var de 14 barn. Bra två lämnade hembygden. Alla barn utom två, kom att försörja sig inom lantbruket.

Mamma och pappa fick fyra barn. Här är det tvärtom, alla har lämnat hembygden utom jag. Ingen av oss är kvar vid det vi växte upp i, lantbruket. Ingen på pappas, mammas sida eller mina syskon, har heller ägnat sitt liv åt att göra affärer eller drivande entreprenörer. Jag har funderat mycket på detta. Min syster bruka skoja med mig och säga, du Matts fick allt, istället för att dela med dig till oss andra. Vi är mycket stolta över våra begåvade barn.

Vi satt i cafeterian på Länssjukhuset Ryhov, vid halv tio- tiden på morgonen. När jag tittade ut genom fönstret kom en äldre dam körandes på en rullstol, med en person sittandes i. Jag hajade till, för damen som körde rullstolen, hade bara en kortärmad blus på sig. Är det äntligen vår? Ja det är sant, nu är det vår tur att få njuta av vårens värme.

Jag fick idag göra ett av tio- talet återbesök, under två och ett halvt år framåt. Fantastiskt vilken personal jag möter hela tiden, vilken hjälp och uppmuntran jag får. Vad har varit värst under denna resan? frågade min sexologi idag. Naturligtvis min Sepsis (blodförgiftning) under hösten, den var riktigt otäck och tankarna som kommer efteråt, svarade jag. Men prostata operationen fortsatte hon, var du inte orolig? Jo det var jag, sa jag, var ska jag parkera bilen? Läkarna ingav ett sådant förtroende att jag var inte minsta orolig.