Matts Torebring

Idag är första dagen sedan juldagen, som jag känner mig pigg och lite utvilad igen. Influensan tog all kraft ur kroppen. Utan Cosillana – Etyfin vet jag inte hur det slutat. Jag var så sönderhostad, tillsammans med min Bronkit i luftrören, att jag orkade ingenting. En jobbardag var jag hemma från jobbet, det gick inte att hålla sig upprätt. Sedan har jag istället jobbat i fatt under Nyårsdagen och idag Trettondagen. Vi har extra mycket att ta tag i år, inför det nya budgetåret.

Det har varit oavbruten TV reklam för Cura täcket sista veckan. Jag har betygsatt dem två gånger, fast med lägsta möjliga betyg. Först tyckte vi om dem, men inte efter ett tag. När vi köpte dem fanns det inte heller påslakan i passande storlek. Det kändes billigt och oprofessionellt. Ute hos Herden skulle jag inte kunna tänka mig att använda dem. Vi får se när vi flyttat in i vårt nya hem.

När jag vaknat på nätterna efter tolvslaget, har jag kollat på min dator, om vi fått plats i tidningen. Nu hade jag nästan gett upp hoppet. Alla dåliga nyheter ligger på första plats varje dag. Trots att de destruktiva nyheterna toppar tidningen även denna dag, kom vi med i dagens nummer. Det uppskattar jag och Birgitta. Det var roligt att komma med, som en positiv pusselbit, i detta mörka, onda, tråkiga samhälle som vi lever i.

Ibland kan jag lite föraktfullt höra uttrycket, ”Ja se egna företagare de kan minsann”. Kanske skulle jag skriva en bok om vårt hårda arbete tillsammans. Vi har arbetat (mycket) vi har varit sparsamma och ekonomiska. En person något äldre än oss, sa föraktfullt och pekade på mig vid ett tillfälle, ”Han den där!” Kanske vore det titeln till en bra bok?

Självklart försvinner vänner, när jobbet tar överhand. Vi har älskat det vi har jobbat med. Vi har stortrivts med det vi har skapat. Vi har alltid varit noga med att skilja på företagets affärer och det privata livet. Nu ser vi vårt nya hus som en stämpel på, att ”Han den där” har trots allt lyckats ganska bra. Kanske är det just det där hånleendet den gången, som skapat drivkraften genom hela livet. Nu är det helt fantastiskt, otroligt för oss att få flytta in här till våren. Framför allt längtar jag ut till landet, kossorna, hästarna, sjön, friheten och trevliga grannar, ett litet stycke bort

Vårt andrum, under alla dessa företagsamma år sedan 1976, var först en husvagn till för tjugo år sedan. Det blev en lång rad husvagnar, de blev större och större och sista åren uppställda. Sista tjugo åren har andrummet varit först en mindre husbil, sedan större och större och framför allt det bästa vi kunde få till slut.