Matts Torebring

Nu får du åka hem och se till att du går ned vikt, sa min läkare på Länssjukhuset Ryhov, för en månad sedan. Jag har aldrig vägt mindre än så här sa jag. Under tiden på Höglandssjukhuset i oktober månad gick jag ned fem kg på fem dagar. Troligtvis hade jag mycket vätska i kroppen då. Jag bestämde mig för att gå till och från jobbet varje dag, nu senast sju dagar i veckan. Efter fyra veckors gående, 5 km om dagen, fick jag se siffror på vågen, som jag inte sett tidigare. Dessutom två nya hål i livremmen. Det sporrar naturligtvis.

Gång- & cykelbanan utmed Svartån, är naturligtvis trevligast. Efter incidenten förra veckan, är jag extra försiktig när jag går i mörker. Jag började kartlägga alla de gångvägar jag har, till och från till jobbet. Jag ritade upp alla vägvalen på ett papper. Jag har minst sex olika gång- & cykelvägar för att ta ig till och från jobbet. Det tycker jag är helt fantastiskt. Vad vad bra att få bo på landet och ha alla dessa möjligheter.

Två av våra vänner har levt sina liv, mer eller mindre isolerade i sin sommarstuga, under nästan ett halvår. Så kändes det som en liten ljusning i Corona mörkret, för några veckor sedan och de vågade hälsa på oss, för första gången i vårt nya hem. Då var det mest knoppar på denna vackra orkidé, men nu står den i full blom.

Själva har vi, trots att vi är 70 + levt som normalt, frånsett att vi går inte ut och äter på restaurang, Birgitta handlar mat på udda tider och jag köper nog nästan allt jag behöver på nätet. Vi sitter på våra egna kontorsrum med glasväggar och har social kontakt, med alla våra medarbetare. Vi har öppnat upp mellan kök, matplats och konferensrum för att sprida ut oss på jobbet. Birgitta & jag sitter nog längst bort från alla andra.

Men visst är det tyst utan vänner som kommer och hälsar på. Visst saknar jag att åka ut en söndagseftermiddag och äta en bit god mat. Alla vet att vi värnar om familjen. Nu står hoppet till att vi kan fira jul tillsammans.

Hur kunde det bli så här illa? En enda liten tändsticka räcker till, för att starta en stor skogsbrand. Varför var vi inte mer observanta i början? Vi har lärt oss en tuff läxa! Vi skall vara rädda om varandra och sätta värde på livet. Efter min Sepsis för drygt fem vekor sedan, är jag mer tacksam över livet än någonsin tidigare.

Solen kom fram, det nya vita fjunet på ”gräsmattan” försvann på nolltid. Nu måste vi ge oss ut, sa jag och så blev det. Vi lämnar Framtidsvägen 3 och går upp mot Ekotopia…

Vi passerar ett stycke på Flisbyvägen. Här ute på landet bor vi i största möjliga trivsamhet.

Vi går vidare upp över Aneby Gårds gärden och kommer fram alla motionsspåren. Här passerar vi en liten bit av Gula Femman (5 km lätt terräng)

Efter drygt en timma är vi hemma igen. Till och med Birgitta tyckte det var riktigt skönt att gå. Hon måste ha fått massor av ny energi, genom vårt nya fantastiska hem. Nästa gång har Birgitta lovat att följa med på Gula Femman, plus ett par km innan den börjar. Det blir nästan en mil totalt.