Kanske skulle vi kunna kalla det kosläpp idag, för efter det att vi fått Corona stick nr 2 i armen, stack vi iväg denna gången till Älmhult. Det var inte igår, som vi var här. Jag minns inte ens genomfarten inne i Älmhult, kör jag den i morgon kanske jag känner igen mig. För 50 år sedan när jag gick på Malmö och Dragør i Danmark, gick jag alltid riksväg 23 från Sävsjö till Malmö. E4 an på den tiden var nog sämre bitvis än vad 23:an var och kanske några mil närmare.
I morgon blir det spännande att se om Kanal 10 Förlaget spolar min bok….
Jag beställde Toreman tidigt i vintras. Idag var det dags för installation. På några timmar var den installerad och klar. Nu kan jag kontrollera den via en app i telefonen som allt annat. När jag mötte upp installatören på förmiddagen, kom Post Nord med en kartong…..
Taxus Baccata Repandens
I leveransen förra vecka från Eggerts Plantskola i Tyskland, fick jag bara 3/4 delar. Det fjärde paketet har varit ute och snurrat på Post Nords bekostnad. Levande växter på resa i 14 dagar, visst var jag orolig. Idag kom det sista paketet och jag slet upp växterna ur kartongerna fortast möjligt, som var som vanligt omsorgsfullt paketerade i en massa våt halm i säckar. Buskarna hade till och med börjat skjuta skott i förpackningen. Så nu hoppas jag att de är utom alla fara.
Toreman har fått ett eget garage och boden har fått tegeltak.
När jag nämnde på jobbet att jag skickat hem snickarna för ett par veckor sedan, sa en av mina grabbar på jobbet som jobbat som snickare tidigare, det taket lägger jag åt dig. I kväll blev det klart så när som på lite fotplåtar och hängrännor.
Idag är jag klar med min bok
Torsdag kväll reser vi bort med bussen och på fredag morgon träffar jag förlaget som skall trycka innehållet i min bok. Såvida de inte sågar mig. Omslaget har en av mina duktiga medarbetare gjort åt mig.
Varje vårdag är ny här för oss här på Framtidsvägen, det är första våren vi bor här, varje dag är ett nytt möte med grönskan och ett brus av fågelsång, det är helt fantastiskt. Att bara öppna ytterdörren och möta allt detta är helt makalöst. Jag minns att jag skrev det förra våren, ett sådant brus av fågelsång, har jag aldrig mött tidigare, samma i år. Nu har vi grönskan och alla fåglar att glädja oss åt. Första juni firar vi ett år sedan vi flyttade in.
Jag har flera gånger skämtsamt sagt, att vi byggt en lada på landet. Den utdragna entré delen är mjölkrummet och det stora garaget en maskinhall, precis som på landet. Men vi har inte haft något mjölkbord. Idag skulle jag fixa det klart trodde jag. Men vädret var inte på min sida idag och efter en andra omgång torra kläder, lade jag av.
Om det hade gått att skjuta ned spetten i marken hade det varit busenkelt, nu var det inte så, stenarna låg på hög i marken. Ett spett fick jag kapa av på grund av en riktigt stor sten i botten. Jag tog det så försiktigt jag kunde, men all denna sten var inte smidigt.
Under mjölkbordet blir det ett sopskåp.
Bland det absolut första beställde jag en soptunna till bygget, mest för att hantverkarna inte skulle slänga matförpackningar vind för våg. Nu blir detta, det sista jag fixar till. Under mjölkbordet gör jag plats för sopkärlet. Mot gatan fäster jag upp vår nya fina postlåda. Jag bygger med 95×95 tryckimpregnerat så det bör hålla.
Mamma levererade felfri mjölk 1941
Stackars mamma, där uppe i torpet Lotteberg, en km från stora vägen, ensam med två pojkar, två kor, höns och en gris. Leverera felfri mjölk var inga problem. Detta diplom hänger i entrén hemma hos oss.
Birgittas mamma & pappa var lika duktiga. För detta fick de en guldplakett.
Mitt förra mjölkbord.
Om någon kanske inte vet var ett mjölkbord är… Så här levererades all mjölk till mejeriet när jag var bondpojk på 60- talet. Konstigt att mjölken klarade sig varma sommardagar.
När jag har gått tillbaka till mina rötter i mitt skrivande, fick jag se kort som jag inte visste om att det fanns. Här på bilden sitter mormor Elin (som gick bort strax innan jag föddes) och morfar August, tillsammans med sina sju barn. Min mamma är längsta flickan längst bak. Ingen av dessa barnen lever idag. Trots att jag träffat dem många gånger, klarar jag inte peka ut vem som är vem. Min mamma Ruth, bästisarna, Britta och Ester. Grabbarna var Allan, Sven-Åke, Karl-Erik och Olle.
Att kunna leva 9 personer i denna lilla röda torpstuga är för mig en gåta. I grannsocknen Marbäck, fanns också en liten röd stuga i en hage. Där föddes 15 barn. Jag talade med en man för lite sedan, som vars pappa var nr 12 i den barnaskaran. Han fick namnet Tolvan. Sedan föddes ytterligare tre barn efter honom.
Bara sonen Allan gav sig iväg från hembygden och blev missionär i Afrika. Alla de andra barnen stannade kvar i socknen eller socknen intill. Detta har förvånat mig mycket. På pappas sida är de också sju syskon och bara en av dem lämnade hembygden och reste till Uppsala. En av hans barn är den välkände pastorn Lennart Torebring. Hela den familjen är pastorer och syns ofta i TV.
Min mamma med sina systrar
Varför visade mamma mig aldrig dessa fina kort? Min mamma Ruth till höger i bild tillsammans med sina systrar Ester och Britta. Alla barnen tillsammans med min pappas syskon, var de 14 barn. Bra två lämnade hembygden. Alla barn utom två, kom att försörja sig inom lantbruket.
Mamma och pappa fick fyra barn. Här är det tvärtom, alla har lämnat hembygden utom jag. Ingen av oss är kvar vid det vi växte upp i, lantbruket. Ingen på pappas, mammas sida eller mina syskon, har heller ägnat sitt liv åt att göra affärer eller drivande entreprenörer. Jag har funderat mycket på detta. Min syster bruka skoja med mig och säga, du Matts fick allt, istället för att dela med dig till oss andra. Vi är mycket stolta över våra begåvade barn.
Nu kan vi verkligen glädja oss åt att vi har fått vår i våra bygder. Lite speciellt känns det att bo på en ny plats, uppleva våren på en ny tomt och se de första blommorna slå ut. I detta fallet ett bigarrå träd som planterades i går.
De flesta av vår personal har ledigt i morgon och jag erbjöd mig att vicka för att ge så många som möjligt ledigt. Själv ville jag lägga sista handen vi boken. Det har varit superskönt att sitta med det jobbet idag. Kanske måste jag gå till min ”magister” innan jag lämnar över de 432 sidorna till förlaget.
Vi läser på Facebook att Vadstena är helt fullpackat av husbilar, på varenda m2 som går att parkera på. Skönt att vi inte är där. Öland ser lugnare ut, får vi signaler om.
Vi satt i cafeterian på Länssjukhuset Ryhov, vid halv tio- tiden på morgonen. När jag tittade ut genom fönstret kom en äldre dam körandes på en rullstol, med en person sittandes i. Jag hajade till, för damen som körde rullstolen, hade bara en kortärmad blus på sig. Är det äntligen vår? Ja det är sant, nu är det vår tur att få njuta av vårens värme.
Jag fick idag göra ett av tio- talet återbesök, under två och ett halvt år framåt. Fantastiskt vilken personal jag möter hela tiden, vilken hjälp och uppmuntran jag får. Vad har varit värst under denna resan? frågade min sexologi idag. Naturligtvis min Sepsis (blodförgiftning) under hösten, den var riktigt otäck och tankarna som kommer efteråt, svarade jag. Men prostata operationen fortsatte hon, var du inte orolig? Jo det var jag, sa jag, var ska jag parkera bilen? Läkarna ingav ett sådant förtroende att jag var inte minsta orolig.
Ute är det busväder. Det blåser iskallt, det regnar, vintermössan sitter kvar på huvudet, vinterjackan hänger med än och är uppdragen under hakan, för att ge skydd i kylan. Tio meter utanför ladan står husbussen inne i garaget och har +12 grader varmt. Dörren blåser inte iväg när den står öppen, det regnar inte på kläder och mat när vi lastar. När vi kommer hem tömmer vi svart & gråvatten i bussens eget avlopp inne i garaget.
Nu har Herden fått full tank med vatten. I morgon kväll drar vi på nytta med nöje, till Forsbergs i Hyssna. Där väntar årets fukttest. Tänk om mamma & pappa hade fått se hur bra vi har det, vårt hem, vår husbuss, vår drömtomt och garaget. Själva hade de inte ens en egen telefon förrän slutet av 60-talet.
Som säkert de flesta av er har sett, så skriver jag på My Story i bokform. Jag har passerat 400 sidor nu och där satte jag stopp. Jag hade kunnat lägga till betydligt mera, men det skall vara lättläst också. Vi fick göra tre inbindningar på grund av så många blad, bara så vi kan läsa smidigt. Nu har jag faktiskt kommit så långt med min bok, att vi (Birgitta & jag) har korrekturläst 1/3 redan. Vid sidan av detta jobbar jag med omslaget och allt vad det innebär. På bilden är det bara ett utkast än så länge.
Vi planerar att åka till Jämtland i sommar på vår semester. Lite sent kom vi på, att om vi skall vistas ute i naturen på vandringsleder och så vidare, är det bäst att ta en TBE spruta. Sagt och gjort, i går fick vi den första sprutan på Gotahälsan. Vårdcentralen ger den inte nu i Corona tider. Den första sprutan ger inget skydd alls, däremot efter den andra har vi 40% skydd. Vi hinner att få en spruta till innan vi åker och den tredje sprutan efter fem månader, sedan får vi vänta tre år på den sista.
Jag gissade att Norrland var invaderat av fästingar, men se på kartan så fel jag hade. Tänk om det funnes vaccin mot vattenloppor också. Efter bad i sjön Rätarn förra resan dit upp, fick vi en inorm och ihållande klåda i veckor efter detta dopp.
Matts Torebring 