Matts Torebring

Jag har under åren skrivit många inlägg om min sömn och det är inte slut än. Jag förvånas fortfarande över att sömnen är en så svår del av vårt välbefinnande. Det som hände för mig tredje dag jul 1999 var att jag förlorade kontakten med sömnen helt och hållet. Sömnen fanns inte, kontaktlinan var avklippt. Det var helt enkelt stress som var den utlösande faktorn, när vi hade mycket att göra medan andra tog sig tid att stå och prata.

Sömnen fanns inte och jag var sömnlös i nästan en vecka. Till sist fick jag Theralen som jag skulle ta några droppar av i ett glas vatten. Det var fruktansvärt och rena bedövningsmedlet. Sedan träffade jag till slut en underbar psykolog som gav mig rätt medicin, Remeron S 15 mg, som jag sedan använde i många år. Det enda negativa med denna var viktökning annars var det som att suga på en Emser. Den kändes som rena lyckopillret. Så försvann den från den svenska marknaden och det kom en massa andra otäcka mediciner som jag vägrar att ta. Nu har jag inte tagit sömnmedicin på kanske tre, fyra år, men för en ojämn kamp vidare.

Denna finns att köpa ute på Europa marknaden, men det törs jag inte gå på. Det finns säkert en anledning till att den inte tas in i Sverige. På sista tiden har jag kunnat sova nio till elva timmar fyra, fem nätter i rad och sedan är sömnen borta nästa natt. I helgen kopplade vi av och sov gott i bussen när vi var i Eksjö. När vi är hemma igen somnade jag strax efter kl. fyra på måndags morgonen och sover en halvtimma. Detta till trots att jag tagit flera typ ”Hälsokost mot sömnsvårigheter.” Natten efter detta sov jag ganska bra.

Jag köpte en espresso med extra starkt kaffe på en camping i Trogir Kroatien. Tjejen räckte över koppen och sa: ”Now you will not sleep for several nights.” Den natten sov jag extra gott. Ofta händer tidigt på morgonen vid kanske fyra tiden, att jag bjuder Birgitta kaffe på sängen, med ett par digestivkex med ädelost på och sedan somnar vi oftast om och sover i flera timmar.

Min fina psykolog flyttade söder ut och lämnade mig. Kan någon svara på varför sömnen är så invecklad?

Jag tror att Oliver njuter av det varma stengolvet.

Lika bra att värma alla sidor på kroppen.

När jag var barn spelade vi fia och kinaspel. Tveksamt om våra goa barnbarn kan detta. Roligast var nog ändå mörkleken när vi kusiner träffades.

Jag har i år engagerat ganska många nya medarbetare till vår julpack som har tjuvstartat lite redan. Jag fick in ett tjugotal ansökningar. Döm om min förvåning, endast några få har uppgett sina mobil nummer. Dubbelt jobb att kontakta tillbaka. När jag har ringt upp har det varit få som svarar. Någon svarar. ”Vem är det som ringer?” Alla, precis alla, går med en mobil i handen, men få svarar när man ringer. Törs man inte svara i telefon längre?

Messar du mycket? frågade jag Linus när vi var ute och åkte. Han tittade mycket förvånat på mig och sa: ”Nej knappt aldrig, bara Snapchat.”

Någon gång måste det bli vinst säger Niklas, som troget under många år tillsammans med dottern Candra, gett mig detta kuvert. Linus brukar skrapa åt farfar och det blir spännande att se vad det blir i år. Det stora paketet och en stor kram fick jag av min bästa del, Birgitta.

Vad lycklig jag är över att ha fått en fin familj, som jag dessutom arbetat tillsammans med under större delen av av mitt liv. Detta är verkligen något som jag är stolt över.

Stort Tack till hela min familj.

Någon tyckte att Askeryds socken i Aneby kommun låg så avsides att han uttryckte: ”Blir det krig då flyr jag till Askeryd där kan ingen hitta mig.” Hela min mammas släkt med sju syskon kommer från Askeryd, så jag kan de flesta gårdarna och det ligger inte alls avlägset.

I afton gav vi oss iväg på små grusvägar för att besöka vänner i kyrkan och hittade fram klockrent tack vara min iPhone. Månen lyste upp de mörka skogarna och inget regn så det var inte svårt att hitta fram.

I morgon rullar vi ut Herden och syns kanske i Eksjö

I helgen startade Mikael upp Birgittas nya städrobbot som både dammsuger och våttorkar golvet. Till denna behövs inga begränsningslinjer, det ställs in på en iPad.

Den kommer lagom under våra soffor

Den klarar av de mattor som vi har på golvet utan problem. Som Mikael sa: ”Ni har byggt ett hem som är anpassat för denna roboten.” Birgitta som städar säkert mer än de flesta, fick se dammbehållaren ”knökafull” flera gånger. Kanske kom det från de få mattor som vi har. Jag gläds över att vi tillsammans kan göra andra roliga saker än att städa.

Vad spännande det var idag att få träffa min bokförläggare på Semnos Förlag i Värnamo. Jag ville verkligen gå runt på på lagret och se in i olika färdigtryckta böcker. En bok i endast svartvitt trycks på ett lite gulare papper för att var lättläst. Jag har mycket färgbilder i min bok och då blir bilderna inte bra på ett gult papper. Använder man för tunt papper lyser text och bilder igenom och det vill jag heller inte ha. Andaktsboken på bilden var verkligen en professionell bok, tryckt på 112 gr vit papperskvalité mot oftast 80 gr. Denna boken väger 850 gr och så här kommer min bok att tryckas, fast min blir 25 sidor mera trots att vi komprimerat den och vikten strax över 900 gram.

Det råder nu en stor pappersbrist i branschen, som drabbar såväl tryckerier som mediehusen. Men för de stora produktioner som i inte har bokat tryck och papper i år, så är det i stort sett omöjligt. Min bok kommer förhoppningsvis vara klar först på nyåret, detta på grund av pappersbristen.

Niklas och Linus har hunnit testa av så gott som alla bygdens sjöar sedan de fick sin nya fina båt på vårkanten. Sjön Noen i detta fallet är en favoritplats.

Nu skulle det avgöras vem som var storfiskare, Linus hemma i Aneby eller kusinerna Oliver eller Nelly från Stockholm som fiskar långt ute i Östersjön.

Det ösregnade hela vägen fram till sjön. När det var dags att lasta båten och lägga den i sjön blev det ett härligt solsken.

Linus är fullutrustad med alla tillbehör och han kan till och med se på sin dataskärm var fisken står och lurar i vassen.

Så snart de kommit iväg ut på sjön mörknade himlen igen och det kom ett kraftigt skyfall.

Det blev Linus som drog upp den enda fisken och vann därmed släktfejden.

Parkeringen var full av bilar med båttrailer när vi kom ut. När alla skulle upp ur sjön blev det kö och mörkt för sista man.

Hemma hade övriga familjen med Candra och Mikael i spetsen lagat till en jättegod och varierande Tacofest.

Någon stor prisutdelning blev det inte, men mycket god mat och en varm brasa i spisen för alla nedfrusna fiskare. Tack hela familjen för att gott tillsammans.

Vad tacksamma vi är över att kunna träffas alla igen!

Psalm 90: 12

10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

12 Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan

Som jag skrev tidigare, nu är våra kära barnbarn Oliver & Nelly hemma på höstlov, men hoppsan vad de har vuxit sedan vi sågs sist. När de inte hälsar på hos morfar & mormor bor de på söder i Stockholm. Nu är dagarna fulla av aktiviteter och det blev sent innan morfar kunde få en bild av dem hemma i vår trädgård.