Matts Torebring

Under mer än ett halvårstid har jag sökt hjälp på Vårdcentralen i byn för värk i häger höft, värk ned i knäet och ända ned i foten men utan resultat. Sista veckan har jag haft två så gott som helt sömnlösa nätter, mest på grund av värk. Jag känner igen problemet sedan en muskelinflammation för mer än tio talet år sedan. Den gången var jag nästan invalid men jag fick en spruta i rumpan och sedan var all värk borta på några timmar. Under sista halvåret har jag bett om en spruta igen, jag har bett om värktabletter men utan resultat.

På samma Vårdcentral har jag bett om PSA prov i flera år, men möttes av varför ska du göra det? I somras tröttnade jag och gick till Företagshälsan och det var inga problem. Resten vet ni om allt som hände sedan. Jag hade för höga värden och det blev till slut operation. Av en slump hittade jag härom kvällen hemma fyra styck Voltaren tabletter. Naturligtvis tog jag en pill. Jag somnade och sov hela natten utan avbrott. Jag tog en pill till och har kunnat röra mig normalt utan att ha ont varje steg.

Måste man köra ut i skogen och ”Voltarunt” med bilen för att få hjälp. Det är ju mycket billigare att kunna ta en ”Voltaren.” Jag vet att dessa värktabletter som motverkar inflammation inte riskfria, men man kan ju gå ihjäl av värk också. I går sa jag till på skarpen, värktabletter eller så byter jag läkare och vårdcentral. Efter ett par timmar kunde jag hämta ut mitt recept på Diklofenak.

Jag har under åren skrivit många inlägg om min sömn och det är inte slut än. Jag förvånas fortfarande över att sömnen är en så svår del av vårt välbefinnande. Det som hände för mig tredje dag jul 1999 var att jag förlorade kontakten med sömnen helt och hållet. Sömnen fanns inte, kontaktlinan var avklippt. Det var helt enkelt stress som var den utlösande faktorn, när vi hade mycket att göra medan andra tog sig tid att stå och prata.

Sömnen fanns inte och jag var sömnlös i nästan en vecka. Till sist fick jag Theralen som jag skulle ta några droppar av i ett glas vatten. Det var fruktansvärt och rena bedövningsmedlet. Sedan träffade jag till slut en underbar psykolog som gav mig rätt medicin, Remeron S 15 mg, som jag sedan använde i många år. Det enda negativa med denna var viktökning annars var det som att suga på en Emser. Den kändes som rena lyckopillret. Så försvann den från den svenska marknaden och det kom en massa andra otäcka mediciner som jag vägrar att ta. Nu har jag inte tagit sömnmedicin på kanske tre, fyra år, men för en ojämn kamp vidare.

Denna finns att köpa ute på Europa marknaden, men det törs jag inte gå på. Det finns säkert en anledning till att den inte tas in i Sverige. På sista tiden har jag kunnat sova nio till elva timmar fyra, fem nätter i rad och sedan är sömnen borta nästa natt. I helgen kopplade vi av och sov gott i bussen när vi var i Eksjö. När vi är hemma igen somnade jag strax efter kl. fyra på måndags morgonen och sover en halvtimma. Detta till trots att jag tagit flera typ ”Hälsokost mot sömnsvårigheter.” Natten efter detta sov jag ganska bra.

Jag köpte en espresso med extra starkt kaffe på en camping i Trogir Kroatien. Tjejen räckte över koppen och sa: ”Now you will not sleep for several nights.” Den natten sov jag extra gott. Ofta händer tidigt på morgonen vid kanske fyra tiden, att jag bjuder Birgitta kaffe på sängen, med ett par digestivkex med ädelost på och sedan somnar vi oftast om och sover i flera timmar.

Min fina psykolog flyttade söder ut och lämnade mig. Kan någon svara på varför sömnen är så invecklad?

Jag tror att Oliver njuter av det varma stengolvet.

Lika bra att värma alla sidor på kroppen.

När jag var barn spelade vi fia och kinaspel. Tveksamt om våra goa barnbarn kan detta. Roligast var nog ändå mörkleken när vi kusiner träffades.

Jag har i år engagerat ganska många nya medarbetare till vår julpack som har tjuvstartat lite redan. Jag fick in ett tjugotal ansökningar. Döm om min förvåning, endast några få har uppgett sina mobil nummer. Dubbelt jobb att kontakta tillbaka. När jag har ringt upp har det varit få som svarar. Någon svarar. ”Vem är det som ringer?” Alla, precis alla, går med en mobil i handen, men få svarar när man ringer. Törs man inte svara i telefon längre?

Messar du mycket? frågade jag Linus när vi var ute och åkte. Han tittade mycket förvånat på mig och sa: ”Nej knappt aldrig, bara Snapchat.”

Någon gång måste det bli vinst säger Niklas, som troget under många år tillsammans med dottern Candra, gett mig detta kuvert. Linus brukar skrapa åt farfar och det blir spännande att se vad det blir i år. Det stora paketet och en stor kram fick jag av min bästa del, Birgitta.

Vad lycklig jag är över att ha fått en fin familj, som jag dessutom arbetat tillsammans med under större delen av av mitt liv. Detta är verkligen något som jag är stolt över.

Stort Tack till hela min familj.

Någon tyckte att Askeryds socken i Aneby kommun låg så avsides att han uttryckte: ”Blir det krig då flyr jag till Askeryd där kan ingen hitta mig.” Hela min mammas släkt med sju syskon kommer från Askeryd, så jag kan de flesta gårdarna och det ligger inte alls avlägset.

I afton gav vi oss iväg på små grusvägar för att besöka vänner i kyrkan och hittade fram klockrent tack vara min iPhone. Månen lyste upp de mörka skogarna och inget regn så det var inte svårt att hitta fram.

I morgon rullar vi ut Herden och syns kanske i Eksjö