Brennerpasset mellan Österrike och Italien.
Jag skriver sällan om gamla reseminnen. Jag lever hellre i nuet och framtiden. Men eftersom jag skrev för ett par dagar sedan, att vi älskar bra vägar känner jag, att jag måste korrigera bilden av Matts & Birgitta.
Vi var i Italien mitt i sommaren för tio- talet år sedan. Vi hörde att det kommit två meter snö i Sölden, Österrike, som ligger på 4 000 meters höjd. Vi åker dit och kollar läget, tyckte jag. I Brennerpasset ville vår GPS att vi skulle ta en avfart, vilket vi också gjorde.
Fyra timmars bergsklättring.
På bilden finns det vägräcke och vägen är ganska bred. Oftast fanns ingenting inget räcke alls. När jag tittade åt sidan fick jag nästan svindel. På varje km fanns ett kors som minnesmärke, över omkomna människor, oftast personer i sina bästa år, 2o- årsåldern. Jag stannade ett par gånger och benen nästan skakade på mig.
En dålig GPS bild.
Vi klättrar uppåt i två hela timmar. I många vägkurvor fick vi backa för att komma runt. Vi mötte en buss som bara hängde sig på signalen och menade säkert, ”Försvinn”. Efter två timmars klättrande kom vi till sju förbudstavlor. Förbud att fortsätta utan snökedjor, förbud mot trafik efter klocka 21.30, förbud mot släpvagn och fyra tavlor till som jag glömt vad det stod på. Jag måste ha varit chockad och vettskrämd som inte tog kort på detta.
Fyra timmar senare
När vi fyra timmar senare kom tillbaka ned till Brennerpasset och kunde ta in på campingen ovan, visste tacksamheten inga gränser. Vi skulle ha kört upp till Innsbruck och sedan mot Sölden. Nästa dag ösregnade det och att då klättra upp i bergen igen, det fick vara och vi körde hemåt i stället.
Matts Torebring 
Såna äventyr har vi inte vart ute på än så länge 🙂
Det kanske kommer i framtiden,va vet man 🙂
Ha det gott/SolKram
Ge er inte ut på sådant, det är inget nöje, bättre att vända i tid. Kram
På små vägar vet man ju aldrig riktigt vart man hamnar. Det kan ju ibland bli onödigt spännande….. Å andra sidan får man ju en upplevelse, som man säkert inte fått efter en stor väg 🙂
Kram
När spänningen övergår i skakningar, då har man kört för långt. Kram & Solsken
Rys… Men desto mer uppskattar man en del andra vägar efter såna strapatser…
Du slog spiken på huvudet, man uppskattar bra vägar efter ett sådant äventyr. Kram
Ibland när jag är både trött och hungrig händer det att jag nästan, utan att tänka själv, följer gps-Ingrid. Efter flera missar så har jag lärt mig att om vi kommer fram till en bondgård då är det jordbruksvägar som väntar. Då är det bara att vända. Det kommer alltid något senare en alternativ och klart bättre väg.
Denna gången var det bara 1,5 timma att köra enligt GPS´en. Efter två timmar var vi bara halvvägs. Det är erfarenheterna som kör livet lite klokare. Kram & Ha det gott
Ja, ibland blir det onödigt spännande… skönt det gick bra…
Lasse hälsar och tackar för gratulationerna 🙂
Kram
Ja till och med ruskigt spännande. När benen skakar är det inte roligt längre. Kram & Må bra.
Riktigt så ila har vi inte hamnat men det har varit besvärligt några gånger!
Nu, med större bobil, krävs det mera uppmärksamhet!
Kram
Nu är du & jag så rädda om våra bilar, att vi utsätter oss inte för detta. Kram & Må bra
Vi försöker hålla koll på vart GPS´n tänker ta oss, alltför våghalsiga vägar är absolut inget för mig. Man ska njuta också under resans gång.
Kram
Min kära hustru har ingen medfödd talang, för karta och orientering i allmänhet. Jag ska se upp själv i fortsättningen. Kram & Må bra
Förstår att den där resan var hemsk. Vi vill inte heller åka där det är för högt och brant och smala vägar.Men man vet inte alltid vart gps:en för en. Tur man sitter med kartboken också:-) Och tur att det gick bra för er. Kram
Ja den resan var vida mer otäck än att köra 220 mil på isgata till Jokkmokk. Jag lovar att inte göra om det. Kram & Solsken