Resor med husbil, första långfärden.

7 10 2003

Lite bakgrund.

I början av 70 talet hyrde vi husvagn lite var vi fick tag i och som passade. År 1976 köpte vi vår första egna vagn. Det blev en Knaus 4 meters vagn. Vid ett tillfälle sov vi fyra vuxna och fyra barn i denna lilla vagn. Under åren som kom blev det ett par nya Hobby vagnar samt de två sista var Öggestorp. Den allra sista som vi hade var en Öggestorp President 630 och totalvikt 1600 kg. Denna vagn var oerhört tung och gick inte att rubba utan att alltid backa och köra rätt till sista cm.

I hela 26 år åkte vi till Löttorps Camping på Öland. Första gången, fångade av helsiders rubriker i Expressen om gruppen Samuelssons Camping. Vi kom att stortrivas i alla dessa år. Vi försökte nog att få med barnen till Norrland osv. Åk dit, så åker vi till Öland lät det då. Vi träffade vänner som vi fortfarande har kontakt med. Det blev plats 12 år efter år med trägolv i förtältet osv. Denna stora Öggestorp var inget nöje att dra runt. Den stod på plats 12 år efter år.

Vår första (hus)bil 1999.

Vår första (hus)bil 1999.

I febr 1999 åkte vi till Östgöta Camping, Mantorp, en söndags eftermiddag. Hem åkte vi med ett köpekontrakt på en Bürstner 532 med sovalkov och dubbelgolv. Tidigt på våren kunde vi hämta husbilen i Mantorp. Det blev några småresor runt om i bygden. Vid midsommar hade vi resmålet klart, Nordkap, längst upp i Norge.

Första stoppet på resan blev i Vingåker där vi hälsade på våra vänner sedan Löttorpsåren, även han en gammal långtradarchufför. På kvällen stannade vi ganska sent i Björklinge hos ytterligare vänner sedan åren på Löttorp. Där blev vi mottagna med stora famnen och övernattade på deras garageinfart. Björklinge ligger alltid i minnet sedan långtradaråren då jag inne på ett bygge sent en kväll drog med mig 50 meter lång 380 v kabel hängande ut efter lasset när jag körde på E-4:an. Jag märkte det inte förrän jag kopplade släpet jag ställt utefter vägen. Naturligtvis vände jag åter till bygget där jag möttes av ett gäng byggjobbare som campade i sina husvagnar, “Var det du din rackare som gjorde oss strömlösa”?

Vi körde E-4:an upp till Kalix, där styrde vi mot Kiruna och Narvik efter att ha besökt den lokala marknaden.. Min trogne vän och följeslagare, min hund Brownie, var naturligtvis med på resan. Hon vägrade att lägga sig ned utan stod upp hela vägen ända upp till Kiruna. Då sa hon till husse “ jag orkar inte stå upp längre utan lägger mig ner nu”. Husse sa då till henne, “titta ut” då det var stopp på vägen pga renar som gick över vägen. “De får inte vara där, Husse, jag ska köra bort dem”, varpå hon höll på att nästan klösa oss, hon skulle ut. Vi hade tur och fick tillfälle att besöka marknaden i Jockmok.

Vi kom till Kiruna en sen regnig kväll och tog sikte på slalombacken. Där kan vi nog parkera och sova, tänkte vi. Vi körde t o m upp på “gruvberget” men såg bara regn och dimma. Vi parkerade vid foten av berget och sov gott. På morgonen efter gick Brownie och jag uppför berget och såg en härlig utsikt. Däruppe hittade vi en vilsen kvinna som undrade “hur långt är det till Finland?” Det tog tid att få henne med ner, och Birgitta undrade vart vi tagit vägen. Jag kallade på polis som sökt efter kvinnan hela natten. De hämtade henne i vår husbil. Nästa natt sov vi i Riksgränsen.

Vi stannade i Narvik på eftermiddagen och gick runt och tittade lite i hamnen och köpte färska räkor med oss. Nästa dag började resan upp till Nordkap, Nordkap 1358 km stod det på vägskylten. Fjord ut och fjord in, berg upp och berg ner och torkat renkött bjöds ut nästan varje km. Detta var nog det äckligaste jag smakat.

Efter ytterligare två dagars körning kom vi fram till vårt mål. Vi övernattade på parkeringen.
Vilken upplevelse att stå vid “världens ända” och se solen gå ner över Barens hav, dock inte helt ner utan “några meter över horisonten” vände den och gick upp igen. Klockan två på natten var det fullt solsken.

Det allra häftigaste på resan var nog att bänka sig i “Biografen” uthuggen i berget och med panorama ut mot Barens hav. Där visades en film på tre filmdukar samtidigt om fyra årstider på Nordkap. Att se renarna springa på den högra duken in i mittenduken och ut i den vänstra filmduken. Vilken upplevelse, eller att se flyg över Nordkap och som gick ner mot havet och där en ubåt tog vid och visade livet i havet, hela tiden på tre filmdukar.

Efter denna upplevelse styrde vi färden söder över igen och tillbaka i den stora häftiga då nybyggda tunneln ut till sista biten på Nordkap. När man kör in i tunneln går det häftigt utför och sedan kraftig uppförsbacke ut. Vi passerade vägskälet, Murmansk 400 km, och fortsatte ner mot Narvik. Efter två dagar har vi kommit åter.

Sedan går resan söder över i Norge genom oändligt många tunnlar, färjeförbindelser och obegränsat med fjordar vi rundar. Tyvärr hade vi nog lite brått och körde långa dagar utan att stanna. Vädret var inte helt på vår sida även om solen sken. På vår, totalt nästan 14 dagar i norr kunde vi inte fika ute en enda gång pga kyla. Vi hade under tio grader hela resan.

Sent omsider landade vi på västkusten där vi hade några dagar av sol och avkoppling.
Nu åtta år senare efter vår första långa husbilsresa och vi sitter vi vår varma “goa” Kabe,
har vi hunnit med att avverka en Bürstner till, en T 625 Harmony. Vi följer utvecklingen på marknaden med största intresse.

Vi kom till husbilsmässan i Jönköping för tre år sedan och var nyfikna på ett konkurrerande märke som säljer mycket. Vi frågade hur mycket isolering är det i vagnen? “Det behöver du inte tänka på” sa säljaren. Jag vill veta i alla fall, sa jag. “Glöm det”, sa säljaren. En tredje fråga och samma dumma svar. Detta gjorde att jag samlade på mig “tjugo cm” broschyrer och började jämföra tekniska data hos olika märken.

Efter åtta till tio timmar hade jag bara Kabe Travelmaster WL kvar. Denna vagn njuter vi livet i idag. När vi kör i regn och oväder är det tyst, inget brus av vatten som i de förra vagnarna vi haft. När vi stänger dörren på en rastplats är det tyst. När det är kallt är det varmt inne. När det är stekhett ute klarar AC´n i bodelen och “cockpit” av detta.

Vi tycker synd om er alla som släpar och drar på era husvagnar. Men ok, allt har sin tid, när barnen var små är det inte självklart att det gått bra med husbilen.

Matts & Birgitta Torebring
Kabe Travel Master.

Lite bakgrund.

I början av 70 talet hyrde vi husvagn lite var vi fick tag i och som passade. År 1976 köpte vi vår första egna vagn. Det blev en Knaus 4 meters vagn. Vid ett tillfälle sov vi fyra vuxna och fyra barn i denna lilla vagn. Under åren som kom blev det ett par nya Hobby vagnar samt de två sista var Öggestorp. Den allra sista som vi hade var en Öggestorp President 630 och totalvikt 1600 kg. Denna vagn var oerhört tung och gick inte att rubba utan att alltid backa och köra rätt till sista cm.

I hela 26 år åkte vi till Löttorps Camping på Öland. Första gången, fångade av helsiders rubriker i Expressen om gruppen Samuelssons Camping. Vi kom att stortrivas i alla dessa år. Vi försökte nog att få med barnen till Norrland osv. Åk dit, så åker vi till Öland lät det då. Vi träffade vänner som vi fortfarande har kontakt med. Det blev plats 12 år efter år med trägolv i förtältet osv. Denna stora Öggestorp var inget nöje att dra runt. Den stod på plats 12 år efter år.

I febr 1999 åkte vi till Östgöta Camping, Mantorp, en söndags eftermiddag. Hem åkte vi med ett köpekontrakt på en Bürstner 532 med sovalkov och dubbelgolv. Tidigt på våren kunde vi hämta husbilen i Mantorp. Det blev några småresor runt om i bygden. Vid midsommar hade vi resmålet klart, Nordkap, längst upp i Norge.

Första stoppet på resan blev i Vingåker där vi hälsade på våra vänner sedan Löttorpsåren, även han en gammal långtradarchufför. På kvällen stannade vi ganska sent i Björklinge hos ytterligare vänner sedan åren på Löttorp. Där blev vi mottagna med stora famnen och övernattade på deras garageinfart. Björklinge ligger alltid i minnet sedan långtradaråren då jag inne på ett bygge sent en kväll drog med mig 50 meter lång 380 v kabel hängande ut efter lasset när jag körde på E-4:an. Jag märkte det inte förrän jag kopplade släpet jag ställt utefter vägen. Naturligtvis vände jag åter till bygget där jag möttes av ett gäng byggjobbare som campade i sina husvagnar, “Var det du din rackare som gjorde oss strömlösa”?

Vi körde E-4:an upp till Kalix, där styrde vi mot Kiruna och Narvik efter att ha besökt den lokala marknaden.. Min trogne vän och följeslagare, min hund Brownie, var naturligtvis med på resan. Hon vägrade att lägga sig ned utan stod upp hela vägen ända upp till Kiruna. Då sa hon till husse “ jag orkar inte stå upp längre utan lägger mig ner nu”. Husse sa då till henne, “titta ut” då det var stopp på vägen pga renar som gick över vägen. “De får inte vara där, Husse, jag ska köra bort dem”, varpå hon höll på att nästan klösa oss, hon skulle ut. Vi hade tur och fick tillfälle att besöka marknaden i Jockmok.

Vi kom till Kiruna en sen regnig kväll och tog sikte på slalombacken. Där kan vi nog parkera och sova, tänkte vi. Vi körde t o m upp på “gruvberget” men såg bara regn och dimma. Vi parkerade vid foten av berget och sov gott. På morgonen efter gick Brownie och jag uppför berget och såg en härlig utsikt. Däruppe hittade vi en vilsen kvinna som undrade “hur långt är det till Finland?” Det tog tid att få henne med ner, och Birgitta undrade vart vi tagit vägen. Jag kallade på polis som sökt efter kvinnan hela natten. De hämtade henne i vår husbil. Nästa natt sov vi i Riksgränsen.

Vi stannade i Narvik på eftermiddagen och gick runt och tittade lite i hamnen och köpte färska räkor med oss. Nästa dag började resan upp till Nordkap, Nordkap 1358 km stod det på vägskylten. Fjord ut och fjord in, berg upp och berg ner och torkat renkött bjöds ut nästan varje km. Detta var nog det äckligaste jag smakat.

Efter ytterligare två dagars körning kom vi fram till vårt mål. Vi övernattade på parkeringen.
Vilken upplevelse att stå vid “världens ända” och se solen gå ner över Barens hav, dock inte helt ner utan “några meter över horisonten” vände den och gick upp igen. Klockan två på natten var det fullt solsken.

Det allra häftigaste på resan var nog att bänka sig i “Biografen” uthuggen i berget och med panorama ut mot Barens hav. Där visades en film på tre filmdukar samtidigt om fyra årstider på Nordkap. Att se renarna springa på den högra duken in i mittenduken och ut i den vänstra filmduken. Vilken upplevelse, eller att se flyg över Nordkap och som gick ner mot havet och där en ubåt tog vid och visade livet i havet, hela tiden på tre filmdukar.

Efter denna upplevelse styrde vi färden söder över igen och tillbaka i den stora häftiga då nybyggda tunneln ut till sista biten på Nordkap. När man kör in i tunneln går det häftigt utför och sedan kraftig uppförsbacke ut. Vi passerade vägskälet, Murmansk 400 km, och fortsatte ner mot Narvik. Efter två dagar har vi kommit åter.

Sedan går resan söder över i Norge genom oändligt många tunnlar, färjeförbindelser och obegränsat med fjordar vi rundar. Tyvärr hade vi nog lite brått och körde långa dagar utan att stanna. Vädret var inte helt på vår sida även om solen sken. På vår, totalt nästan 14 dagar i norr kunde vi inte fika ute en enda gång pga kyla. Vi hade under tio grader hela resan.

Sent omsider landade vi på västkusten där vi hade några dagar av sol och avkoppling.
Nu åtta år senare efter vår första långa husbilsresa och vi sitter vi vår varma “goa” Kabe,
har vi hunnit med att avverka en Bürstner till, en T 625 Harmony. Vi följer utvecklingen på marknaden med största intresse.

Vi kom till husbilsmässan i Jönköping för tre år sedan och var nyfikna på ett konkurrerande märke som säljer mycket. Vi frågade hur mycket isolering är det i vagnen? “Det behöver du inte tänka på” sa säljaren. Jag vill veta i alla fall, sa jag. “Glöm det”, sa säljaren. En tredje fråga och samma dumma svar. Detta gjorde att jag samlade på mig “tjugo cm” broschyrer och började jämföra tekniska data hos olika märken.

Efter åtta till tio timmar hade jag bara Kabe Travelmaster WL kvar. Denna vagn njuter vi livet i idag. När vi kör i regn och oväder är det tyst, inget brus av vatten som i de förra vagnarna vi haft. När vi stänger dörren på en rastplats är det tyst. När det är kallt är det varmt inne. När det är stekhett ute klarar AC´n i bodelen och “cockpit” av detta.

Vi tycker synd om er alla som släpar och drar på era husvagnar. Men ok, allt har sin tid, när barnen var små är det inte självklart att det gått bra med husbilen.

Matts & Birgitta Torebring
Kabe Travel Master.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: