Jag hade planerat att skriva om helt andra saker i afton. Men så gick jag ut för att hämta in lite ved. Hoppsan, årets första leverans, av den fina vita rena snön, fritt levererat utanför entrén. Årets första vita skådespel vill jag alltid dokumentera. Vad skönt att naturen fungerar och levererar som den ska. Det blir spännande att se, hur snösvängen kommer att fungera här på Framtidsvägen.
Så ringer han i år igen, ofta ganska sent på kvällen, Erik på det stora Fastighetsbolaget i Göteborg. En gång om året ringer han, för att köpa julklappar till sina medarbetare. Han är några år äldre än mig, så trevlig att tala med, så det springer ofta iväg en bra stund, vi tycker lika om mycket.
Han har fyra hundra lägenheter som han har ansvar för. Så kommer han till kontoret på morgonen. Där på dörren sitter en post-it. På lappen har någon skrivit: ”Min toalett är sönder mvh, Anna.” Hur ska Erik veta vilken lägenhet det är?
Jag möter exakt samma sak, gång på gång, dagarna igenom. Jag måste säga, jag är riktigt trött, på att möta denna otroligt makliga attityd. Själv är jag övertydlig med nästan allt, i all kommunikation för jag vet att det sparar så enormt mycket tid. Ett personnummer eller org. nr existerar inte längre. Alla tror att allt finns i mejl adressen, som mycket ofta är felstavad.
Hos mig ser mejlkonversationen ut så här… ”Har ni några chokladaskar kvar? Arne”. Vem är Arne, i vilket sammanhang finns Arne, privat eller företag. Jag sålde ut en massa saker efter att vi flyttat. Jag angav mitt namn och SMS/Mobil nr. Ingen ringer, ingen sms´ar, alla använder Messenger som en chatt utan ände, som aldrig tar slut.
Jag känner att jag skulle kunna skriva en hel uppsats om detta, men jag måste sluta, annars är det ingen som läser. Många är med på Face Book och många talar om allt där, som att det är ”Dags att äta om fem minuter”. Jag är fundersam, varför har det blivit så grymt opersonligt? Hur ska vi kunna hjälpa till, när vi inget vet om Anna eller Arne? Förklara för mig varför det blivit, en så här fruktansvärt tråkig kommunikation?
När vi flyttade in på Framtidsvägen, stämde den förra Philips vattenkokaren som vi då hade, inte ihop med färgsättningen i vårt nya hem. Vi köpte en Eva Solo som var jättedyr. Jag tyckte det var ”Dinkey Toys” och lämnade tillbaka den på grund av flera orsaker. I stället köpte vi denna Bonamat vattenkokare. Den bästa vi någonsin haft. En sked honung på kvällen och inte för varmt vatten, temperaturen visas klart och tydligt. Fantastiskt bra. Dessutom så fint designad. Detta är verkligen ett julklappstips!
Jag har varit ett par gånger och hälsat på hos Bonamat här i Heerhugowaard, Holland. Jag började sälja Bonamat kaffebryggaren 1980. Under många år var vi stora kunder hos Bonamat. Idag köper vi de flesta större kaffemaskiner, även dessa från Holland. Bonamat har en nästan oslagbar kvalité på sina bryggare.
Redan som sex, sjuåring fick jag rejält med stryk (om jag inte jobbade), till och med en avslagen tand, som träffat fel av pappas knölpåkar, när jag inte ville bära in den stora vedhögen in i vedskjulet. Ingen skugga över far & mor, de visste inte bättre. ”Dina rättigheter sitter i riset” sa mamma ofta. Jag fick helt klart för mycket stryk, dagens ungdom får inte ens lära sig lag och ordning.
Ni ser, vilken minst sagt pampig järnvägsövergång, i ordets rätta bemärkelse, som vi har i byn. Jag går över här, morgon och kväll på väg till jobbet. Det finns en hiss mot öster och en hiss mot väster. Den har jag åkt en gång, men vågar inte åka med den mera. Förr eller senare kommer jag säkert att fastna i den.
Det finns fyra dörrar till hissarna, två har mer eller mindre sönderslagna glasrutor. Flera dörrar är nedklottrade. Under minst tio dagar tjöt ett larm, någon hade saboterat hissknapparna. I går söndag gick Birgitta & jag över här. På hemvägen sa jag till Birgitta, testa hissen nu när jag är med. Det dröjde en bra stund innan hon kom upp, jag blev nästan rädd att hon satt fast i hissen. Det knäppte och knäppte, men hände först ingenting, sa Birgitta, när hon äntligen kom upp, där åker jag aldrig mera.
Varför har det blivit så här? Svenskarna är minsann inte Guds bästa barn de heller. Familjerna är trasiga. Vi har människor från andra miljöer, som kanske inte trivs här. Vi skulle kanske ha hjälpt dem på ett annat sätt. Få bryr sig hur de har det. Detta är naturligtvis en reaktion, en protest från ett gäng ungdomar, som inte har det bra. Själv är jag mycket vaksam på min väg till och från jobbet, jag känner mig inte trygg i dagens Sverige. Då är jag ändå en stor och stark person.
Första Advent 2020 och första Advent för oss på Framtidsvägen. Förra Advent övervintrade vi i Husbussen. Det var riktigt skönt det också, efter allt det enorma slit med flytten, från vårt förra stora hus. (inte minst all ved 50 tim.)
Nu har vi fått det så fantastiskt bra. Bara öppna dörren till vår stora klädkammare, där finns arton adventsljusstakar, tomtar, julpynt och julgransbelysning. Granarna står på en hylla i förrådet ute på gården. Ingen timer behövs, allt styrs via astrour i varje vägguttag runt hela huset inne.
Så här såg det ut 1:a Advent 2019. Vem kunde anna att allt skulle bli så bra.
När jag går till jobbet vid kvart i sju på morgonen, är det svartare än svart ute och samma vid fem, sex tiden på kvällen. Idag var jag hemma en stund på förmiddagen och kunde då se, att det grönskar ganska bra i den nysådda gräsmattan.
Så skönt att ha en skyddad ”utegran”, som inte blåser omkull eller snöar ned. Kommer solen fram någon dag, kan vi nog gå ut och ta lite glögg därute i greenroom.
Vad stolt jag är över, att få vara hemma i vårt land och fira adventstiden ända fram till jul. Julfirandet har så mycket glädje och gemenskap. Jag hoppas innerligt att hela vår familj kan samlas hemma hos på julafton, som vi alltid brukar göra, dock inte förra året då vi bodde i husbussen.
För oss är det ovanligt att vara ute i så här god tid. Fram till jul har vi häcken full på jobbet och det ges ingen tid eller ork på kvällarna att klä granen. Idag klädde vi våra två granar. På Skogsgatan hade vi två granar inne, en på altan och en stor tall ute med tre julgransbelysningar. Nu har vi bara två.
Före detta Aneby Järnvägsstation, numera ”Tandläkarstation”, passerar jag förbi morgon och kväll, när jag går på väg, till och från jobbet. Jag googlade runt, för att se om jag hittade flera av detta slag i vårt land. Nej jag hittade ingen mera i Sverige, men i Helsingfors fanns det ytterligare en med samma namn.
Jag har varit inne här några få gånger för att hämta ut paket när det var järnvägsstation. Men oj, det var riktigt länge sedan. Numera finns Aneby Resecentrum, ett hundratal meter längre bort. Jag åker nästan aldrig tåg eller buss, kanske har det hänt en gång på tjugo år.
När jag kommer hem har jag lagt mig till med en ”bra ovana”. Jag lägger mig en stund på sängen, det första jag gör hemma. Så skönt att koppla av en stund efter jobbet och promenaden. Ibland somnar jag, oftast inte. I kväll somnade jag till en stund, och väcktes av Birgitta som signalerade att maten var klar. Så gott med Taco som fredagsmys.
Birgitta & Matts önskar er alla en underbar 1:a Advent.
På andra sidan av detta magasin, rullades järnvägsvagnar intill med gods. Jag minns att jag var här inne några gånger på 70- talet och både lämnade och hämtade gods, när jag jobbade på Hags. Nu när jag går hem, är det svartare än svart ute. Ändå lyckas min iPhone, fånga denna bilden i mörkret. En fråga står kvar, varför rivs inte dessa gamla hus ned?
Men det jag minns var detta…
Idag skulle det kännas mycket märkligt, att åka ned till järnvägen för att hämta gods. Så var det inte under mitten av 80- talet. Jag hade fått en järnvägsleverans med en pall, 72 styck burkar Mor Annas gurka från Felix. Det var bara det, att pallen hade vält på järnvägsvagnen och alla burkarna hade rullat omkring inuti godsvagnen. Ingen burk hade gått sönder, men de var mer eller mindre buckliga. Jag lyckades sälja hela pallen till en restaurang.
Det är ett märkligt år, på många sätt i år. Dels detta tråkiga avståndstagande till varandra hela tiden, jättemånga har tidigt gjort fint i sina trädgårdar, sedan flera veckor tillkaka och för oss på jobbet har julen startat tidigt. Vi har aldrig någonsin haft den orderstock som vi har idag. Den är så stor att vi måste börja tacka nej. Det kommer inte att fungera annars.
Vi har inte hunnit julpynta än, jobbet tar det mesta av vår vakna tid. Nu har vi inte heller någon rutin på, var alla adventstakar skall stå, bara de två julgranarna 🌲 vet vi var de skall vara. Hoppas att vi får lite tid i helgen. Min kära hustru och vd, jobbar tvåskift nu. Själv jobbar jag mindre, men jag mår så bra ❤️, det bästa på länge. Detta är helt oroligt, 🙏 efter det jag har varit med om. Min tacksamhet 🙏 är enorm!
Följetongen fortsätter! Den 10 juli skrev jag så här i somras…
”Så här skrev jag på min blogg för ett tag sedan… Den 9 augusti 2019 kl 11. 05 mejlade jag IP Only, och anmälde att jag jag ville ha fiber inkopplat på vår nyinköpta tomt. Jag fick en bekräftelse på att anmälan kommit in. Sedan har det varit tyst, till ett par månader sedan, då jag tog tag i det igen. Nu ringde jag även Telia. Hur mycket jag har ringt det vet jag inte, bara att det är många gånger. Till slut kom jag ”innanför Kundtjänst”. Detta tack vare goda råd från Aneby kommun. Till slut började det att hända saker för två- tre månader sedan”.
___________________
Tre gånger under sommar, höst och nu sist idag, har IP Only varit för att koppla in fibern i vårt hus. En del av problemet är att det var kommunala bolaget Amaq, som drog rören i början av tjugohundra talet, sedan blev det Telia och nu sist IP Only. Ingen vet vem som äger vad.
Återigen fick de åka hem till Oskarshamn, med oförrättat ärende. De måste ha med sig grävmaskin och mera kopplingar för att lösa detta. Hur komplicerat får det vara? Jag blev uppringd av IP Only för ett tag sedan. De undrade över varför jag gett dem bara betyget Ett, i en kundnöjdhet undersökning. Ja det är enkelt att svara på sa jag, det fanns inget lägre.
Det blev inget firande i afton, vi får fortsätta att se på Webb Tv via ett tillfälligt mobilt bredband.
Matts Torebring 