Matts Torebring

I söndags gav vi oss ut, målet var att gå till Målsånna Camping tur och retur. Vi började gå den vackra Målsånnaleden, som är bara 5 km lång tur och vi går genom skogen utmed Anebysjön. Eftersom Campingen och Café Ängstugan har stängt nu, hade vi tagit med oss ett gott fika i ryggsäcken att avnjuta ute i skogen.

När vi gått 2/3 delar av sträckan stannar Birgitta och säger: ”Nu vill jag fika och gå hem sedan.” Oftast lyder jag Birgitta och gör som hon säger, så även denna gång. Vi hittade en liten ”hylla” och bredde ut en pläd att sitta på, njöt av tystnaden, ett gott fika och sedan gick vi sakta hem.

Jag har på senare tid haft vansinnigt ont i ryggslutet, ned genom högra höften, vidare genom låret, knäet och ända ned i smalbenet. (Ischiasnerven?) Vissa nätter har jag inte kunnat sova utan testa att byta sida att sova på. Jag har varit rekommenderad att inte ta värktabletter. Nu när vi gick kändes varje steg som att trampa på vassa nålar. Det var skönt att vända hem igen.

Jar har konsulterat två olika läkare som båda sagt samma sak: ”Du är bara lite stel, inget att operera, du kan gå många mil till, men besök en Kiropraktor.” Nu har jag bokat tid hos Kiropraktor David Larsson Eksjö. Jag har varit hos David Larsson tidigare men inte för detta. Jag vet att man blir lite yngre för varje besök hos honom och hoppas att han kan ”dra klockan tillbaka”.

Jag är förvånad över att mina höft- & knäleder klarat alla dessa år av tungt arbete sedan tio års åldern, nio år av hårt skogsarbete, hoppa upp och ned från lastbilsflak, hoppa upp och ned ur traktorer och mycket slalomåkning i branta fjäll.

Denna allé har vi på andra sidan Flisbyvägen, bara ett stenkast från hemma hos oss. Den leder fram till Elljusspåret, jättetuffa Blå femman, snälla Gula femman och snälla En milen, dessutom har vi Målsånnaleden 50 meter bort, bara att välja. Allt är helt fantastiskt!

Jag har älskat skogen sedan jag kunde gå.

Såååå roligt att komma hit idag. Rent och städat, ved i vindskyddet och ett nytt fint grillgaller. Stort Tack till den eller de som gjort detta så fint igen.

Vi hade packat en ryggsäck med allt som krävs för en lyckad grillning.

Tystnaden i skogen, doften av en grill och det bästa sällskap, det blev en god rehabilitering för mig. Så gott att äta ute ibland.

Det har gått snart två veckor nu efter min ”Solar Plexus”. Detta var den största stjärnsmäll jag upplevt och kommer att ta tid att läka. Detta har hänt…

• Taket snurrar runt på tisdagskvällen när jag kommer hem från jobbet.
• Dagen efter kör jag till nära Älmhult en resa på bara 18 mil.
• Redan efter 2 km känner jag huvudvärken, men fortsätter att köra försiktigt.
• På fredag morgon säger min läkare: ”Allt du känner är varningssignaler, stanna upp eller så ligger du ned nästa gång.”
• På fredag kvällen dukade jag bordet till våra gäster, sedan fick jag lägga mig ned, jag var orkeslös.
• Igår fredag morgon kände jag mig pigg och hade gärna startat motorsågen men lät den stå, efter en halv timma var jag orkeslös igen.
• Jag var ute och gick i tre kvart i går, men var ganska trött när jag kom hem, det var på gränsen för mycket.
• Idag har vi gått fem km och kände mig fortfarande pigg när vi kom hem. Underbart!
• Det bästa av allt, undrens tid är inte förbi: ”Jag har sovit i hela nio timmar fem nätter i rad.”
• Jag kommer att vara borta från jobbet en vecka till, men sedan jobba bara vad kroppen gillar.
• Jag byter tillbaka till mitt förra fina kontor som ligger vid sidan av ”bruset:”

Äta ute – en ren rehabilitering!

Jag är så glad och stolt över att jag hittat en erfaren Art Directer som förstår mitt manus. Han som så många andra trevliga personer jag mött i livet kommer från Österbotten. Nu har kapitlen börjat rulla in till mig för kontroll och mina bilder är på rätt plats. Han är verkligen kreativ och nyskapande. Så roligt!

Jag har haft ett par jobbiga nätter i början av denna veckan då jag vaknat strax efter midnatt och varit lite yr en stund. Igår orkade jag gå drygt två km men var så trött i går kväll, att jag somnade och sov i nio hela timmar med bara en enda ”fem minuterspaus.” I dag har jag känt mig riktigt pigg och har varit på jobbet lite drygt en timma och övervakat en viktig investering som måste ske och sedan gick jag 2,5 km hem. Det var säkert bra att detta hände, nu har jag fått planer för ett nytt lugnare liv.

Ett brottstycke ur min bok, så här hade jag det en annan natt för runt 30 år sedan:

”Detta var otroligt tuffa år att gå igenom. En kväll gick jag till sängs vid elva tiden på kvällen. Jag låg några minuter innan jag gick upp igen. Sängen kändes mer som en plåga än att ge vila. Jag klädde på mig igen och gick ut i mörkret. Jag gick från norr till söder, från öster till väster, jag gick i genom hela byn. Fram på småtimmarna var jag hemma igen. Jag minns inte om jag kunde somna då.”  Läs fortsättningen i min bok senare.

I afton blev det fest igen när Niklas med familj kom och grattade Birgitta. De två översta paketen från våra barn innehöll lotter och påslakan.

Det stora tunga paketet från mig innehöll en städrobot. När jag skulle slå in paketet funderade jag till lite, vad ska jag använda för snören? Jag valde två olika snören, ett rött och ett guldfärgat. Det röda får stå för kärleken till min hustru, och det guldfärgade får symbolisera att Birgitta är guld värd.

Birgitta hjälper mig och oss alla andra med allt, nu är det hennes tur att få avlastning med en städrobot.

Vad vore vi utan dig Birgitta, Stort Grattis på din egen dag.