Idag har jag träffat min Art Directer några mil utanför Växjö, för att gå igenom manus till min bok. Att få träffa min medhjälpare, var som att få träffa en gammal, god och erfaren vän. Resan blev dock en blandad upplevelse.
Sista veckan har jag stundtals känt mig yr i bollen och tyvärr har det inte blivit bättre, tvärtom. Jag vaknade vid midnatt och var riktigt yr, men med en Alvedon somnade jag om efter någon timma. På morgonen kände jag mig pigg och utvilad. Efter bara ett par km kom symtomen tillbaka och jag funderade på att vända hem igen, men jag fortsatte dock mycket försiktigt. Jag kom fram och vi samtalade i timmar. Det kändes obehagligt att starta bilen och köra hem, men det var ju bara 18 mil. Jag kunde sträcka lite på benen på Illareds Rastplats, men fick ingen mat där idag. Jag var glad när jag var hemma igen och kunde sträcka ut hela mig på sängen. Kanske måste jag gå på en läkarundersökning igen…? Jag har inte högt blodtryck.
Sedan första gången som vi kom hit har jag förundrat mig över, att ”bilvägen” ned till stranden bara slutar, oftast i en vattensamling i gräset. Visst har det gått att vända med lite fram och tillbaka. Nu ”äntligen” verkar någon ha sett detta och åtgärdat det på ett riktigt bra sätt. En vändplan samt dränering av den våta marken. Bra jobbat!
En så kallad väg till badviken
Vägen ned till badviken går inte att kalla väg. Jag krypkörde på vägrenen ned till sjön så sakta det bara gick. Ändå smutsade jag ned i garaget och garageinfarten på grund av att hjulen var fulla av lera när jag var hemma igen. Det ljusa halvåret är det mycket ”bil med båtkärra trafik.” Trots att vägen är maximalt ojämn kör många i mycket hög hastighet och dammet ligger som en dimma över skogen eller in till oss. För att inte tala om båtarna som hoppar och skramlar på sina kärror.
Varför ser man inte detta? En väghyvel och två, tre lass grus så vore det riktigt fint på två timmar! Fotbolls plan är fin och välskött vid stranden, men varför gör man inget åt vägen?
På tal om vägar…
På genomfarten i Aneby Centrum är det en kraftig försänkning i beläggningen av gatsten. När vi kör över där med husbilen har vi nästan fått krypköra så djup är försänkningen. Detta har varit i ett par år. Nu har man satt upp varningsskyltar i stället för att åtgärda bristerna.
Jag ringde en ansvarig person i kommunen om några buskar som växer över hela trottoaren så man får väja ut i gatan på en av de mer trafikerade gatorna. Det har gått två, tre veckor nu, men utan åtgärd. Ska jag ta med mig en sekatör och klippa ned dem? Jag går där två gånger om dagen.
Jag bad om justering av vår gata så vattnet vid störtskurar rinner ned i ett avlopp i stället för vidare ned efter hela gatan, men inget händer….
Visst blir man trött av att ingen ser eller ens lyssnar…
Jag googlade i timmar i går på olika röjsågar. Men jag drog mig för att lägga ut 5000 kr på en ny röjsåg just nu. Ska jag köpa eller ska jag be Christer om hjälp? Det var knappt jag kom mig för att ringa Christer för att be om hjälp. Det är flera år sedan Christer gick i pension och han har två egna gårdar att sköta om, samtidigt som han fått kämpa mot sjukdom. Christer är nog den siste att ge upp och jobbar nästan jämt. Jag ringde till slut Christer i går kväll och frågade. Jag kommer under veckan, sa Christer.
Christer är klar
Idag på morgonen kom ett sms. Nu är jag på plats på Framtidsvägen. Drygt tre timmar senare var allt sly nere. Nu ser vi sjön igen.
Vårt hus från sjön
Nu ska jag ta min motorsåg och gallra lite bland de minsta träden som står kvar. Vår granne till vänster om stängslet, har hästar som håller efter all vegetation och de har så enormt grönt och fint.
Jag satt nästan ett helt år med ett megastort projekt på jobbet, som innebar översättning och strukturering av i runda tal 2000 produkter i affärssystemet. Detta gjorde jag utöver mina ordinarie arbetsuppgifter. När detta var klart skrev jag min bok på 430 sidor som egentligen vara rena avkopplingen. Sedan följde granskning av min grammatik och säkert minst tio korrekturläsningar. Det sista frestade på i hjärnan.
Jag blev glad när jag hittade dessa sju tips för hjärnan. Ännu gladare blev jag av att jag följer alla sju tipsen noggrant. Läs gärna vad Dr. Mikael skriver. När jag var riktigt illa ute i början av 2000 talet och hade förlorat min sömn, kunde en enda telefonsignal stressa igång hjärnan. Så illa är det inte idag. Nu har jag lärt mig att sätta gränser. I stort sett hela denna helgen har jag bara kopplat av.
Till nästa helg får vi ett efterlängtat besök, min svägerska Maria i Örebro och min lillasyster Eira i Sala. Vi är kända för att hålla ordning och reda både inne och ute, så idag var det hemmalördag med städ inne och ute.
Birgitta har dammsugt, dammat och torkat alla golv och det finns inte en sak utan att hon har lyft på. Min äldste bror och svägerska var senast hemma hos oss, när jag fyllde 60 för 14 år sedan. Sedan kom sjukdom, dödsfall och pandemi emellan. Vi har däremot hälsat på vår kära Maria hemma i Örebro flera gånger. Vad jag har saknat min bror under de sista årens byggen, det är tungt att han inte finns kvar, vi hade haft så mycket att samtala om.
Vy över vårt boende. Foto Mikael Marbenius.
”Äntligen” kom en traktor från kommunen i veckan, med slåtterkross och gjorde fint på vägrenarna. Naturligtvis är det jobbigt gå ur maskinen och göra det färdigt, så jag klippte runt elstolparna utmed gatan vid vår hustomt och lite till.
Vi har en stor tomt på cirka 1600 m2, utöver detta har vi kanska mycket kommunal mark som vi håller rent och snyggt på. Flygfotot ovan skickade jag in till kommunens tjänstemän med frågan om jag fick sätta upp fågelholkar i träden och röja bort allt sly så vi ser sjön. Jag fick ett Ja till detta med vändande post, men jag är inte där än.
Vår gränsplantering mot sjön.
Alla trädgårdsytor är anlagda för att ge minsta skötsel, cirka två timmar i månaden tar det. På bilden ovan gick jag lös med min motordrivna Huskvarna grästrimmer och toppade ned det höga gräset närmast vår tomt.
Den sista trekanden ned mot sjön.
Jag tänkte börja med att få bort allt sjögräs och det gick jättebra med min grästrimmer. Inne i detta sjögräs står också en massa sly och då ryker snöret av på trimmern efter en stund. Så nu står jag inför att be en skogshuggare om hjälp eller att köpa en egen röjsåg?
Ps. Så här såg marken ut när jag började avverka skogen på tomten. Inte underligt att jag trillade, rullade, fastnade i taggtråd och snurrade runt i denna vegetation. Nu ska det bort så vi ser sjön.
För motionens och hälsans skull har jag låtit cykeln vila denna veckan. Jag har i stället gått till och från jobbet morgon och kväll. Det är inte direkt inbjudande när regnet hänger i luften, det är grått och disigt, men jag har bara 2,5 km enkel väg att gå.
Cura Tyngdtäcke
För tre år sedan köpte vi Cura tyndtäcke. Vi använde dem ett tag men vi tyckte inte det var roligt, när det inte fanns passande påslakan som det gör idag. Nu finns det snygga och sköna specialdesignade påslakan med en dragkedja längs hela kortsidan. Nu tog det mindre än en minut att dra på påslakanen som passade perfekt.
Hur sover man då? Ja det är för tidigt att säga efter två nätter. Underlakanet ser helt orört ut när jag vaknar, så tydligen ligger jag still. För mig som vill ha varmt, men utan att svettas, så är det jätteskönt. Man kan säga att jag Curar ihop mig och har det skönt.
Stort Grattis Linus på din 12 årsdag & Stort Tack för din fina födelsedagsfest. Du är redan lika stor och stark som din farfar var när han fyllde tolv. Så kul att du kommer och hälsar på oss farmor och farfar så ofta som du gör. Vi önskar dig allt gott som finns.
Dagen var den 15 september 1976… ”Vad är detta,” sa en av de första personerna jag mötte i Huskvarna, när jag kom fram på förmiddagen och bjöd på kokosbullar? ”Det är den nya regeringen,” svarade jag. Vad som hänt sedan, kommer ni att läsa om i min bok om ni vill.
Första säljarbilen
Hur kunde jag gå på detta, lasta denna bilen full med kokosbollar och fara iväg för att sälja? Oj, oj vad mycket det har hänt sedan, nästan att tanken svindlar på mig själv. Redan drygt tio år senare var jag restauranggrossist.
Idag hade vi på jobbet ett besök från Arbetarskyddsstyrelsen. Besöket skulle ha skett för ett år sedan, men på grund av pandemin tog vi inte emot det förrän i dag. Detta besök har föregåtts av många konsulter som gått igenom och dokumenterat upp hela vår verksamhet. Vi har hört flera otrevliga versioner om vad som kan uppstå vid ett besök som detta, men så skedde inte hos oss, tvärtom. Citat: ”Allt är så välskött, ordning och reda överallt och noggrannhet präglar hela företaget, så jag skriver inte ens en enda anteckning,” sa Arbetarskyddsstyrelsens representant när hon gick. Fantastiskt bra jobbat av mina medarbetare! Själv står jag inte ut med alla konsultbesök, jag vill vara på jobbet för att producera.
Nu kan vi lämna defensiven och arbeta framåt igen. Ibland har jag känt det som att det är inte mitt företag längre, alla konsulter har tagit över verksamheten. Nu får vi göra en omstart känns det som.
PS. Många undrar säkert när min bok kommer? Jag tog tillbaka manuset från första förlaget i somras för att det kändes inte rätt. Tur var det för nu har jag under sex veckor skrivit om boken ganska mycket och gjort den mera genomarbetad. Nu har Birgitta & jag korrekturläst i dagar och veckor, samt korrigerat min grammatik med mera. Nästa vecka hoppas jag träffa min nya bokförläggare.
Jag vill komma bort lite igen och eftersom vi älskar Lidköping och vi gillar Ställplatserna på Kronocampingen åker vi gärna dit. Däremot gillar jag inte att betala en ställplats i förskott och jag gillar inte avbeställningsskydd i detta fallet 295 kr. Priset på boende var dock ganska förmånligt mellan den 7 till 10 oktober endast 750 kr för tre nätter mot 1110 kr normalt. (Husvags Svensson sponsrar) Jag svalde, bokade och betalade men utan avbeställningsskydd.
Jag har sagt i många år att åka till Lidköping bara för en weekend är för lite. Lidköping kräver minst tre dagar för det finns på mycket gott att njuta av. Nu gör vi slag i saken och Kronocampingen ligger så nära och bra på gångavstånd till centrum.
Vid nyår är det tre år sedan vi var på Husbilslandet i Lidköping. En helg som för Birgitta slutade på Skaraborgs Sjukhus. Birgitta segnade bara ner i mina armar liggandes inklämd på golvet i vår husbil. Hon hade drabbats av urinvägsinfektion. Jag nästan skrek och grät: ”Lämna mig inte!” Hon fick superbra vård och gick själv tillbaka till husbilen efter tre dagar.
Många av oss och inte minst jag, har säkert ondgjort sig på denna totalt åsidosättande skötsel och underhåll av våra vägrenar. De stora vägarna sköts oftast minutiöst, medan mindre och mellanstora vägar bryr man sig inte om. På semestern åkte vi ibland vid nästan meterhögt gräs vid sidan av vägen. Risken för viltolyckor känns nära inpå.
På vår lilla byväg med bara tre fastigheter tror jag man glömt bort att den finns. Finns det ingen väghyvel till alla hålor i vägbana? Jag har i alla fall ingen sett på de två sista åren. Gång på gång har jag klagat på allt damm, störtregn som tar sig fel väg på grund av brist på underhåll. För snart ett par veckor sedan ringde jag och frågade om jag måste köpa en egen Ferguson traktor med slåtteraggregat? Buskar och sly hänger ut i vägen och ser helt vanvårdat ut. Idag äntligen kom ”slåttermaskinen.”
När jag var bondpojk slådde vi alla vägrenar före midsommar. Då såg det välskött ut. Idag finns obegränsade maskinella resurser att ta till, men då finns det inte människor som ser att det gror igen.
Matts Torebring 