Matts Torebring

Jag har svårt att tro, när jag ser med mina ”nyvaknade” ögon, är allt detta sant? efter två dagars arbete.

För mig är det ett nöje, att se duktiga grävmaskinister köra. Detta känns och är nästan helt otroligt, att jag får komma hem från sjukhuset, några timmar precis innan grävmaskinen startar. De är de största proffs som jobbar. Jag står tagen och bara ser på. Dessutom har vi fått det bästa väder. Allt är för bra, för att det bara, skulle vara ett mänskligt drag.

Själv går jag sakta framåt, nu har det gått en vecka sedan förra fredagsmorgonen. Jag anpassar mig till allt nu, precis som jag känner mig. Först idag fredag, (sju dagar efter avsvimmandet) känns det som vanligt att skriva igen. Om alla visste hur jag slet med skrivandet första dagen, knappt en bokstav blev rätt. 

Första natten, när jag skulle sova fanns bara Google i min värld, runt mig, det ”kröp” Google överallt, när datorn öppnades (i sömnen) gick inget att göra någonting, utan handla oväsentligheter i Google webbshop. En enda lång mardröm hela natten. Allt var bara Google. När jag kom in tömde de urinblåsan på 3,5 liter! I stället fick jag 7 nya liter dropp och många flaskor intravenös antibiotika. Blodtryck 240. Jag var borta i en och en halv timma.

Det mest otäcka första dagen, var förlusten av ett klart seende. Jag såg på en tavla, helt plötsligt var det ett A4 papper över tavlan. Jag hade besök, men slöt ögonen, där jag satt i sängen. Då ser jag en stor besticklåda i trä. Jag skulle ta en matkniv, men fick inte loss den. Jag satt och försökte lossa sängramen i stället.

Den bästa helg till er alla!

Nu sista natten idag till onsdag, har jag sovit riktigt gott. Somnade vid halv åtta tiden och vaknade när nattpersonalen kom, för att göra provtagningar vid halv två tiden. Sedan somnade jag igen och sov till sex tiden i dag på morgonen. Sedan kunde jag öppna upp min dator och vara normal igen.

Sällan har havregrynsgröt med mjölk och lingon smakat bättre än idag. Flera gånger tidigare har jag mått illa av att bara se maten. Nu börjar livet återvända igen och jag kommer att glädjas dubbelt över varje ny dag. Men varför berättade ingen detta för mig innan?https://sverigesradio.se/artikel/4612995

Mitt inne i den sista meningen kom läkarronden. Jag skall få en intravenös antibiotika till. Sedan ska min kateter tas bort och de skall se om jag klarar att kissa själv. Funkar detta får jag åka hem i afton. Fantastiskt!

Tack alla nära och kära, släkt, vänner runt omkring mig och ute i cyberrymden. Tack för alla era hälsningar, besök och krya på dig, som har kommit till mig. Jag har bara inte orkat att svara. Jag skall försöka ge en kort tillbaka blick, fast det är inte enkelt att skriva just nu.

I torsdags kväll hade jag relativt mycket frossa i kroppen.Jag drack en hel liter med fruktjuice och sov ganska bra under natten. Jag vaknade och kände mig pigg. Vi kan nog åka ut med husbilen i eftermiddag, sa jag till min kära Birgitta. Fem minuter senare så frossades jag, så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Sedan är allt borta ur mitt medvetande.

Birgitta hittade mig sittande på toalettstolen i vårt badrum. Hon fick ingen kontakt med mig, Hon ringde Niklas som kom direkt. Niklas ringde ambulans, som kom inom 20 minuter. Under tiden stod de kvar och stöttade mig så jag satt kvar upprätt.

Att få upp en tung person som mig, upp på en bår tog tid. Att bara få upp 100 kg stående och sen till en bår var inte enkelt. Själv vet jag inget om. Jag vaknade till några sekunder i ambulansen och hörde blåljusen. Birgitta kom efter i lillbilen, men fick släppa, på grund av den höga hastigheten. Mitt blodtryck var uppe och toppade 240, dubbelt av mitt normala.

Inne på akuten nöttes jag av de mest fantastiska läkarna, sjuksköterskorna och undersjuksköterskor. När de såg vem jag var, började de fråga om hur livet är på Torebrings. Efter knappt att par timmar fick jag komma upp till rummet

Jag har fått någon form av blodförgiftning, detta i samband med vävnadsprov på prostatan förra veckan. Jag har inte Convid.

Jag har fått möta de mest vänliga, fantastiska människor som finns, både på akuten och inte minst upp på Urologmottagningen. Helt Otroligt! Det finns två stora uppsatta tavlor, som tidigare patienter skrivit lovord på utan like. ”Finns det änglar, då bor de här inne”. ”Nu vet jag att änglarna finns”

Provtagningarna har varit oändliga. Dessutom tar det oftast en halv timma att hitta mina blodkärl. I går fick sjukhuslabbet rycka in till slut. I början tog de blodprov var annan timma. Jag har fått sju liter dropp och massor av intravenös antibiotika. Jag har legat med syrgas till i går. Nu är blodtryck och temp nere på normal nivå, efter en berg och dalbane rusning. Tänk om någon berättat detta för mig, https://sverigesradio.se/artikel/4612995

Jag har först i går, orkat ta mig till toa, för att borsta tänderna själv och tvätta av mig det värsta. I går gick jag två hundra meter med rullator. Alla sa att jag var den gamla Matts igen.

Jag är rädd att det kommer att ta tid. Läkarna är inte nöja med provsvaren än. Nu måste det få ta tid, så jag blir bra. Jag har inget annat val.

Förlåt att jag inte orkat svara på alla inlägg på bloggen, jag har inte orkat att öppna datorn ens.

Jag önskar er alla en bra vecka. Kram Matts