Matts Torebring

Efter natt under bron, ett dygn i Borgholm, ett dygn på Lammet & Grisen, var det dags för hemfärd. Denna fantastiska sensommarsöndag, som vi hade idag på Öland med +22 grader, det gick inte att åka raka spåret hem.

Vi körde till vår favoritställplats i Nabbelund men den var upptagen av ett ovanligt campingfordon, en stor Scania med ”växelflak.” Det äldre paret som körde den kom från Schweiz.

En påse extra goda bullar från Kaffestugan i Böda blev till en förnämlig kafferast, innan vi styrde de nära 30 milen hem igen.

First Camp Löttorp, tidigare Löttorps Camping såg mycket öde ut

Vår sässongsplats under de tio talet sista åren längst upp i hörnet. Här tillbringade vi 26 somrar i rad . Vi sa både Birgitta och jag det var en fantastisk tid för både oss, våra barn och vänner än i dag från den tiden.

Det känns som att Öland har fått mera sommar och semestertid inte minst i år. När vi var aktiva och var på Löttorp tog allt slut första veckan i augusti. Det upplevde vi inte nu. Parkeringen på Lammet & Grisen var helt full när vi kom ut vid halv åtta tiden. Så mycket husbilar har vi heller aldrig sett på parkeringen och i trafiken.

Denna helgen blev en helt fantastisk helg med vila, avkoppling, god mat, bra sömn och goda vänner.

Vi har svängt in här till vänster varje sommar sedan mitten av 70 talet. Om jag inte får komma hit en gång varje sommar, blir det ingen riktig sommar. Förra året avstod vi på grund av pandemin. I år var vi på plats igen.

Så här har det sett ut under alla år vi varit här sedan mitten på 70 talet och så här såg det ut i år också.

När vi ätit oss proppmätta satt vi en bra stund uppe på verandan i den varma sommarkvällen

HERDEN får helt överraskade och äntligen träffa sin idol och sina bloggvänner ”Husis”. De båda jättefina ägarna till Husis tittade till oss i redan i går kväll nere i Borgholm och vi fick en lång härlig pratstund tillsammans. Då skojade vi med dem och sa, att ni är nog på väg till Lammet & Grisen? Men inte den minsta min avslöjade någonting.

När Birgitta & jag satt i skolskenet och njöt kom Husis och rullade in, inte alls överraskande men så superroligt. Vi hade så mycket att prata med varandra om så jag glömde fota kockarna vid köttdisken och all den goda maten. Tack vänner att ni kom och hälsade på oss, det var superroligt.

I år är det rekordmånga husbilar på ställplatsen. Så här mycket husbilar har det aldrig varit här tidigare. Även hela den stora bilparkeringen var full när vi kom ut från maten.

Vilken fantastisk helg vi fått på Öland denna gången. Två dagar i rad med bara solsken och inte minst idag.

Jag vill tacka livet, för solskensdagarna på Öland och Tack Goda vänner för ert besök.

Oj, vad länge sedan vi var i Borgholm, än mindre att vi var här ett helt dygn som idag. Det är sällan som vi stadsvandrar men idag gjorde vi det. Stan var minsann inte stängd för denna sommaren, tvärtom. Vi åt italiensk glass och åt mycket god mat.

Oftast är de allra flesta kyrkor fantastiska byggnadsverk, inte minst denna vackra och pampiga kyrka i Borgholm. Ganska annorlunda kyrka med att den vänstra delen av kyrkan ser ut att vara en administrativ del av kyrkan.

Borgholms ställplats som vi står på, är fylld till sista platsen när jag skriver. HERDEN har återigen fört oss till gröna ängar vid stilla vatten

När vi gick upp till stan och gick förbi Restaurang Robinsin Crusoe läste vi på trottoarprataren att det serverades buffé fram till kl. 15. Restaurangen är verkligen mysig, men skulle vi våga att äta buffé i coronatid?

Detta var bland det bästa jag sett, suveränt smidiga lock att bara fälla upp och ned över alla maträtter. Så mycket mat så det gick inte smaka på allt, flera kött- & fiskrätter, stor salladsbuffé, sju sorters kakor och smulpaj med vaniljsås och kaffe till avslutning.

Bättre fönsterbord får man leta efter. Restaurangen har jättemånga sittplatser och var långt ifrån fullsatt. Alla pensionärer i stan hade säkert lockats dit av priset. Ord. pris 160 kr, pensionärer 150 kr. Jag tänkte nästan att fråga hur det kan gå ihop sig, med så mycket mat till detta låga pris?

På väg till Öland på torsdagskvällen…

Själv äter jag fortfarande medicin efter min prostataoperation på nyåret. Kanske är det därför jag blir så trött på kvällarna, så även i afton. Vid Norrhult , ett stycke efter Vetlanda, tog Birgitta över ratten. Jag känner mig helt trygg när Birgitta kör och jag är inte det minsta orolig. Hon körde även förra helgen ett stycke, både bort och hem på resan till Stockholm. Det känns riktigt säkert att sitta bredvid och jag har inga kommentarer. Sover man en stund är man snabbt framme.

I afton gästar vi Svinö. Kanske har vi sovit en enda natt här tidigare. Flera gånger har vi vänt på grund av att det varit så nedskräpat, men inte så i afton. Nu var det rent och snyggt och allt finns som vi behöver för bara en hundralapp. Det gillar vi.

Vi lämnade Sikargården, ett par mil utanför Norrköping, på morgonen. Vägen in till ställplatsen på lägergården, var kanske en km lång, helt otroligt smal och helt utan mötesplatser. Vi visste att det skulle komma en buss till gården, med ett 40 tal ungdomar, men inte när. Vi gav oss iväg ganska tidigt.

När vi kommer fram till väg 55/56 svänger den stora bussen in på vår väg. Vi sa båda två, detta var änglavakt. Hade vi åkte en minut senare, hade vi fått backa tillbaka hela sträckan, så den ställplatsen rekommenderar jag inte med större fordon.

Äppelkaka och vaniljsås smakade gott, när vi till slut kom ut på E4 och kunde stanna på Svartåns Rastplats.

I år var det dubbelt skönt att komma hem. Varken Birgitta eller jag, har varit befriade från krämpor i sommar. Det började inte bra med motorstopp när vi skulle åka, en av mina hörapparater gick sönder två gånger och blev oanvändbar, stödbenen gick inte ned på bussen, Birgittas fall till marken och biverkningar av min medicin.

TIll slut var det nästan jobbigt att vara ute och resa, dessutom oändligt många mil på mindre vägar. Inspirationen fanns inte som vanligt. Dessutom vart vi än kommer, känner vi att vi har det bästa hemma. Nu är både bussen, lillbilen (som vi bara har kvar till början av nästa vecka) och min cykel noggrant tvättade och städade. Skulle jag våga ge mig upp och tvätta taket på bussen, jo jag löste det.

Detta är vår resa i grova drag. Totalt 195 mil. Vår tunga bil (7,4 ton) har som lägst dragit 1,49 per mil, vilket är fantastiskt bra. Jämtland var ojämförligt de bästa platserna att vara på.

Året var 1976 på Löttorps Camping på Öland. Titta, sa Barbro, till sin man Ove, där kommer det en man som kör lastbil, precis som du Ove, det syns på honom. Vi hinner knappt stanna bilen förrän Ove & Barbro kommer fram och hejar. Vi höll sedan ihop under många år på Löttorp, sedan har vi sporadiskt hälsat på hos varandra och har hållit en gles kontakt under alla åren som gått.

Idag, 45 år senare, stannar vi till hos Ove (nu 83) i Vingåker. Han har bott i samma villa i 51 år. Midsommaren för 6 år sedan sa Barbro till sin man, ”jag känner mig så trött”. Efter den helgen tog de kontakt med läkare. I augusti, en och en halv månad senare, fick Barbro flytta hem. Hon hade drabbats av lungcancer. Vi lider med dig Ove, det går inte sätta ord på saknaden.

Oj, oj sa vi, när vi såg alla prydnadssaker och ett helt uppyntat hem. Allt står kvar på sin plats som Barbro lämnade det, sa Ove, jag har inte rört någonting. Här har jag suttit och gråtit i timmar i min ensamhet, sa Ove. Vi hade med oss jordgubbstårta och en påse bullar, drack kaffe och samtalade i flera timmar. När vi till sist gav oss iväg sa Ove, ”Nu ska jag åka ned till kyrkogården och berätta för Barbro, att Birgitta & Matts har hälsat på mig”. Ove var så glad över vårt besök.

Vi kom till Vingåker efter lunch igår. Idag ett dygn senare, har vi gjort ytterligare ett dyrt besök på Vingåker Factory Outlet. Jag känner att jag behärskar hela byn nu utan problem. Att allt blev så tokigt igår, var att adressen gick till baksidan och ankommande gods och där fanns bara en liten, liten skylt. Nu är det historia, nu hittar jag.

Vi har talat om att komma hem tidigast under torsdagen. Därför letade vi återigen i Appen Ställplatser. Denna gången hamnade vi på Sikargården, ett par mil norr om Norrköping. Här har vi köpt en plats med Tystnad.

En mycket vänlig och pratsam dam tar emot oss och hälsar oss välkomna. Här kommer vi att sova gott i natt. Passa på att bada, sa värden, det är jättevarmt i vattnet.

Nu hoppas jag att få sätta punkt för alla småvägar för flera år framåt. Dessa småvägar har pinat ut mig i år. Nu har vi ett litet stycke motorväg hem att trösta oss med.

Det blev extra mycket småvägar idag också. Avfärd från Ställplatsen på Musiegatan, Sala och till målet som var Factory Outlet i Vingåker. Det kan väl inte vara svårt att hitta detta, dessutom i lilla Vingåker, det finns säkert stora skyltar. Vår standard monterade GPS i husbilen (Blaupunkt Alpine) är för lastbil och är inte heller enkel. Möjligheterna att söka är begränsade. Vi körde runt en halvtimma, trots att gatuadressen var inmatad, inte en enda vägvisare och åter igen blev det den enkla iPhone som löste allt åt oss.

Oj vad megastort det var när vi kom in. Birgittas korg var tom länge, samma problem igen, fast nu var det att hitta rätt storlek. Jag gillar att vara med och ”klä upp Birgitta” och så mycket snygga kläder det fanns. Fast hur vi än letade, var storlekarna alldeles för små för att passa.

Jag drog mig till minnes att vid Badhuset skulle det finnas några få ställplatser. Därifrån och till Factory Oulet är det ett kort gångavstånd. Återigen, hur hittar man? Skylten till Badhuset sitter 10 meter ned på den enkelriktade gatan. Vi kom körandes från motsatta hållet och kunde inte se skylten alls. Min iPhone löste detta också.

Herden fick till slut sin ställplats, i mitten av bilden längst ut till höger, bakom Badhuset. Sex elplatser och ingen avgift. Det sista gillar vi, en enkel ställplats och en elstolpe, mer behöver inte vi.

Denna semestern känns nästan delvis förstörd, av att det blev så mycket småvägar. Det är minst sagt tröttsamt att sitta på spänn, vid mötet med långtradare på jättesmala vägar.

Under hela min uppväxt åkte jag och körde alla socknens småvägar. På den tiden, som mest med en grön, en gul och till sist en vit Saab V4, med vänster fot på bromsen och höger fot tryckt i botten på gaspedalen. Idag 55 år senare tänker Birgitta och jag helt annorlunda. Vi fick nog av den tidens vägar med råge. Idag väljer vi de största vägarna som finns. Finns det inte stora vägar, då måste vi köra småvägar som idag. Ve och fasa, säger vi båda! ”Jag vet att vi är motvalls käring”. Nästan alla ni andra tycker annorlunda.

Att det var mycket småvägar på dagens etapp det visste jag. Jag visste däremot inte när vi startade resan, att vi strax skulle möta en ”Plåtis” på 30 km väg i rallyfart, på min lilla smala väghalva i en kurva. Jag bromsade så nästan hjulen låste sig. Vi kunde stanna ett par meter från varandra, varefter den andra bilen fick backa ett stycke för att kunna mötas. Tappar några få helt bort omdömet i en mindre bil?

Jag hade kartan inpräntad i hjärnan, jag kan väderstrecken och vi har totalt fyra styck GPS, ändå gick det galet. Jag visste att vi skulle köra E4 ett litet stycke åt söder. När vi kom fram till E4:an pekade alla GPS mot Sundsvall. Naturligtvis skulle jag valt mot Stockholm. Det blev en lång omväg innan vi var tillbaka till samma punkt igen. Denna gången valde jag mot Stockholm och kom rätt, trots att GPS´en sa annorlunda.

Vi ville inte missa vår tradition, med att bjuda min lillasyster på mat, på Restaurang Måns Ols i Sala. Vad roligt att se restaurangen fullsatt när vi kom. Det bästa var naturligtvis att få träffa lillasyster. Det var två år sedan sist. Hon har inte åldrats en enda dag, vilket jag själv inte kan leva upp till.

Min kära lillasyster till höger och Birgitta till vänster. Vi åt en god lunch här, men blev sedan bjudna på massor av gott hemma på Eiras uteplats. Först en fantastiskt god Jordgubbspaj till kaffe på maten och fram på kvällskröken en Tacopaj. Stor Kram & Tack kära lillasyster, så roligt att du finns!

Sala Kommuns Ställplats på Musiegatan. Oftast trasig betalautomat läste vi innan på nätet, så även idag. Men vilken fin ställplats det är intill stadsparken och nära centrum. Föredömligt av Sala kommun.

Vi tog ut cyklarna idag och trampade iväg ett par km, ut på den halvö som vi bor på och som vår vän Monica tipsat oss om. Så trevligt att komma havet så nära. Recentionerna på maten som serverades var inte de bästa. Här fick ögat äta så mycket mera.

Att få sitta ned och äta så här, då betyder utsikten nästan mer än maten.

En ganska billig lätt lunch med kalla potatisar, gräddfil och sill. Ibland bryr man sig inte om att säga till, vi vill ha varma potatisar. Det var inte så mycket maten vi ville njuta av, det var utsikten.

I samband med Kolstugan finns en ställplats för husbilar, som är tjugo kronor billigare att stå på, (295 kr) än den fina platsen vi har på campingen med bad, servering och nya servicehus.

Två hundra meter före Kolstugan, finns ytterligare en ganska stor ställplats, Kustvy.se

Som jag skrivit tidigare är Engesberg knappast en camping värd namnet. Däremot en riktigt bra ställplats att parkera husbilen på, för att besöka två av de riktigt stora faciliteterna, Husseliiharen och Bönan Café. Båda på kort gångavstånd.

Under kalla, regniga, blåsiga vinterdagar, kommer jag att längta tillbaka hit i mitt minne.

Så makalöst god, Pizza Åttan, med Viltskav, Lingon, Aioli, Västerbottenost, Créme Fraiche, Mozzaarella och Ruccola.