Matts Torebring

Linus & pappa Niklas & mamma Carina, bjöd hem oss alla tre familjerna, till grillfest på söndagseftermiddagen, ute i deras trädgård. Före detta hade Linus tagit med sig pappa till ICA och själv bestämt vad de skulle handla. Av råvarorna hade Linus själv gjort en fantastisk grillbuffé, med grillade hamburgare som han själv grillade, kyckling, bacon, korv, majs, paprika, lök, egna såser och sallad. Mamma & pappa fick i stort sett bara titta på.

Att Linus lagar mat det visste jag, men inte att han lagade mat i dessa proportionerna och dessutom bestämde inköpen. Pappa fick betala och stå för kalaset. ”Du bjuder, jag betala”, sa pappa Niklas. Men hur har du gjort Chilisåsen sa jag till Linus, det är inget konstigt, det är bara att mixa lite.

Vi hann äta middag, bara krypa lite närmare husväggen och under markisen, vi hann duka av bordet. Kusinerna och far & mor hann spela brännboll, spela krocket och kasta med kastspö Sedan öpnade sig himlen, med ett skyfall. 25 mm regn på 20 minuter.

Tack Linus och hela familjen, du imponerade på mig Linus!

Mikael är mästergrillare, så idag överlät jag grillningen till honom. Jag lärde mig idag att det skall vara björkved.

Niklas & Linus hade precis kommit hem från sin första semesterresa.

Alla barnbarnen älskar att bada.

Kusinerna har haft jättekul i badet.

Vilken rolig helg vi haft och att kunna träffas alla igen. Måtte inte smittan komma tillbaka.

Det blev ganska sent på fredagskvällen, innan vår dotter med familj gjorde entré. Hela sju månader sedan vi sågs sista gången. Vi hade så mycket att tala om, inte minst hur de skulle sova i sina nya gästrum.

Det blev mörkt, men inga lampor tändes. Det har regnat så mycket, så vi misstänkte fukt någonstans kanske. Men icke. Det finns en app till hela anläggningen, som du måste ladda ned, sa Mikael.

Mikael hittade inloggningsuppgifter, men det var för låg bredbandskapacitet hos oss, för att ladda ned. Jag åker ut på samhället och hittar en bättre plats att ladda ned på, sa Mikael. Efter en stund var han tillbaka och kunde kontrollera varje enhet in i detalj. Fönster- & utebelysning var avslagen. Sedan lyste det så fint i den mörka kvällen. Varför det slocknat vet vi inte.

Idag körde Mikael flera varv med sin drönare och tog en massa fina kort.

Bara en tomt norr om oss, mellan oss och vita huset, återstår att bygga på.

Efter frukost gick vi till stranden. Där sparkade vi fotboll med barnbarnen och fikade innan vi gick hem igen. Vi hade så roligt att jag glömde ta kort. På vägen hem pratade vi med våra närmsta grannar.

Jag bara såg hur pumphuset borta på betsmarken, nästan stod i brand en kväll. Innan jag hunnit ut utanför dörren var det borta. Så nästa kväll kom det igen och jag sprang ut i leran på min tomt.

Jag älskar den riktiga regnbågen, från Noas tid i Gamla testamentet 1 Mos. 9:13 Den värdsliga bågen med endast sex färger, håller jag mig långt borta i från.

Vi önskar mera sol i sommar, vi längtar efter dig…

Sista gången vi såg våra barnbarn Oliver och Nelly, var för exakt sju månader sedan, när detta kortet togs. Sedan kom Corona, jag behöver inte skriva mera om det, alla vet vad det inneburit, i uppoffringar, isoleringar och försiktighet.

I morgon fredag har familjen aviserat att de kommer hem och hälsar på. Vad roligt att möta dem igen. Visst har de kunnat följa varje byggdag, men jag hoppas att det blir annorlunda, att se och uppleva allt i verkligheten.

Apropå vårt Convid -19 Antikroppstest, fick vi svar idag. Vi trodde att vi hade Antikroppar, men svaret var nej. Jag fick även svar på ämnesomsättningsprov, det var ok, PSA prov hade ökat från år 2016 4,4 tills nu 6,4. Jag ligger 1,4 över gränsvärdet och har lämnat nytt prov idag.

Både mamma & pappa hade sina egna uttryck, fast man lydde aldrig, eller ens brydde sig. ”Sköt om din mage, annars får du problem, när du blir äldre” sa mamma. För mig var det roligare att köra traktor/tradare, än att springa på dass. Mamma hade rätt, det straffar sig! Sedan sa mamma, (fast det kan man inte påverka) ”Pojkar som är glada i flickor, får problem med ”pinketya” när de blir äldre”. Det senare vet jag inget om än.

Vad är det för väder vi fått, det är bara regn, kallt och grått…. Hur många minns inte Anna- Lena Lövgren med sin hit? Det måste har varit dåligt väder på 60- talet också. Idag på morgon var det + 8 men det har varit nere på + 4.

Att cykla med poncho på, är alldeles förträffligt, man behöver bara bra skor, sedan klarar man de värsta oväder. Däremot tog jag den på mig, när jag skulle plantera på våra gravvårdar vid ett tillfälle. Det blåste som alltid och vinden tog tag i min poncho och vek den över mig och där satt jag som inne i en bikupa, utan att se någonting.

Visst funderade jag, kommer jag att hinna hem, det gjorde jag, men nu smattrar det rejält mot glastaget i greenroom. Under eftermiddagen var himlens alla dammförråd öppna, då var det bara ett stort dån ute. Sedan vi började jobba i början av juli, har det kommit drygt 70 mm regn.

Apropå poncho och urusla webbshopar… Jag skulle köpa en poncho till Birgitta och satt hemma en kväll och försökte 10- 20 gånger att beställa. Jag startade om datorn inget hjälpte. Jag skulle beställa en modell röd storlek large. Webbshopen ändrade till medium hela tiden.

Nästa dag ringde jag upp och frågade hur det stod till egentligen. Jo, svarade fröken, ”Finns inte den storleken i lager, ändrar datorn till en annan modell”! Vad har man för glädje av en medium, när det krävs en large? Det är inte datorn det är fel på, det är människan som gör programmet.

Jag tror att jag är nästan den ende av er, som sitter och skriver på min blogg i realtid, om vad som hänt under dagen. (Just nu händer ingenting) Jag ser ju att alla ni andra, med bara något undantag, börjar blogga vid klockan sex och framåt på morgonen. Klockan sex står jag i duschen och tittar ut på kossorna på andra sidan vägen. (Datorn ändrade kossorna till sossarna, inte alls lika trevligt). En timma senare är jag på jobbet.

Det är precis som på ställplatserna, ni som är daglediga kommer mitt i veckan och när vi som jobbar kommer på fredagskvällen, finns det ingen plats kvar under sommartiden, till oss som jobbar. Det är absolut ingen klagan från min sida, det är bara ett konstaterande och jag rättar mig efter det. Jag parkerar hellre ensam vid en sjö om jag hittar någon.

Kanske är jag också en av de få av er som just nu har + 12 grader ute, men kan ändå sitta ute i greenroom och skriva och läsa dagens nyheter. Fantastiskt vad skönt och uppvärmt det blir under dagen. Någon skrev och tyckte att det var hemska möbler vi har både utanför och inne i greenroom. (Osunda inlägg tar jag bort) Detta är vår förra matgrupp sedan 1989 med grönt tyg på stolarna. Vi sliter ut det innan vi köper nytt och det beslutar vi själva om.

Idag kändes det som att börja ett nytt vardagsliv, fast absolut inte ett grått sådant. Sedan tiden efter semestern förra året, har lillbilen fått rulla i stort sett varje dag. Jag har varit på vårt bygge, så gott som två till tre gånger varje dag, jag har kört redskap och material, jag har haft möte med hantverkare oavbrutet. NU ÄR VI KLARA! Bara lite hyllor i garagen återstår att montera.

Idag kom cykeln fram och det blir mitt bästa sätt att komma till och från jobbet, om det inte är busväder. Vi har två olika cykelvägar till jobbet på vardera 2,6 km. Det är fantastiskt och måste användas. Jag har redan cyklat enstaka dagar sista tiden. Wow, kändes det idag, att komma till jobbet, så pigg, klar och vaken har jag inte känt mig en måndagsmorgon på länge. Cykla eller gå det är livet.

Jag har arbetat och delvis försörjt mig sedan före skolåldern, jag sålde skrot som jag samlade ihop som sex- sjuåring, jag gallrade kålrötter för två öre metern, jag hade en mindre plantskola och sålde granplantor, jag sålde tidningar med mera i flera år, jag barkade massaved, jag födde upp slaktdjur, tolv år gammal och blev mer eller mindre egen vid fyllda femton. Att fortsätta arbeta idag vid 73, känns fullt naturligt. Nu arbetar jag bara 40 timmars vecka.

Jag är så otroligt lyckligt lottad, att ha fått en hustru av samma skrot och korn. Hur skulle vi kunna sätta oss still och inte vara aktiva. Det skulle vi inte klara av. Vår tacksamhet över att få vara friska och kunna gå till jobbet, i stort sett varje dag under hela livet, det är en stor gåva.

Att för min egen del få sova från kl. 22 till kl. 8, det finns inte på kartan. Idag gjorde jag det i alla fall, men med bara en kort, kort paus mitt i natten. Vårt nya sovrum är så trivsamt, kanske det påverkar. Att gå direkt ut och möta morgonsolen, med en kopp Muminkaffe i den rena morgon luften, det var en mäktig känsla.

Efter frukost gick vi till våran badvik. Vi har ett fint omklädningshus för herrar och damer. Inte ett enda klotter på väggarna, vad roligt att se!

En ganska ny fin soffa utan ”knivskärningar och ristningar” i träet.

Lite längre ut har det kommit näckrosor, men det går att simma vid sidan om.

Vi har några hundra meters avstånd till Ridskolan och störs inte alls av dem. I helgen har de haft stora tävlingar.

Alla dessa hästbussar har kört förbi oss. Tyvärr har vi ingen asfalt på gatan ännu, och några få kör för fort, så det dammar.

Vi har fått det så fantastiskt bra, vi bor intill badviken, vi har naturen, de stora träden in på knutarna, vi kan bada, vi kan prata med kossorna, hästarna och bussen står i ”vardagsrummet”. Vi längtar inte bort från hemma, som vi gjorde tidigare. Jag vågade inte skriva, ”Husbil bra, men hemma bäst”. Det kanske kommer den tiden också. Jag kände på mig detta, när jag såg Herdens garage ta form.