Matts Torebring

Ska jag ta ett PSA prov eller inte? Varför ska du göra detta? sa flera läkare till mig. Senast tog jag provet 2016. Direkt efter semestern var det första jag gjorde, att ta ett prov när vi kom hem. Sedan började en lång resa av ovisshet.

• I början av juli månad PSA prov 6,6 hos Gotahälsan. Högsta gränsvärde är 5.
• Det var för högt, vi måste ta ett prov till, denna gången 6,2. Svar, du kan inte ha prostatacancer, för det kan aldrig minska.
• Jag gick till min husläkare på Vårdcentralen och sa, jag vill ta ett tredje prov.
• Det tredje provet visade 6,4.
• Jag fick remiss till magnetkamera röntgen i Värnamo.
• Därefter kallades jag till att ta ett vävnadsprov på prostatan på Höglandssjukhuset.
• Vävnadsprovet slutade med blodförgiftning och jag var avsvimmad i 1,5 timma.
• Ambulans till Höglandssjukhuset i 150 km fart med blåljus, jag vet inget om. Birgitta, Niklas & Linus hälsar på mig varje dag.
• Inlagd på Urologen i fyra dygn. Helt borta, helt hjälplös. Jag läser på nätet att det kan ta tre år, att komma tillbaka. Jag behövde några dagar.
• Fyra dagar senare är jag ute och går två skogspromenader á 2 km
• Ny kallelse till Urologen Höglandssjukhuset, genomgång av svar från vävnadsprovet. Birgitta är med och håller handen.
• På en skala 6 till 10 har jag cancer med graden 7, det minst farliga.
• Jag får med mig hemuppgift, att mäta kiss och tiden jag kissar, under tre dygn. Detta svar har jag lämnat in idag.
• Idag var jag på nytt på Urologen för flödeskontroll.
• Jag fick kissa i en maskin av något slag, för att mäta flödet, samt samtala.
• Återstår besök på Urologen i Jönköping om en vecka. Då gäller beslut om strålning eller operation. Jag väljer det sista om jag får.

En operation kommer att ta en och en halv timma. Sedan får jag leva med kateter i tio dagar. För övrigt ska jag kunna leva som vanligt.

Idag lade vi om våra vanor, för att komma till jobbet. Birgitta har oftast cyklat. Det har jag gjort till en hel del också, men det är så många andra måsten på vägen, så bilen har rullat alltför många dagar. Idag åkte vi gemensamt i bilen till jobbet strax före klockan sju. I eftermiddag gick jag 2,5 km hem, på 25 minuter blankt.

Jag gick utmed Svartån, eftersom det var lite lugnare där i blåsten. Lika gärna skulle jag kunna haft en båt att glida fram i, ända in till centrum och sedan gå de sista hundra- talet meter.

Framtidsvägen, med ett bland de bästa av Aneby´s äldreboende. Inte ett trappseg, plan cykel- båt- & gångväg till centrum eller två km bilväg. Fast då måste vi åka över dessa förhatliga vägbulor, som ingen verkar bry sig om, trots att de tillhör en förgången tid, när det var genomfartstrafik. Ofattbart att ingen tar tag i det!

Vi mötte våra vänner i början av året, sedan har de suttit i karantän mer eller mindre, i sin sommarstuga under ett halvår. Vi har bett dem komma och hälsa på oss i vårt nya hem, men de har inte vågat. Idag, till vår stora glädje, kom de. Fantastiskt roligt!

Jan som är lika byggintresserad som jag, har följt vårt bygge hela tiden på plats, eller på webben. Jag var rädd att Jan skulle ”såga mig” till vissa delar, men vi fick med beröm godkänt. Vad roligt att få ha lite social gemenskap igen.

Idag dukade jag med Rörstrand Corona porslin. Den första riktiga porslinsserien, som vi hade för tjugotalet år sedan, Rörstrand Corona. Kändes lite märkligt att duka upp med detta porslin idag. Porslin smittar ju inte.

Vi minns ett år fyllt av oro, saknad av gemenskap, för många också en röst som tystnat. Gode Gud fräls oss från denna onda pandemi!

Jag hade under eftermiddagen i går, varit på Hullaryds Handelsträdgård och inhandlat gravdekorationer, till våra föräldrars gravvårdar. Naturligtvis köpte jag med mig en liten enkel bukett, till min kära hustru. Varför får jag blommor? frågade Birgitta. Jag är så glad att du finns, du är det bästa jag har, svarade jag med en kram.

Min far & mor finns inte längre i livet. Det är länge sedan nu, när far & mor lämnade mig. Så många frågor jag skulle önskat ställa. De sista veckorna har fört Birgitta & mig ännu närmare varandra, efter det som hänt sista tiden. Idag sätter jag mer värde på min kära Birgitta, än jag någonsin gjort.

Den Bästa Allhelgonahelg till er alla!

Idag satt min kära Birgitta & jag, i väntrummet på Urologen, Höglandssjukhuset Eksjö. Vi satt och väntade på mitt provsvar, på vävnadsprovet från min prostata. Femton minuter före utsatt tid, kom läkare och sjuksköterska. Jag var helt lugn, jag har lämnat allt i Guds Hand. Jag blev inte alls förvånad över svaret. Förr kände jag en lättnad, nu har jag ett svar att rätta mig efter.

Om jag haft nr 6 på värdeskalan, hade jag inte ens fått en kallelse om återbesök. Om jag haft nr 10, hade det handlat om bromsmediciner. Jag fick värdet 7. Jag är lättad och glad. En läkare svarade mig i somras efter två PSA prov, du har inte cancer. Jag nöjde mig inte med det svaret, utan gick vidare.

Utvecklingen inom sjukvården går fort framåt. Om jag skulle välja strålbehandling, är allt över efter 7- 8 behandlingar under två veckor, mot tidigare 39 strålbehandlingar. Risken för strålskador är stor på tarm och urinvägar, samt det normala samlivet är slut, det finns inte mer.

Operation tar bara en och en halv timma. Jag får komma in på morgonen och resa hem redan nästa dag. Detta är inte heller helt riskfritt från biverkningar. Samlivet kan komma tillbaka. Spontant kändes operation som det enda alternativet. Nu har vi några dagar på att samtala med varandra om detta. Jag skall lyssna med mina vänner som samtliga gått igenom detta.

Tack Gode Gud för att jag får förtrösta på Dig, Tack för vården vi har idag & Tack för Birgitta som ständigt står vid min sida vad som än händer!

Ps. 23.