Under 2 fredagar har vi haft utbildning på jobbet om Hjärt- & Lungräddning.
I Lommaryds skola i 7 klass, hade vi undervisning i Biologi och talade om människokroppen. Plötsligt sa fröken till mig: ”Vad har hänt med dig Matts, du är vit som ett lakan”? (Jag var svimfärdig) Sedan dess har jag lämnat alla sammanhang, så snart man talat om kroppen, sjukdomar och operationer. ”Fortsätt ni så går jag till ett annat rum,” har jag alltid sagt. Hur skulle det gå idag?
Det var riktigt tufft att få igång andningen …
Vi var begåvade med en riktigt duktig instruktör från Gotahälsan, som gått en lång väg inom vården och med en stor erfarenhet, kunde undervisa oss och svara på alla frågor. Inte minst från mig, som gått igenom en del av en hjärtoperation.
30 kraftiga tryck på bröstet och 2 inandningar
Under de sista 4 åren har jag härdats att t.o.m. klara av att operera in Pacemaker i vaket tillstånd. Jag kommer aldrig att glömma vad min hjärtläkare sa under operationen. ”Nu har jag fått in Pacemakern, ge mig skruvmejseln, så att jag kan skruva fast kablarna i hjärtat på honom.”
Idag är jag stolt över detta! Jag klarade även av fredagens övningar och tyckte att det var mycket intressant.
Matts Torebring 
Vad bra ni har denna utbildning och ditt BT är som en 15-årings, både systoliskt och diastoliskt. Fantastiskt bra. Kanske mer balans och lugnare nu att inte lasta ut och in i husbilen, bara att åka iväg lättare.
Och du har gjort en hel del komplicerat medicinskt och klarat det bra också.
Men ler lite för inget är mer intressant och roligt och spännande än vad man kan uppleva i sjukhusvärlden enligt mig, först utbildningen var helt sanslöst intressant. stressen i arbetet sen är inte hälsosam men jag kan inte minnas en minut att det varit tråkigt, dagarna flög fram.
Vänner och grannar säger att inte en timma skulle de kunna ha mitt jobb, skulle dö innan, jag försökt förklara men de vet att det är så. Frågade maken som vikarierade på sjukhus under studietid till lärare och undrade hur han klarade det. Han menar att det blev lite i taget, pö om pö så det gick att vänja sig lite.
Men studenter på studiebesök hos oss vände ofta i dörren.
Och vi gamla kollegor förstår varandra så vi pratar om annat nu som pensionärer.
I hela tre år drömde jag om jobbet efter pension och tänkte på det varje morgon. Ska jag gå tillbaka? Frågade maken om det också, om han drömde, nej han har aldrig drömt😄.
Och hur kom jag in i detta? Sista terminen på gymnasiet kom naturkunskapsläraren med en hink blod och i stort sett alla försvann utom jag och en till. Vi analyserade, färgade och upptäckte massor i cellerna. Så skulle absolut en studievägledare prata med alla, hon visste våra områden, vi två sa att vi visste precis vad vi skulle söka, hon stirrade, hade aldrig hört om detta yrke😉Det blev väldigt bra och gick den i Uppsala som hade toppenutbildning, mycket bättre än i huvudstaden och längre. Vi hade läkare vars pappa upptäckt organ i människan som tidigare var okänt, fick Nobelpris och denne man undervisade suveränt och hans kollegor också. Arbetade flera år inom spännande områden och efter flytt till Stockholm studerade jag på KI i flera år till och det var väldigt bra där då.
PS, blev väldigt uppiggad av ditt inlägg, intressanta minnen när vi ofta hade detta.
Wooow vilket inlägg, vilken kunskap och allt som du varit med om. Till att börja med mitt blodtryck, som kunde vara oregelbundet i allra högsta grad de sista åren, från det lägsta till det allra högsta. Efter det att jag fick Pacemaker, har det legat på denna fantastiska nivå hela tiden sedan i november förra året. Fantastiskt! Totalt sett har jag startat ett helt nytt liv efter den operationen.
Vår instruktör berättade om hur det kunde se ut under en höftledsoperation, som en slaktbänk med de grövsta verktyg och långa spikar. Jag satt kvar oberörd. Jag som kunde få frossa när jag låg i lumpen, av att bara se en spruta. Jag har nog också fått lära mig att ta en bit i taget, inte minst genom alla mängder av blodprov i samband med min Sepsis.
Jag har däremot inbillat mig under åren, att jag skulle klarat av att vara med som ambulansförare och ta hand om offer för tåg och andra olyckor.
Jag kan gissa mig till att du upplevt dina uppdrag så spännande, att du glömt både tid och rum, mat- & kafferaster, kanske nästan glömt att gå hem. Tänk om flera kunde säga detta om sina jobb. Under åren med starten och att komma igång med företaget, försakade jag tyvärr min familj. Jag skäms för att säga det, företaget var mitt hjärta.
Idag har jag omvärderat allt. Jag tänker annorlunda, jag gör och uttrycker mig annorlunda, än tidigare i livet. Varje dag tackar jag för livet.
Läkaren som undervisade oss bland många andra var barnbarn till upptäckaren inte son. Hittade idag mycket litteratur om upptäckten men det dröjde då på den tiden att få erkännanden av alla som trodde de visste bättre.
Idag sol och blå himmel som vanligt, ha det så gott och bra ni med.
HLR kan nog inte repeteras tillräckligt ofta även om jag hoppas aldrig behöva använda de kunskaperna! Bra att ni har det på företaget, kan tänka mig att det finns lag på att ska läras ut eller hur är det????
Nej det är ingen lag på detta, men visst borde det höra till allmänbildningen. Idag verkar det som att rädda liv är ute för en del människor, som bara försöker att släcka liv.
Visst är det bra att kunna HLR om det skulle behövas framöver!
Men man hoppas ju på att det aldrig inträffar så klart.
Ha det gott/RegnKramar
Som sagt innan, jag hoppas att aldrig komma i skarpt läge. Skönt att inte stå handfallen, om det skulle hända något.
Sensommarkramar
Superbra att ha det på företaget så alla lär sig. Det är inte lätt att hålla igång och pumpa så där under en längre tid. Jag vet och då var vi ändå två som avlöste varandra tills ambulansen kom, och personen i fråga överlevde.
Det måste vara tryggt för både dig Jakob, att ha någon nära som kan.