Gång på gång möter jag personer, oftast de som är ”lite yngre än mig”, på gång- & cykelvägar som jag gjorde på vägen hem idag. Jag cyklar med fingret på ringklockan, för de som jag möter ser ju inte mig, de tittar bara i sin mobil. När vi sitter i greenroom och intar vår salladstallrik i afton, får jag ännu mera vatten på min kvarn. En ridande tjej som håller sin mobil viktigare än hästen hon rider på. Tur att hon hade en snäll häst som kunde vägen hem. Några minuter senare kommer en tjej och halvspringer. Naturligtvis är mobilen viktigast även för henne.
På min förra väg till jobbet såg jag oftast en mamma med två barn, en liten knatte på egen cykel som nätt och jämt lärt sig cykla, en knatte i cykelkärran, en hund knuten med band till cykelstyret och uppe på allt detta sneddade hon över torget, vidare snett över Köpmangatan, hela tiden med mobilen i handen och den andra handen på styret. Den lilla grabben på sin egen cykel kom tultades fram 25 meter efter.
Vi brukar säga på jobbet att det är inte lönt att ringa någon, för ingen hinner att svara.
Matts Torebring 
Ja det har blivit helt sjukt med dessa telefoner överallt på folk!
Kryper längre och längre ner i åldrarna,till vilket behov???
DalaKramar
Visst är det helt sjukt. Helt tyst på frukostrasten på jobbet också. Mobilen tar all tid.
Smålandskramar
Ja usch, det är inte vettigt på något sätt. Det blir så fel med om man inte fokuserar och är närvarande som med hästen, tar vara på tiden som är då. Lustigt, igår kväll kom vi bakom två jättehästar, ja jag tyckte de var enorma, på smal väg, och sa till maken att bäst att stanna. Flickorna såg oss och gick in till en liten öppning intill, vinkade och vi rullade sakta förbi. Ja de var närvarande.
När du skriver om barn, så ser vi små, 2-3 år som får springa före till obevakade övergångsställen eller inga alls, medan mormor, som det kan vara glor i mobilen, och är långt efter, många upplevt detta och vi får nästan hjärtslag. Vet inte vad man ska göra egentligen, går inte att begripa sig på folk.
Jag har skojat och sagt många gånger, att i mitt nästa liv ska jag bli psykolog för att förstå hur människor tänker. Någon sa till mig: ”Att om du studerar hela livet så förstår du det ändå inte.”. Det enkla svaret är i stället, de tänker inte alls på vad de gör.
Märklig tid vi lever i när den unga generationen, som ska ta över, är så påtagligt fixerade vid sina mobiltelefoner.
Den nya generationen får vi kanske alla anledning att kalla ”Mobillisterna”.