Jag har trots alla år som flytt, aldrig varit framme vid fönstret och tittat in i det rum, där jag först såg dagens ljus, augusti 1947.
En liten söndagsutflykt med lilla bilen idag och tillhörande kaffekorg. Jag ville fikat här på trappan, men det var för kalla vindar. Istället fikade vi i en solig skogsglänta, långt ute i skogen, där jag avverkade skog, för nästan 60 år sedan.
Här i Lotteberg, Skareda, Lommaryd socken, utanför Aneby, bosatte sig mamma och pappa vid giftermålet 1939. Med sig hade de en höna och en ko. De bodde kvar här i 10 år. Jag vet att de hyrde av familjen Alsén, som var helt fantastiskt snälla människor.
I samband med giftermålet inkallades pappa i beredskapstjänst i militären, då andra världskriget startat just då. Stackars lilla mamma, ensam uppe i skogsbrynet i månader, med tre bråkiga pojkar. Jag får tårar i ögonen, när jag tänker på det.
Jag är förvånad över att alla hus är så välbehållna, inte minst lagården. Någonstans i mina gömmor, finns ett kort på mamma inne i logen. Hon vevar runt ett handdrivet tröskvärk och pappa matar in säden.
Pappa & mamma hyrde sitt lilla torp. Idag ser det gemytligt ut, men jag har hundratals obesvarade frågor till pappa & mamma. Varför frågade jag inte om allt? Varför brydde jag mig inte?
Varför frågade jag inte om allt? Varför brydde jag mig inte? Dessa frågor har jag också ställt mig. Det var nog ett slit på den tiden, Idag är torpet kranke bara för nöjet.
Vi är nog många fler är du och jag, som idag ser våra tillkortakommande. Jag har varit uppe vi stugan några gånger, men vänt på avstånd på grund av just fritidsboende.
Vad fint det är torpet och så roligt att det tas om hand. Ja vi är många som frågar oss men ska nog inte döma oss själva för mycket, vi har vår tid och också stressat genom en hektisk tillvaro, visserligen kanske vi haft det bättre på en del områden men mycket krav också. Jag hittade alla sparade brev hos mamma och pappa när vi slutstädade deras liv och så vackert de skrivit till varandra de och hela syskonskaran (mamma hade en syster och pappa hade sju syskon) och föräldrar om både sorg och glädje. Förstod och fick veta mer. Så hittade jag mina vita konfirmationsskor i sin kartong, jag hade fullkomligt struntat i dem men mamma bevarat. Jag saknar dem och min bror, ta hand om varandra och så fint och mycket glädje det finns ändå man får försöka se och ta vara på.
Så sant det du skriver, detta torpet har stått i många stormar, men står kvar helt intakt. Ofta faller de äldre husen samman, men inte detta. Pappa var erbjuden av vännen Ahlsén, som de hyrde torpet av, att låna 50 tkr för att köpa en annan gård. Pappa vågade inte. Den gården har senare sålts för runt 12 milj.
Jag har mammas dag- & kassaböcker kvar sedan 1934. Mamma skrev ned allt, (nästan som Matts Torebring) Ett vackert drag hos pappa och mamma var, att de älskade verkligen varandra. Aldrig ett hårt ord, tvärtom. Jag såg trots allt, aldrig att de kramades heller. Jag ville påskynda höskörden, men pappa svarade jämt, jag måste hjälpa mamma först. Vad jag saknar dem idag!
Huset ser fortfarande sådär litet och mysigt ut. Det är trevligt att återvända till de gamla barndomskvarteren emellanåt och bara få minnas,
Ja det är många frågor min manlige ägare skulle velat ställa till sin pappa, men för sent. Dock så berättade hans pappa så glatt vid varje tillfälle de sista åren om hur det var när han var liten. De körde omkring så hans pappa fick visa barndomskvarteren, men det kommer hela tiden upp nya saker, vad hände där / då osv.
Jag skulle velat fråga mamma idag, ”Hade ni ingen köksingång från lagården på huset?” Detta känns inte likt min mamma. ”Hur orkade du dra ett tröskverk för hand”? ”Hur klarade du av oss tre pojkar när pappa var borta i månader?” Jag har trots allt så mycket minnen, att jag skulle önska mig tid, tid till att återberätta i bokform, allt om pappas eskapader, för att komma till mamma.
Visst är det röda lilla torpet fint även idag i den småländska bygden!
Ja det är mycket man undrar över hur de orkade med allt då!
Vi är 4 bröder och jag är yngst i skaran,men inte minst i längd 🙂
Och våra föräldrar är borta bägge sen en tid tillbaka.
SolKramar fr Dalom
Kanske kommer vi västvärlden, att återvända till det minimalistiska samhället, när Corona krisen är över. Trots allt slit, kunde de nog inte stava till ordet stress. Det var ett hårt, men förnöjsamt liv de levde, fjärran från Wall Street, eller vandra runt i London, över en weekend.
Ha det gott kram