Matts Torebring

Vi lämnade Sikargården, ett par mil utanför Norrköping, på morgonen. Vägen in till ställplatsen på lägergården, var kanske en km lång, helt otroligt smal och helt utan mötesplatser. Vi visste att det skulle komma en buss till gården, med ett 40 tal ungdomar, men inte när. Vi gav oss iväg ganska tidigt.

När vi kommer fram till väg 55/56 svänger den stora bussen in på vår väg. Vi sa båda två, detta var änglavakt. Hade vi åkte en minut senare, hade vi fått backa tillbaka hela sträckan, så den ställplatsen rekommenderar jag inte med större fordon.

Äppelkaka och vaniljsås smakade gott, när vi till slut kom ut på E4 och kunde stanna på Svartåns Rastplats.

I år var det dubbelt skönt att komma hem. Varken Birgitta eller jag, har varit befriade från krämpor i sommar. Det började inte bra med motorstopp när vi skulle åka, en av mina hörapparater gick sönder två gånger och blev oanvändbar, stödbenen gick inte ned på bussen, Birgittas fall till marken och biverkningar av min medicin.

TIll slut var det nästan jobbigt att vara ute och resa, dessutom oändligt många mil på mindre vägar. Inspirationen fanns inte som vanligt. Dessutom vart vi än kommer, känner vi att vi har det bästa hemma. Nu är både bussen, lillbilen (som vi bara har kvar till början av nästa vecka) och min cykel noggrant tvättade och städade. Skulle jag våga ge mig upp och tvätta taket på bussen, jo jag löste det.

Detta är vår resa i grova drag. Totalt 195 mil. Vår tunga bil (7,4 ton) har som lägst dragit 1,49 per mil, vilket är fantastiskt bra. Jämtland var ojämförligt de bästa platserna att vara på.

Året var 1976 på Löttorps Camping på Öland. Titta, sa Barbro, till sin man Ove, där kommer det en man som kör lastbil, precis som du Ove, det syns på honom. Vi hinner knappt stanna bilen förrän Ove & Barbro kommer fram och hejar. Vi höll sedan ihop under många år på Löttorp, sedan har vi sporadiskt hälsat på hos varandra och har hållit en gles kontakt under alla åren som gått.

Idag, 45 år senare, stannar vi till hos Ove (nu 83) i Vingåker. Han har bott i samma villa i 51 år. Midsommaren för 6 år sedan sa Barbro till sin man, ”jag känner mig så trött”. Efter den helgen tog de kontakt med läkare. I augusti, en och en halv månad senare, fick Barbro flytta hem. Hon hade drabbats av lungcancer. Vi lider med dig Ove, det går inte sätta ord på saknaden.

Oj, oj sa vi, när vi såg alla prydnadssaker och ett helt uppyntat hem. Allt står kvar på sin plats som Barbro lämnade det, sa Ove, jag har inte rört någonting. Här har jag suttit och gråtit i timmar i min ensamhet, sa Ove. Vi hade med oss jordgubbstårta och en påse bullar, drack kaffe och samtalade i flera timmar. När vi till sist gav oss iväg sa Ove, ”Nu ska jag åka ned till kyrkogården och berätta för Barbro, att Birgitta & Matts har hälsat på mig”. Ove var så glad över vårt besök.

Vi kom till Vingåker efter lunch igår. Idag ett dygn senare, har vi gjort ytterligare ett dyrt besök på Vingåker Factory Outlet. Jag känner att jag behärskar hela byn nu utan problem. Att allt blev så tokigt igår, var att adressen gick till baksidan och ankommande gods och där fanns bara en liten, liten skylt. Nu är det historia, nu hittar jag.

Vi har talat om att komma hem tidigast under torsdagen. Därför letade vi återigen i Appen Ställplatser. Denna gången hamnade vi på Sikargården, ett par mil norr om Norrköping. Här har vi köpt en plats med Tystnad.

En mycket vänlig och pratsam dam tar emot oss och hälsar oss välkomna. Här kommer vi att sova gott i natt. Passa på att bada, sa värden, det är jättevarmt i vattnet.

Nu hoppas jag att få sätta punkt för alla småvägar för flera år framåt. Dessa småvägar har pinat ut mig i år. Nu har vi ett litet stycke motorväg hem att trösta oss med.

Det blev extra mycket småvägar idag också. Avfärd från Ställplatsen på Musiegatan, Sala och till målet som var Factory Outlet i Vingåker. Det kan väl inte vara svårt att hitta detta, dessutom i lilla Vingåker, det finns säkert stora skyltar. Vår standard monterade GPS i husbilen (Blaupunkt Alpine) är för lastbil och är inte heller enkel. Möjligheterna att söka är begränsade. Vi körde runt en halvtimma, trots att gatuadressen var inmatad, inte en enda vägvisare och åter igen blev det den enkla iPhone som löste allt åt oss.

Oj vad megastort det var när vi kom in. Birgittas korg var tom länge, samma problem igen, fast nu var det att hitta rätt storlek. Jag gillar att vara med och ”klä upp Birgitta” och så mycket snygga kläder det fanns. Fast hur vi än letade, var storlekarna alldeles för små för att passa.

Jag drog mig till minnes att vid Badhuset skulle det finnas några få ställplatser. Därifrån och till Factory Oulet är det ett kort gångavstånd. Återigen, hur hittar man? Skylten till Badhuset sitter 10 meter ned på den enkelriktade gatan. Vi kom körandes från motsatta hållet och kunde inte se skylten alls. Min iPhone löste detta också.

Herden fick till slut sin ställplats, i mitten av bilden längst ut till höger, bakom Badhuset. Sex elplatser och ingen avgift. Det sista gillar vi, en enkel ställplats och en elstolpe, mer behöver inte vi.

Denna semestern känns nästan delvis förstörd, av att det blev så mycket småvägar. Det är minst sagt tröttsamt att sitta på spänn, vid mötet med långtradare på jättesmala vägar.

Under hela min uppväxt åkte jag och körde alla socknens småvägar. På den tiden, som mest med en grön, en gul och till sist en vit Saab V4, med vänster fot på bromsen och höger fot tryckt i botten på gaspedalen. Idag 55 år senare tänker Birgitta och jag helt annorlunda. Vi fick nog av den tidens vägar med råge. Idag väljer vi de största vägarna som finns. Finns det inte stora vägar, då måste vi köra småvägar som idag. Ve och fasa, säger vi båda! ”Jag vet att vi är motvalls käring”. Nästan alla ni andra tycker annorlunda.

Att det var mycket småvägar på dagens etapp det visste jag. Jag visste däremot inte när vi startade resan, att vi strax skulle möta en ”Plåtis” på 30 km väg i rallyfart, på min lilla smala väghalva i en kurva. Jag bromsade så nästan hjulen låste sig. Vi kunde stanna ett par meter från varandra, varefter den andra bilen fick backa ett stycke för att kunna mötas. Tappar några få helt bort omdömet i en mindre bil?

Jag hade kartan inpräntad i hjärnan, jag kan väderstrecken och vi har totalt fyra styck GPS, ändå gick det galet. Jag visste att vi skulle köra E4 ett litet stycke åt söder. När vi kom fram till E4:an pekade alla GPS mot Sundsvall. Naturligtvis skulle jag valt mot Stockholm. Det blev en lång omväg innan vi var tillbaka till samma punkt igen. Denna gången valde jag mot Stockholm och kom rätt, trots att GPS´en sa annorlunda.

Vi ville inte missa vår tradition, med att bjuda min lillasyster på mat, på Restaurang Måns Ols i Sala. Vad roligt att se restaurangen fullsatt när vi kom. Det bästa var naturligtvis att få träffa lillasyster. Det var två år sedan sist. Hon har inte åldrats en enda dag, vilket jag själv inte kan leva upp till.

Min kära lillasyster till höger och Birgitta till vänster. Vi åt en god lunch här, men blev sedan bjudna på massor av gott hemma på Eiras uteplats. Först en fantastiskt god Jordgubbspaj till kaffe på maten och fram på kvällskröken en Tacopaj. Stor Kram & Tack kära lillasyster, så roligt att du finns!

Sala Kommuns Ställplats på Musiegatan. Oftast trasig betalautomat läste vi innan på nätet, så även idag. Men vilken fin ställplats det är intill stadsparken och nära centrum. Föredömligt av Sala kommun.

Vi tog ut cyklarna idag och trampade iväg ett par km, ut på den halvö som vi bor på och som vår vän Monica tipsat oss om. Så trevligt att komma havet så nära. Recentionerna på maten som serverades var inte de bästa. Här fick ögat äta så mycket mera.

Att få sitta ned och äta så här, då betyder utsikten nästan mer än maten.

En ganska billig lätt lunch med kalla potatisar, gräddfil och sill. Ibland bryr man sig inte om att säga till, vi vill ha varma potatisar. Det var inte så mycket maten vi ville njuta av, det var utsikten.

I samband med Kolstugan finns en ställplats för husbilar, som är tjugo kronor billigare att stå på, (295 kr) än den fina platsen vi har på campingen med bad, servering och nya servicehus.

Två hundra meter före Kolstugan, finns ytterligare en ganska stor ställplats, Kustvy.se

Som jag skrivit tidigare är Engesberg knappast en camping värd namnet. Däremot en riktigt bra ställplats att parkera husbilen på, för att besöka två av de riktigt stora faciliteterna, Husseliiharen och Bönan Café. Båda på kort gångavstånd.

Under kalla, regniga, blåsiga vinterdagar, kommer jag att längta tillbaka hit i mitt minne.

Så makalöst god, Pizza Åttan, med Viltskav, Lingon, Aioli, Västerbottenost, Créme Fraiche, Mozzaarella och Ruccola.