Det har blåst nästan stormstyrka och dundrat sista dagarna, utom igår då vi hade helt vindstilla och solsken. Vi var jätteglada åt att vi kunde tömma vår trädgård på alla ljusslingor och belysningen i flaggstången. Allt var torrt och fint. I kväll lovar SMHI över 22 m/s igen. Det är bra att det blåser, det sänker elräkningarna.
Jag tänkte att kanske åka en kortsväng till Eksjö i eftermiddag, men solen behövs för att man skall komma ut och komma iväg. Vi gick bara till badviken och hem igen, nästan klädda som eskimåer. Vi har suttit inne, eldat i spisen och tittat på blötan ute. Till mitten av veckan planerar vi i alla fall en ”bussresa” till Vadstena om det inte blir busväder.
Vår flaggstångsbelysning hade jag tänkt skulle få lysa lite till.
Under de sista stormiga dagarna, var jag lite orolig för att något skulle blåsa sönder i vår fina flaggstångsbelysning. Jag oroade mig helt i onödan, bara några pinnar i marken lossnade. Vi hade nog tänkt att den får lysa månaden ut, men så kom solen fram och då tog allt med jul och julpynt tvärstopp. Nu är allt nedpackat både inne och ute. 4 timmar blankt tog det trots att vi har så lite.
Tomtarna sover skavfötters i en kartong
Ett 40 tal tomtar har gått till sitt ide och kommer inte att väckas förrän till hösten. Som alltid så roligt att väcka dem till 1:a advent, men lika roligt att låta dem somna in igen när 20:a Knut har varit. Detta har varit den bästa julen under alla år och vi har verkligen haft det trivsamt.
År efter år har vi lyckats med att sätta nya rekord för försäljningen av Arvid Nordquist kaffe. Jag vill ju inte tala om för marknaden hur många tusen kg vi säljer, därför lade jag på lite extra marzipan på tårtan. Ett trevligt avbrott i vardagen och mycket uppskattat. Stort Tack Per-Ola! När många i vår bransch sett minskade volymer har vi på Torebrings i stället gjort tvärt om och ökat försäljningen.
Idag valde jag den betydligt lugnare vägen genom Svartåparken, än att gå i hård motvind på Grännavägen, då det blåste kraftigt på väg hem från jobbet idag. Under några minuter fick jag njuta av den röda solnedgången.
Bland det första jag läste på morgonen på min iPhone var svt text-tv: ”Just nu är kw priset nere på rekordlåga 20 öre.” Jag är inte påläst i ämnet, men kan tycka till som vem som helst. Det sista jag somnade med i går kväll, var debatten i nyheterna på svt Aktuellt. Då några timmar senare var priset jättehögt, för att några timmar sedan vara på bottennivå.
Jag litar inte på våra politiker …
För inte så värst många år sedan skulle varje ”Bensinmack” utrustas med Etanol som motorbränsle. Hur är det idag, jag ser aldrig någon tanka Etanol? Det är helt tyst om det. Nu skall allt köras på el, men det finns inte el så det räcker, inte ens för vissa industrier i södra Sverige.
Dieseln skall klimatkompenseras till en kostnad av 40 öre per liter fram till 2030, kostnaden blev 1,40 kr. Vi kan minska husbilsåkandet, vi njuter lika bra i närliggande orter som att åka långt bort, vi har inga problem. Vi har ett nybyggt energisnålt hus 140 m2, ett stort garage 80 m2 med golvvärme, totalt 220 m2 och elräkningen ökade bara med knappt 1500 kr under december när vi alla var samlade i fullt hus. Inga problem där heller. Många är inte så lyckligt lottade som vi är.
Jag lyssnade bara en liten stund till en energi proffessor på tv: ”Vindkraften är helt av ondo”, sa han. När det blåser för mycket (som just nu) får vi ge bort elen, samtidigt som vi måste ha ett annat energisystem med motsvarande kapacicet att sätt in, när det inte blåser.
Det första jag sa till alla på jobbet idag var: ”Passa på att ladda batterierna idag, nu är det billigt att ladda upp.”
Jag tittar på flaggorna och väljer vilken väg jag skall gå hem.
Sedan mina tidigaste barnaår, minns jag den stora radioapparaten på köksbänken, stor som en sockerlåda. Jag minns väderleksrapporterna på Sveriges Radio: ”Ett nytt lågtryck har bildats ute på Brittiska Öarna, som kommer att dra in över Västkusten under kvällen, och under morgontimmarna når det Småländska Höglandet.” Familjen lyssnade alltid på detta, för som bönder var vi oftast väderberoende.
Idag gick jag hem tidigt från jobbet och på trappan väljer jag vilken väg jag skall ta hem. Jag ser på flaggorna att det är en kraftig västlig vind från just Brittiska Öarna idag, och då väljer jag bort att gå Grännavägen hem i motvind. Då är det betydligt lugnare att gå utmed Svartån. Idag är det verkligen lågtryck, blött, slaskigt och skolor har stängt längre norrut.
Nära Calais uppe nordvästra Frankrike
När jag har svept runt i livet för att skriva min bok, har jag ofta kommit tillbaka till Frankrikes västkust.
Nära Calais uppe nordvästra Frankrike
En trivsam plats som jag gärna skulle återvända till.
Camping Bien Assise.
När vi kom hit sa vi med en mun nästan samtidigt: ”Men vad grönt det är här!” Inte så konstigt sa jag, det är ett stenkast till Brittiska Öarna, där alla lågtryck bildas och förmodligen regnar det mycket här också.
I år har jag sagt något, som jag inte har sagt på många år tidigare: ”Julen har varit så trivsam i år, att jag inte har något emot att ha den kvar lite till.” Vi har det så rymligt och trivsamt i vårt kök/ vardagsrum under ”kyrktaket.” Hela familjen var samlad och vi hade det så trivsamt under helgdagarna och det märktes inte heller att vi var många samlade. Jag fick bara köra diskmaskinen mera än vad jag är van vid.
Trots alla trevliga minnen, bleknade julen något lite idag. För första gången i år, värmde solen genom fönstret på min rygg, när jag satt vid mitt skrivbord. Vi måste nog även i år följa almanackan, det är 20:a Knut på torsdag. Det är snart jul igen. Själv har jag börjat fundera på planeringen inför nästa jul. Lika bra att ta tag i det nu än till hösten.
När solen skiner på oss händer det alltid någonting. När vi var unga och de första solstrålarna kom på nyåret, åkte vi ofta för att titta på husvagnar. Det gör gör vi inte idag, men solen lockar ändå fram något i oss. ”Vad kan vi hitta på nu?”
Detta inlägget ger nog inga applåder, nästan alla har redan kastat ut julen nu, men varför inte njuta av stunden, bara man trivs med det.
På vägen till och från jobbet hinner jag att fundera.
Det var ganska ”ruligt” (ojämt) att gå idag, men med stavarna känner jag mig ganska säker. I dag funderade jag på en ganska märklig sak: ”Det tog 8 månader att bygga vårt hus och det kommer att ta tolv månader innan min bok är ute i handeln.” Jag började skriva i februari 2020. Nu de sista 3 dagarna har jag suttit med att korrigera till rätt upplösning på (de många) bilderna jag har med i boken och jag är ändå inte riktigt klar.
Själv har jag resonerat, att skapa mängder av text blir ganska tröttsamt, för en bild säger mer än 1 000 ord. Samla alla bilder på ett ställe i boken eller inga bilder alls, det är billigast, sa någon, aldrig i livet, sa jag. Ni kommer att få uppleva livet i en kall torpstuga i slutet av 30 talet, att vara bonddräng som både pappa och jag har varit, livet som nygifta i ett torp långt ute i skogen utan el och vatten. Ni kommer att få följa mig från 5- 6 årsåldern med hårt arbete i mina båda händer, Matts i skolan, Matts som skogshuggaren, Matts bakom ratten i en långtradare i hela Norden och Tyskland, Matts och hela familjen i en husvagn, Matts som oftast sålde mest av alla, Matts och familjens resor i hela Europa med husbil, Matts som husbyggare, Matts som den ständige entreprenören, och ett helt liv under den Högstes beskydd. Allt detta finns med i min bok med i något fall mer än 120 år gamla bilder.
En helt fantastisk livsberättelse.
Denna boken hann jag med att läsa en del av i helgen. Wow vilken story! Den lilla tjejen som som ville flyga de stora stridsflygplanen, men nobbades till alla utbildningar på grund av att hon var tjej. Efter många års kamp kom in och utbildades genom flottan. Då var hon ensam tjej i alla sammanhang. När utbildningen var slut, var det bara hon och en kille som fick flyga de största jetflygplanen, hon var näst bäst i klassen. Så småningom kommer min bok att kunna beställas, från Semnos förlag i Värnamo, missa då inte att köpa denna boken också.
Snöflingorna virvlade runt hela lördagskvällen, och utanför vardagsrumsfönstret såg det så vackert ut. Det var läggdags när jag tog på mig tofflorna och traskade ut i snön och mörkret. Ja så mycket mörker var det inte, alla våra lampor lyser upp kvällen. Bilden är tagen från norr och med den sista obebyggda tomten på gatan i förgrunden.
Kort från norr.
Det var inget svårt val att låta bussen stå inne denna helgen. Vägarna var kolsvarta av slask.
Infart från Flisbyvägen.
De kraftiga lampan på gaveln lyser upp ända ned till badviken och det blir extra vackert efter snöfallet på träden.
Utsikt från sängen när vi vaknade.
Nu dröjer det säkert flera månader tills vi kan sitta och ta morgonkaffet här på vår altan. Idag blev det en espresso på sängkanten.
Trots mycket belysning, mycket matlagning, huset fullt av barn och barnbarn under helgerna, diskmaskinen gick för högvarv, 11 grader varmt i garagen och 23 grader inne, kom vi undan det höga kw priset ganska bra. Vår elräkning stannade på 1150 kw á 2,46 kr. Totalt på hela året förbrukar vi plus minus noll 10 000 kw.
Torpet Lotteberg med en idag 80 år gammal ladugård.
Jag har varit lite orolig hela tiden för några bilder i min bok, som är mer än 100 talet år gamla eller ännu mera. På alla korrektur har allt sett bra ut, med undantag av några riktigt gamla bilder. Detta har alla förståelse för med tanke på dåtidens möjligheter att fotografera. Jag hade godkänt det sista korrekturet för tryckning. Som jag skrivit tidigare, skriva en bok är 25%, resten av arbetet är 75 %. Så skrev en annan författare och jag är beredd att hålla med.
När filen kom till tryckeriet i Litauen och matades in i deras datasystem blev det något annat. Skönt att ha med yrkesfolk att göra som stoppade bandet. Jag fick en lång lista på bilder med för låg upplösning. Hur en bild som är 2,7 MB från början har kunnat bli några få KB fattar jag inte. I går eftermiddag och hela dagen i dag har jag ägnat mig åt att hitta bilder i full upplösning. Nu har jag åtgärdat 75% av alla bilder. Jag har en sådan uppsjö av bilder, mer än 20 000, och att hitta rätt original var tidsödande. Fram på eftermiddagen kände jag, vis av mina tidigare erfarenheter, nu är jag trött i huvudet, nu slutar jag för idag.
Här i denna ladugården hade mamma & pappa sin första ko, sin första gris och en höna. Året var 1939. När jag skrev det kapitlet började jag storgråta, när jag tänkte tillbaka på hur mor & far har haft det.
Dagen efter att jag skrev mitt inlägg om allt sabotage, här på den fina järnvägsbron, kom det en snubbe och ville spränga hela bron. Bryta loss elkablar, slå sönder dörren var för lite skadegörelse för någon. Tydligen bättre att spränga allt samman. Läs om hela insatsen här.
Det var vid 13:30-tiden som Räddningstjänsten i Aneby, poliser och ambulanser fick bege sig till resecentrum i Aneby där en man utryckt sig hotfullt. Enligt uppgifter till AnebyNytt har personen uppgett att bära på någon form av sprängmedel. Bilder och mer information om händelsen finns här…
Matts Torebring 