Matts Torebring

Jag hade tid bokad hos min eminenta frisör idag. Jag frågade henne: ”Jag förstår att många av dina kunder vill samtala med dig om kriget, hur orkar du hela dagen?” ”Vilken underbar fredag vi har fått idag, så vackert ute och tänk att bara få njuta med familjen i kväll, vi måste se det vackra som finns också,” var det kloka svar jag fick. Så här vackert hade vi utanför fönstret under några få minuter …

Själv är jag så tacksam, jag sitter bara och njuter och tittar ut. Min muskelinflammation och den hemska värk som jag haft i höger höft, knä och ända ned i foten och som jag kämpat med i mer än ett halvår är borta. Jag trodde inte alls på att sjukgymnastik, skulle kunna återställa mig. Sjukgymnasten lyssnade på mig, bara det var läkande. Jag lyssnade på honom och följde alla hans råd. Efter 8- 10 veckors träningsprogram morgon och kväll är jag helt återställd.

Vi får äta oss mätta, vi har fina hem, många av oss har en familj och vänner. Tänk att mista allt detta under loppet av några få minuter. Jag är så tacksam för varje dag som denna!

Den bästa helgen till er alla!

Denna helgen har god mat, olika aktiviteter, innebandy, korvgrillning och utflykter har avlöst varandra, samt dessutom provkörning av en Tesla elbil. Före hemresan till Stockholm för dotter med familj, bjöd Birgitta på en utsökt god söndagsmiddag bestående av Fläskytterfilégryta med blomkål och potatis samt en savaräng till dessert. Det senare serverade vi ofta som nygifta, men nu är det många, många år sedan sist. Alla tycke det vart jättegott och åt rent på faten.

Det märks inte att vi är 9 personer runt bordet i vårt nya hem, det är så rymligt och alla umgås samtidigt även om någon pysslar i köket.

Efter de två sista mörka åren av isolering och tragedier på grund av pandemin, är det allas vår yttersta önskan kunna samlas och leva leva vidare under beskydd, över vårt kära Sverige och hela Norden. Jag kan inte ta in detta ondskefulla i min tanke, som händer just nu. Hur är det möjligt att det finns en enda person, som bara talar utan att lyssna på någon annan?

”Vad ska vi göra idag?” frågade våra barnbarn. Ni har säkert läst början av min bok, när min mamma och pappa gifte 1939 sig i Sjöamålen, Askeryd, och då frågade jag: ”Vill ni följa med på den resa som min pappa och mamma gjorde 1939, med häst och släde efter bröllopet?” Först var de lite tveksamma, är det något roligt?

Vi tog bilen till Sjöamålen i Askeryd och startade vår resa där. Jag beskrev den långa vägen till skolan för mamma och alla hennes syskon, genom de mörka skogarna. Vi svängde in på kyrkbacken i Bredestad, säkert på samma sätt som mamma och pappa gjorde, innan vi fortsatte den sista biten ut till Lotteberg, Skareda, i Lommaryds socken.

Här bodde mamma och pappa i hela 10 år efter bröllopet i Sjöamålen. Mamma bodde större delen av tiden ensam här, efter hand med 2 pojkar, en ko, en gris och några höns, när pappa var inkallad på beredskapstjänst i Skåne och Norrland. 1947 såg jag också dagen ljus här inne.

Är det samma trappa sedan 1939? Alla våra 3 barnbarn blev helt lyriska, av att se torpet uppe i skogen. ”Vem äger stället?” ”Kan vi köpa det?” ”Här vill vi bo, tänk vad roligt vi skulle kunna ha här!” När vi kom hem fick jag applåder av barnbarnen för resan i historien.