Matts Torebring

Vad ska vi göra idag? frågade Birgitta. Jag ska ta med dig på en promenad, som du aldrig gått tidigare, svarade jag. Vi började vid järnvägsövergången till stambanan. Nya, moderna hissar upp till övergången, men ack så nedklottrade. Dessa har vi aldrig prövat. Det är ingen sport att åka hiss, jag tar alltid trapporna utom idag, då provade vi hissen upp & ned för första gången.

Vi fortsatte ned till Biblioteket, strax intill Svartån och järnvägs undergången. Här tog vi en trappa ned och följde gång- & cykelbana utmed hela Svartån, bort igenom Svartåparken, bort till vårt nya hem. Den sträckan har Birgitta & jag aldrig gått tidigare. Hit till Biblioteket kan vi åka båt och gå och handla, när vi blir äldre och inte orkar gå så långt.

Dessa husen har skjutit upp som svampar ur jorden. Helt plötsligt stod husen här, jag känner ingen som bor här. Välskött och fint är det i alla fall.

2015 stod vi här första gången och drömde om att få bygga här. Om några veckor hoppas vi kunna flytta in. Det är för bra för att vara sant. Vi var ute och gick i en timma och tre kvart. (Birgitta vill gå sakta)

Vi bor kvar på vår ställplats på jobbet, sedan 180 dagar tillbaka. Vi vill vara solidariska med alla andra, som har fått rådet att vara hemma i påsk. Visst kunde vi åkt till en annan sjö och parkerat, men vi vill oftast gå och fika eller gå på restaurang. Det gör vi inte i vår riskgrupp just nu. Vi packade i stället ryggsäcken och trampade iväg i närområdet.

Vårt nya hem skymtar till vänster i bild bakom träden. Denna allé har jag säkert passerat 1000- tals gånger, men aldrig tagit mig tid att gå eller cykla här. Framför mig har jag alla motionsspåren, kan det bli bättre?

Här har vi varit och grillat korv med barnbarnen tidigare. Riktigt trevlig plats.

Platser som denna, borde finnas mera av på lämpliga platser. Det lockar till att komma ut.🌭

Tidigare fanns ett grillgaller, med tydligen har någon behövt detta. Uppfinnarjocke löser det utan galler.🌭

I mitten av bilden, där gärdena slutar, bor vi bakom träden om några veckor. Vad gott det blir att flytta ut på landet.

Under alla år som vi rest sommartid i Sydeuropa, har jag gått till brödbutiken och köpt frukostbröd på morgonen. Rakt in i butiken, pekat ut vad jag vill ha och sedan gått hem. Så när första dagarna i juli kommer, har det ofta varit en lång kö ut på gatan. Nu är det dags att vi åker hem, har jag alltid sagt då.

Idag fick vi uppleva samma sak i Eksjö. Efter att ha hjälpt Niklas familj, med att ställa upp husvagnen på Eksjö Camping, sa jag till Birgitta. ”Nu är jag sugen på en tårta”. Hos Lennarts var det kö ut på gatan. Det visade sig att antalet kunder i butiken, var begränsat till fyra personer samtidigt.

Vi skulle naturligtvis rest någonstans i påsk. Vi stannar hemma. Har ”Stefan” sagt så, då lyder vi. Vi har bestämt oss för att bo där vi bor, vi har det så bra här. I stället tar vi lillbilen och gör utflykter. Om någon månad drygt kanske vi flyttar in.

Det talas så mycket om 70 + som Birgitta & jag, trots allt räknas till. Vi jobbar, vi sitter på våra enskilda kontor, utan att möta människor utifrån och vi håller avstånd.. Vi är extremt försiktiga, vi tvättar oss noggrant, vi spritar händerna många gånger om dagen. Vi tror att livet på landet är enklare att leva än i stan.

Det finns inga ord som räcker till, för att skriva om den kris som vi alla upplever just nu. Alla personliga tragedier, saknaden av vänner som lämnar oss, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer, listan är hur lång som helst. Ingen vet hur länge det varar, den som säger något annat ljuger, uttryckte någon. Trots all sorg och smärta, föds det positiva händelser i detta. Alla som kan, vill hjälpa till med något. Några kyrkoherdar intervjuades på radio och de sa samma sak. Vi ringer upp våra äldre för att höra hur de mår. Nu måste vi alla bry oss och ta vara på varandra.