Matts Torebring

Birgitta poserar framför Camping Rubicone, Italien, 2006.

Jag förstår inte idag riktigt varför, vi åkte sex år i rad, till detta land och bland annat denna plats, Camping Rubicone, en mil norr om Rimini. Men ok det var vår första Sydeuropa semester 2001, när vi drog iväg efter att ha varit i Nordkap 1999 med vår första bobil, samt år 2000 kört runt i södra Sverige. Vi träffade trevliga vänner på Camping Rubicone som vi umgås med än idag. Så visst hade det goda saker med sig.

Efterhand blev jag så innerligt trött på italienarnas sätt att vara. Vi är 59 miljoner människor i vårt land, vi kan allt själva, vi behöver inte anpassa oss till andra länder. Det räcker om vi kan bara italienska, vi behöver inte kunna engelska, vi har vårt eget betalstationssystem vid vägtullar, deras bristfälliga wifi (nu senast) vi röstar inte på Sveriges musikbidrag 2012, detta trots att alla andra länder gjorde det, vi är bäst själva.

Vid ett tillfälle blev jag sur, när jag ville köpa ett par Sandwich på en Grillbar, utefter  vägen till havet och solen. Extremt krångligt att bara köpa två Sandwich och ta med sig i bilen. ”Lugna ned dig, sa Birgitta, du skall vara här i tre veckor”. Sista gången jag lämnade Camping Rubicone, sa jag till dem, ”Jag kommer aldrig att komma tillbaka”. Detta på grund av deras hopplöst bristfälliga wifi. På sensommaren 2012 parkerade jag på ställplatsen i Gränna. Tidigt på morgonen vaknade jag av ett ovanligt skrän och hallå utanför bobilen. Vad var detta, jo en italiensk bobil hade parkerat intill mig. Många italienare kan inte prata med varandra, de skriker till varandra.

Varför skriva om detta nu, jo naturligtvis, Italienarna gör sitt eget val och vill gå sin egen väg igen, genom populistisk politik. En åtstramningspolitik för att rädda landet vill man inte ha. Kommer detta egensinniga folk att äventyra hela Europas ekonomi, genom att att inte lyssna på omvärlden. Mario Montis har lyssnat på signaler från Bryssel, men blir snabbt impopulär. Vart är Italien på väg?

Jag älskar Spanien och Portugal. Kroatien och Slovenien är trevliga länder att besöka, men vi har varit ganska mycket där.

För er som inte stannar till i Aneby och för oss alla andra som bor i Aneby.

Vägen mellan Tranås och Eksjö har haft en minst sagt bedrövlig sträckning utanför Aneby, mellan Marbäck, Blå Grindar och Bredestad. Minimal vägbredd, krokigt, en smal bro, backkrön, två hårt olycksdrabbade vägkorsningar och naturligtvis låg hastighet. Så har vägen sett ut, under hela min levnad. Jag vet inte hur många år denna vägsträcka har stötts och blötts, säkert tio- femton år. Ska vägen gå genom Bredestadsdalen eller ska den gå uppe på höjderna. Fornminnen har måst beaktas, markägares intressen och den naturliga sträckningen av vägen.

Äntligen (nr 1) har arbetet startat om än i bara förberedande syfte. Jag har nästan skämts över den här vägbiten. Nu kommer det snart att bli roligt att hälsa alla husbilsvänner från norr, söder och öster välkomna till Aneby. Nu kommer vi inte att behöva skämmas längre. Vägen kommer att gå uppe på höjden, så det kanske blir en vacker utsiktspunkt också.

Äntligen (nr 2) Jag ringde Kabe i dag och frågade om tidsplaneringen håller, med att vi får hämta vår nya och extremt fina och så efterlängtade Bobil på torsdag eftermiddag denna veckan. Jo den har rullat av bandet nu och två extra prov och besiktningar av allting sker i morgon. Vilken längtan jag har, jag har inte känt mig ”klädd” på fyra månader som vi varit utan Bobilen. Dessutom har det ju nästan varit ”vårdag” idag, bara åtta grader kallt på morgonen och sedan lite dagsmeja.

Ekotopia Aneby.

Så här vackert och inbjudande har det skrivits om denna anläggning…Hotell mitt på det Småländska Höglandet i utkanten av Aneby ligger denna unika hotell- och konferensanläggning. En plats där ny och gammal arkitektur möts i vacker lantlig idyll. Vi erbjuder en rofylld och kreativ miljö med rum för såväl kurser och konferenser som avkoppling och rekreation. Här sover du djupare, äter längre och andas friskare.

Få saker, eller rättare sagt, inga händelser har haft större publicitet i våra småländska tidningar, än just Ekotopia. Det har skrivits helsida upp och helsida ned, sedan detta projekt startades under 90- talets senare del. Från början klubbades det i genom i Aneby kommunalfullmäktige för en beräknad kostnad av 12 milj. kronor. Kommunstyrelsen som fattat detta beslut fick senare avgå. Tanken var god, att starta utbildningar i miljörelaterade ämnen. ”Projektet skulle göra Aneby Kommun till ett Ekologiskt föredömme i hela världen”. (citat Smålands Tidningen) När projektet stod klart att tas i bruk var notan uppe i det fyrdubbla beloppet. Då fanns ingen fungerande värmeanläggning utan en tillfällig ”elpanna”. Totalt har detta bygge belastat våra få skattebetalare i vår lilla, lilla kommun med 60 milj. kronor.

Kommunen lyckades till slut sälja anläggningen för cirka åtta miljoner kronor. Sedan dess har det varit flera ägare. Anläggningen är mycket trivsam, när den har varit i drift. Vårt företag har haft heldagskonferens och kortare utbildningar, vår dotter firade sitt bröllop i de jättetrevliga lokalerna samt att det var lunchservering under en tid. För några veckor sedan gav Socialstyrelsen tillstånd för ett bolag som heter Läkemedelsgruppen AB, att genom arrendeavtal, starta boende för heldygnsvård för korttidsboende.

Skandalomsusad anläggning säljes.

För vår gemensamma framtid i vår lilla kommun, hoppas jag att denna anläggning, får en ny ägare och ett nytt gott rykte om sig och att nya arbetstillfällen skapas.

Notis i Smålands Tidningen denna veckan.

Jag är väl en av de få som kör Bobil i Sverige och som tycker om stora och bra vägar. Som jag skrivit flera gånger tidigare, har det säkert att göra med att jag växt upp på en grusväg i öde landsbygd , varit skogsarbetare i nio år och kört långtrad i yrkesmässigt fyra år. Jag glömmer aldrig när jag lossat min last färdigt, en fredags eftermiddag i Uppsala trakten och hör på radion, ”Idag klockan 15 öppnas en drygt tre mil nybyggd motorväg norr om Nyköping”. Jag minns att jag klappade i händerna för mig själv i lastbilshytten. Dessa tre mil norr om Nyköping var en mardröms väg att köra på höstnätterna. Säkert inte mer än sex meter bred och ännu  smalare bropartier. Det kändes ibland under mörka regniga höstnätter som om man ville resa sig upp i lastbilshytten, det kändes så fruktansvärt smalt, vid ett möte med andra långtradare på en smal bro.

I bland pratar jag med kunder som ringer från Sundsvalls trakten. Första frågan jag ställer är, ”Har det blivit motorväg förbi Sundsvall ännu”? Så långt jag vet byggs det på det nu, men det dröjer ändå ett tag tills den är klar. Vid Sundsvall har E 4:an varit rena skandalvägen. Varför då skriva om dessa drygt tre mil vid Ljungby? Jo när Birgitta och jag får fyra veckors semester och därmed punkt slut, vill jag inte fastna på vägen innan jag ens kommit utanför Sveriges gränser. I mitt tycke har denna sträcka varit en stor skamfläck på Sveriges karta. Jag kör där mindre än tio gånger per år och jag gillar inte sträckan, som den ser ut just nu. Jag har inget emot två + plus en väg, hellre det än inget skydd alls. Jag tycker bara att det skall vara motorväg, när det är Sveriges största Europa väg. Nu blir det det och jag klappar i händerna åter igen.

Jag har kontroll på Europavädret ett par gånger per dag.

Få vintrar har varit längre än denna. Nysnö nästan varje dag, minus tre till drygt minus tjugo grader varje dag, vecka ut och vecka in. Aldrig tidigare har jag längtat så till Spanien och Portugal som denna vinter. Även Marocko har börjat att locka lite.

Jag gick ut i bara pyamasen på balkongen innan sovdags i går kväll.

Nu har jag sett så mycket snö, så jag kan inte säga att det är vackert längre. Rådjuren har trampat upp hela trädgården. De håller rent även under fågelbordet samt letar upp varje lite kvist att äta på. Stackars djur, eller rättare sagt, jägare och markägare, tycker jag borde känna sitt ansvar och utfordra djuren.

En sommarbild från Rastplats Boråstorpet riksväg 40, Borås, aug. 2010, när blir det grönt igen?

Vi lämnade den härliga solen i Spanien i början av juli månad 2012. Vi reste vidare till Andorra, Normandie i norra Frankrike, Holland, Tyskland, Danmark och hem. Under dessa 11 dagar regnade det varje dag. Regnade, ja ibland, men oftast rena skyfall. Så kom hösten, nu måste solen komma fram igen, nej mera regn och mera skyfall. Nu blir det väl en torr och solig vinter efter detta ihållande regnande. Nej, nej, snöskottande varje kväll man kommer hem, två spår till Birgittas bil ut från garaget på morgonen, ibland med snöslungan, ibland räcker det att putsa till med snösläden.

I början av detta århundrade var det oändligt tjatande om alla gröna vintrar. Jag har inte hört ett ord om detta på flera år nu. Jag funderar samma sak varje år, hur skall solen kunna förvandla denna snötäckta och kalla nord till grön grönska igen? Hur blir vår och sommarvädret hemma i Norden? Nej det är bäst att ta det säkra för det osäkra och dra ned till Spanien. Egentligen skulle jag vilja dra redan nu, lämna allt och bara fara iväg. Jag bara njuter av alla sommarbilder, alla bloggvänner lägger ut från Spanien och Marocko.

Jag har inte känt så här tidigare, är det dags att börja på att fira vintern i Spanien även för mig? Är det dags att sluta jobba? Fira jul känner jag inte för där nere,  men att åka Trettondagen och kanske vara kvar där nere, tills det börjar våras hemma, skulle nog passa mig också, eller har jag fel?

Idag lördag, har jag tvingats till att jobba med revision av vårt Miljö- & Kvalitetssystem, FR 2000. En rent spel för gallerierna och så urbota tråkigt, allt bara för att få en stämpel på ett papper att företaget är certifierat. Vår ambition är att vara betydligt bättre än ett företag med en stämpel på ett papper. Att jobba med detta en vanlig arbetsdag är helt uteslutet på grund av alla störande element. När vi blev certifierade första gången 2004, hade jag lagt ned runt 550 timmar på detta. Min dokumentation, (Torebrings Instruktionsbok) var från början mer 160 sidor. Idag har jag bantat ned så mycket det går.

Tänk om man fick lämna allt detta tråkiga och möta sommaren i söder, kanske på Playa Levante i Benidorm?

Ps. Klicka gärna upp bilden ett par gånger, den är ganska somrig och skön.

Cadaques konstnärsbyn i norra Katalonien, Spanien, sommaren 2012.

Sommaren 2012 reste vi från Camping Rubina Resort, Empuria Brava. Min fru och jag startade vår MC, en Honda 125 cc, och körde upp i bergen. Först passerade vi högt över hamnstaden Roses, med en bedårande utsikt över staden och medelhavet. Sedan klättrade vi vidare upp i bergen med vår MC. Efter en bra stund började vi nedstigningen mot havet igen, på slingrande bergsvägar i ett helt kalt och bergigt landskap. Efter mängder av slingerkrokar, kom vi ned till denna helt fantastiska plats, konstnärsbyn Cadaques, längst upp i nordöstra Spanien. Det var tur för oss, att vi lämnade bobilen kvar i Empuria Brava. När vi rullar in på de så smala gatorna står en stor skylt, Förbud mot Husbil. Aldrig tidigare har vi tagit oss för en resa på nära 10 mil på en MC, och fått uppleva något så fantastiskt, som denna lilla by.

Vi tycker detta är Årets Bild, därför att det krävdes så mycket utanför det vanliga att komma dit, att så få, kanske varit där och fått uppleva denna by, det är inte bara en bild, det är en upplevelse och det är mycket kultur.

Inlägget ovan är mitt bidrag till tävlingen Årets bild, i en tävling anordnad av Freedom Travel och   http://www.vistaprint.se/fotovaggkalender.asp

En ny positiv artikel i Smålands Tidningen.

För någon vecka sedan skrev jag på min blogg om den positiva inställning som finns i Eksjö Kommun till oss husbilsturister. Mitt inlägg lästes av en av mina bloggvänner, Lars Permelin i Hässelby, Stockholm. Lars Permelin tog helt enkelt kontakt med Smålands Tidningen och utvecklade ett positivt samtal. Idag kan vi läsa en ny artikel på samma tema. Birgitta och jag kommer att ha ställplatsen på Eksjö Camping, vid sjön Hunsnäsen i Eksjö, endast sju till åtta minuters gångväg in till city, som vår vinterfavorit. Själva och flera med oss lovordar dessutom ställplatsen vid Lyckarp, några km utanför city, på vägen mot Vimmerby. Rastplatsen vid Aborraviken vid infarten från Vetlanda och Nässjö är en bra plats den också att övernatta på. Grattis till er alla Eksjöbor att ha en sådan framsynt kommunledning.

Vår nya drömbil är snart klar…

Vi har köpt fem nya husbilar av Torgny Ekman, 72, Östgöta Camping, Mantorp. Igår eftermiddag sålde vi din förra bil, berättade Torgny. Det fanns en bil till, av samma årsmodell och betydligt billigare, men kunden valde din förra bil, på grund av den var så välvårdad. Vår förra Kabe såldes två dagar efter att vi lämnat den. Visst lönar det sig att hålla ordning på sina prylar. Vidare berättade Torgny att din nya bil skall vara klar vilken dag som helst. Från början var vi lovade leverans i mars – april. Senare har det datumet ändrats till vecka 7.

Jag har nog aldrig tidigare så sett fram emot en leverans av en ny bil som just denna gången. Jag gläder mig åt garaget, där vår Honda skall få åka med, alla stora utrymmen och garderober, Qweensbed, en riktig gasolkoffert med ett väl tilltaget utrymme att kunna byta vilken flaska man vill, utan att lyfta ut den ena först, bort med hängande sladdar på utsidan, rätt placerad toatömning, dubbelbädden framtill, en riktigt ombonad förar- och passagerarmiljö, fem års garanti och inte minst automatlådan och den stora motorn. Jag tycker det skall bli såååååå spännande.

Idag ska du väl inte cykla?, sa Birgitta, det är – 22 grader ute.

I dag har vi haft den kallaste dagen hittills på Småländska Höglandet, minus 22 grader. Jag gillar att hålla igång med motion och är sällan främmande för någonting. Det är kul att se var gränserna går. Lite kallt om kinderna, var det allt, när jag cyklade över Svartån, på väg till jobbet, en kvart före sju på morgonen. Hem i kväll kändes som rena mildvädret med bara tio minus grader. Nu har det varit kalasväder att cykla i. Värre blir det med all snömodd nästa vecka, när det blir plusgrader. Naturligtvis har jag dubbdäck på cykeln och jag har inte ens känt halka när det varit ren isgata. Jag har bara knappt en km att cykla till jobbet, så det  är inte mycket skryta med.

Kameran har varit med till jobbet varje dag denna veckan, uti fall att solen kommer fram. Möten, telefon och mejl har gjort att jag inte kommit ut. Idag struntade jag i mitt skrivbord, telefon och mejl, jag åkte ut och såg soluppgången. Sagt och gjort , jag tog Birgittas bil och körde runt lite i den nära omgivningen och nedan följer en massa vinterbilder. Hur många gånger får man se naturen så här vacker som idag?

Ps. Klicka gärna på mina bilder, för att på riktigt se naturens under.

Solen på väg upp borta i öster. Foto från mitt kontor.

Solen lyser redan på grannens tomt.

Ridklubbens hästar på Aneby Gård.

Solen på väg upp över Aneby Gårds gärdet.

En allé delar det stora gärdet.

På väg ned mot Bredestad.

Solen kommer inte fram över trätopparna överallt.

Bredestaddalen utanför Aneby

Bredestaddalen utanför Aneby.

En liten småväg strax söder om Aneby.

Sunneränga utanför Aneby.

Sunneränga utanför Aneby

Sunneränga utanför Aneby.

Sunneränga utanför Aneby.

Sunneränga utanför Aneby.

Sunneränga utanför Aneby.

Sunneränga utanför Aneby

Sunneränga utanför Aneby.

Stalpabacken ned från Blå Grindar.

Stalpabacken ned från Blå Grindar.

Stalpabacken ned från Blå Grindar.

Ängs beteshagar, Stalpabacken ned från Blå Grindar.

Södra delen av sjön Ralången.

Stalpet Aneby.

Soluppgång sett från Sommarhemmet Stalpet.

Stalpets vattenfall finns bakom träden.

Ralingsås utanför Aneby.

Här i Härjestad byggde en god vän en villa för många år sedan.

Utsikt från villan vid Härjestad.

Soluppgång över sjön Ralången.

Hoppas du orkade med kylan och alla bilder och att vi ses snart igen!