Strax före klockan 8 när jag gick till jobbet, hissade jag vår flagga hemma på halv stång. Hur kunde detta tragiska hända i Örebro?
Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för alla dem som nu denna gången, har mist en familjemedlem, en vän, eller en nära anhörig. Hela Sverige har sorg idag och jag hoppas att alla tar en tyst minut kl. 12.
I början av 60- talet flyttade min storebror Rune till Örebro och till just Hagagatan där allt det fruktansvärda hände förra veckan. Vi talades vid ofta på telefon. Därför känns det så nära nu, våldet kommer så nära, det är inte långt borta. Vid ett tillfälle startade jag min moped och körde de cirka 20 milen enkel resa, för att hälsa på honom. Rune gick bort alldeles för tidigt. Ofta, ofta sa han … ””Den där Matts, vad han hittar på mycket …”
Matts Torebring 
Förstår att du saknar din bror. Det känns så konstigt när ens syskon inte är med oss och gått före som man säger i UK, jag tagit det till mig. Tänker på honom varje dag, det är 12 år sedan.
Och lyssnat på de anhöriga i Örebro som berättar om det helt ofattbara. I all smärta så visas så mycket kärlek och värme till varandra. Och en hel stad omfamnar. Det ger hopp i allt det skrämmande.
Men det går inte att fatta vad de alla som drabbats på olika sätt går igenom.
Fint att du visade med flaggan. Vi tände ljus och hade en tyst minut. Och det stannar inte där, tankarna går.
Min storebror Rune har alltid fått heta Örebror, sedan han första julen i Örebro, skickade en fastklistrad ettöring på ett julkort med texten… ”Jag trodde inte att jag skulle få ett enda öre över över till en julklapp till dig, men det lyckades.”
Eftersom det blivit så många resor till Örebro under åren, kändes detta våldsdåd ännu värre, det känns så nära. För oss som har lite känsla kvar, kommer det att ta en generation att läka dessa sår. SVT´s samling innehöll så fina tal utan en massa politik.
Det minsta som vi som familj och företag kunde göra, var att hissa vår fina flagga på halv stång samt att hålla en tyst minut på jobbet.
Jag förstår att du verkligen saknar din bror. Jag var en hårsmån att mista min enda bror när han som långtradarchaufför körde ner i ett djupt dike i början på 1990-talet. Han klarade sig mirakulöst och vände åter till livet efter lång tid på IVA och sjukhus, även om kroppen fick rejäla bestående skador. Att saknaden kommer upp till ytan igen när detta ofattbara hände i Örebro är verkligen förståeligt. Jag tror de flesta av oss på ett eller annat sätt hedrade offren med en tyst minut och en hel del eftertanke.
Tack, jag tycker att det var så fint skrivet av dig. Många av oss har en hjärtesorg att bära på. Det känns bättre att få dela sorgen med flera.
Alla är inte lika starka som Birgittas pappa, som stod vid graven till familjens äldste sons (32år) bortgång och sa: ”Tack för att vi fick ha dig så länge!”
Visst känns det att förlora en nära anhörig som man haft i många år!
Och vi lever verkligen i en föränderlig värld,känner inte igen vårt Sverige av idag tyvärr som det blivit av idag!
Bästa tiden var nog 60-90 talet sen har det ju spårat ur mer och mer i det mesta!
Här vi är nu är det mycket lugnare tack och lov,njuter varje dag faktiskt!
Ha det gott/SommarKram
Jag förstår er mer än någonsin, att ni tar en långresa som bjuder på sol, bad, värme, fjärran från alla sprängningar och skjutningar.
Ingen av oss känner oss hemma i denna världen längre. Skjutningarna i Örebro kommer att ta en generation att läka. Helt och hållet ofattbart. Vi har vant oss vid att en person eller någon mera skjuts till döds, men 10 helt oskyldiga människor som skjuts går inte att ta in.
Framtidskramar