Matts Torebring

Jag hade inget aktuellt inlägg på hyllan idag. Så öppnade jag byrålådan och där låg detta gamla foto från början av 20- talet. Matts Torebring och hans Brownie. Jag skulle kunna skriva, kanske en hel bok, om de drygt 13 år som vi var bästisar, innan vi sa farväl till Brownie, sent en natt på djursjukhuset i Jönköping. Brownie var en ”Schabrador”, blandras Schäfer och Labrador. Jag talade med henne som hon var en människa, Brownie lade huvudet på sne och lyssnade, för att visa att hon förstod.

Jag kom till Sandsjö Wärdshus sent en fredagseftermiddag och levererade varor. Strax utanför restaurangköket, låg det fem svarta valpar och en brun valp och lekte. Du får en valp Matts om du vill ha. Ja tack, jag vill ha den bruna. Då hade hon, senare fick namnet Brownie, kommit och lagt huvudet på min fot.

Jag kunde sedan inte ta ett steg, utan Brownie var vid min sida. Varje arbetsdag låg hon under mitt skrivbord. När klockan var halv sex på kvällen boxade hon på mig, ”Nu skall vi gå hem husse” hon var till och med i kyrkan några gånger och låg under en bänk. Vi gick till och från jobbet varje dag och Brownie gick med utan halsband. Jag pratade med henne som med en människa. Stanna, kunde jag säga, det kommer en bil och hon stannade. Så satt det en katt på en stenmur en kväll när vi gick hem. ”Husse, det sitter en katt där” sa Brownie och tittade på mig. Nej sa jag till på skarpen, ”Nu går vi hem”.

När hela familjen var samlad, hade vi urnsättning hemma i trädgården. När jag tog farväl till min bästa vän någonsin, sittandes på golvet på djursjukhuset i Jönköping, kändes det som en naturlig del av livet. När vi urnsatte Brownie brast jag sönder och samman totalt och fick näsbblod. Denna gravvård kunde vi inte flytta med oss till vårt nya hem.

Solen lockade ut oss att gå. Efter all kyla som varit, kände vi oss säkra att gå på vår sjö, Anebysjön. Jag hade gärna gått en långpromenad i det vackra vädret, men…

När vi gått ett stycke från våran badvik, var det betydligt mera snö på isen än i början av vår promenad. Helt plötsligt blev det tyngre att gå. När jag vände mig om stod det vatten i mina fotspår. Hur kommer detta sig? Är inloppet till sjön fruset, vattnet som pressar på och lägger sig ovanpå isen? Det var obehagligt att gå vidare så vi vände hemåt igen.

Först hajade jag till, när jag såg att temperaturen ute i garaget, sjunkit under +10 grader för första gången i vinter, nu stod det +9.8 grader. När jag tittade på utetemperaturen, visade den -23 grader. Idag var temperaturen i garagen över +10 grader igen. Vi är glada över vår lampa, som lyser upp utanför vårt vardagsrum.

När jag gick hem i eftermiddag var det dagsmeja på flera ställen. Jag hoppas att all snö och alla isar finns kvar, när många får sportlov inom kort.

P.S.

Jag måste inflika, att jag mår helt fantastiskt bra, idag tre veckor efter min prostataoperation, inte minsta lilla inkontinens, min kroniska hosta är plötsligt borta, jag känner mig utvilad när jag vaknar och min ”kroniska problemmage” fungerar igen. Detta är helt Fantastiskt! Jag är lyft- cykel- & rörelsebegränsad till slutet av april. Om några veckor får jag provsvar efter operation från min läkare. Sedan kommer jag att kontrolleras var 3:e månad första året och efter detta en gång om året i tio år framåt. Visst har vi en fantastisk sjukvård.

Birgitta & Matts önskar alla goa vänner en trevlig helg