Matts Torebring

Kanske sista städningen för i höst, löven är borta för en stund. Bara sitta inne och titta ut och beskåda allt det vackra i höstens färger samt tänka tillbaka på de tusentals timmar jag lagt ned med ren handkraft för att odla upp ren skogsmark till en vacker baksida till vårt hus. Min silvergran på framsidan som blivit krokig, fick skatta åt förgängelsen och komma att pryda mors och fars grav på Aneby kyrkogård. När vi sjöng psalmen 203 idag i kyrkan får den ge ton till höstens prydnad av naturen.

Vers 1. Fram skrider året i sin gång, nu gulna lund och lid. Farväl med all din lust och sång, du korta sommartid.

Vers 3. Låt gulna varje blad på kvist, låt falla varje strå; Guds rika nåd, det vet jag visst, den skiftar ej ändå.

Vers 5. Jag vet ett träd så friskt och grönt, när döden råder här: på Golgata det blommar skönt, och evig frukt det bär.

Vers 6. Det liv, som fram ur graven går, skall aldrig mera dö. Mig Kristus lovar evig vår trots död och vintersnö. Text C J Boye 1833. J A Eklund 1911.