Matts Torebring

I februari 2012 hämtade vi vår nya Hyundai ix35

Inte kunde vi ana för två år sedan, att vi inte skulle komma upp i 1000 mil på två år. Rättare sagt har vi kört 986 mil på två år. Behöver vi åka till stan och handla, ja då gör vi en husbilsresa av det. Vi köpte denna privat, efter det att jag haft tjänstebil i över 30 år. Det är en fantastiskt bra och helt felfri bil hittills.

Alla våra servicebilar i företaget

Totalt köpte jag nio Hyundai 2012. Vardagslyx, sa en av våra servicetekniker, om sin nya Hyundai H1.

Nyhälsan Bräcke Diakoni.

Det var länge sedan sist, som jag gjorde en stor hälsokontroll, men idag hade jag trots allt, bokat tid på min vårdcentral i Nässjö, Nyhälsan Bräcke Diakoni,  vård utan profit. Jag har lämnat Aneby Vårdcentral sedan vår husläkare, pensionerat sig för flera år sedan. Jag flyttade över till Nässjö Läkarhus och var där tre gånger. Sista gången, sa jag tack och farväl till dem. Av tio läkare är nio ”nysvenskar”, som har mer eller mindre lätt att förstå mig och jag dem. Jag var nästan smått upprymd idag, efter att ha mött min nye trevlige läkare för andra gången och flera mycket vänliga och glada sjuksköterskor.

Vilopuls för män. Sixten Jernberg hade 35. Jag klarade Atletgränsen.

Naturligtvis blev jag också väldigt glad över min läkares uttryck, ”Var rädd om dig Matts, så länge du är ung”. Ung, sa jag och skrattade, ”Du är ju bara snart 67, tänk om du varit 85”. Vad glad jag blev och naturligtvis lever jag länge, vidare på detta. Jag har levt ett helt fantastiskt liv, fyllt av det hårdaste arbete, långa arbetsdagar och hård press många gånger. Under alla dessa år, av tufft arbete, sedan jag slutade skolan tolv år gammal, har jag varit hemma från jobbet, kanske tre till fyra dagar på grund av sjukdom. Det finns inte ord för, hur tacksam jag är. Jag har varit omåttligt stark, ingenting har skrämt mig. När jag fick mina värden för blodtryck och puls, ser jag att jag är en Atlet. Jag hamnade längst ned i vänstra hörnet på tabellen ovan. Naturligtvis blev jag ännu gladare. Hoppas alla prover är bra också. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg, ”Jag tar min medicin i skogen”.

De sista 4,5 månaderna på jobbet har varit så tuffa, att det varit på gränsen för att hålla ut. Allt beroende på att vår nästa största leverantör, totalt havererat med sina leveranser. Detta på grund av byte av affärssystem den 3 september 2013. Denna veckans inleverans ordervärde var på 200 000 SEK, av det var 137 000 SEK restnoterat. Vi har i vår tur lovat våra kunder leverans, som vi inte kan hålla. Så har det set ut nu i 4,5 månader. Vissa kunder är så aggressiva och skriver långa hatmejl. Jag sitter själv och tar hand om de allra flesta aggressionerna, hela 58 stycken en enda dag.  Jag brukar kunna få den mest aggressive till att vara max positiv. Det som håller på och växer fram, i vårt land just nu är detta, att på webben kan du kasta hur mycket dynga som helst, på en annan människa. Några gånger har det tjocknat till i halsen och nästan att tårarna kommit fram och nattsömnen har gett vika flera gånger.

Hur glad blir man då inte en dag som denna, att få möta positiva, vänliga och omtänksamma medmänniskor. Ännu mera positivt, nu är det full värme på i husbilen och i morgon kväll åker vi till Jönköping.

Intressant artikel i Dagens Industri 13 januari 2014. (Klicka på bilden för att kunna läsa)

Dagens Industri 13 januari 2014

I Aneby kommun, finns ett riktigt bra utbud av motionsspår. Själv väljer jag alltid  det minst bekväma, blå 5 km. (det blir 6 km för mig, med min stig i skogen fram) Ett spår i branta backar och vanlig skogsterräng. Det sägs att en idrottslärare i kommunen, erbjudit gratis glass, till den som klarat springa hela rundan. En enda gång på 40 år har han behövt bjuda på glass. Själv går jag i hårt tempo, eller små joggar och jag är som en kokt krabba, när jag kommer hem. Hundratals gånger har jag tagit mig runt spåret. En sen kväll, i mitten av november månad, med pannlampa, valde jag fel stig. Efter bara tio meter sa hjärnan ifrån, här skall vara en backe och inte slät mark. Jag backade och då fanns branten där.

Vid ett tillfälle var det 60 cm snö. Vänd om hem igen din toker sa hjärnan, men viljan vann och jag fortsatte. Den gången tog det dubbelt så lång tid, att komma runt. Varje gång jag är ute, oftast söndag eftermiddag/kväll,  har jag tidtagaruret på, för att tävla mot mig själv. Jag känner långt in i arbetsveckan, att jag har kraft lagrat från min skogsrunda. Detta finns inte att köpa på apoteket.

På jobbet efterfrågas kort till gymmet. Nej säger jag, följ med mig ut i skogen, det är gratis och det är tyst och ingen tung diskomusik.