Matts Torebring

Jag har trots alla år som flytt, aldrig varit framme vid fönstret och tittat in i det rum, där jag först såg dagens ljus, augusti 1947.

En liten söndagsutflykt med lilla bilen idag och tillhörande kaffekorg. Jag ville fikat här på trappan, men det var för kalla vindar. Istället fikade vi i en solig skogsglänta, långt ute i skogen, där jag avverkade skog, för nästan 60 år sedan.

Här i Lotteberg, Skareda, Lommaryd socken, utanför Aneby, bosatte sig mamma och pappa vid giftermålet 1939. Med sig hade de en höna och en ko. De bodde kvar här i 10 år. Jag vet att de hyrde av familjen Alsén, som var helt fantastiskt snälla människor.

I samband med giftermålet inkallades pappa i beredskapstjänst i militären, då andra världskriget startat just då. Stackars lilla mamma, ensam uppe i skogsbrynet i månader, med tre bråkiga pojkar. Jag får tårar i ögonen, när jag tänker på det.

Jag är förvånad över att alla hus är så välbehållna, inte minst lagården. Någonstans i mina gömmor, finns ett kort på mamma inne i logen. Hon vevar runt ett handdrivet tröskvärk och pappa matar in säden.

Pappa & mamma hyrde sitt lilla torp. Idag ser det gemytligt ut, men jag har hundratals obesvarade frågor till pappa & mamma. Varför frågade jag inte om allt? Varför brydde jag mig inte?

Tiden har faktiskt rullat på, över all förväntan. Vi parkerade här i mitten av oktober och kommer med all säkerhet, att vara kvar en månad till. Först fick vi vänta på golvet, trots att det var beställt i mitten av november. Sedan slutade en av två golvläggare. Nu säger han som är kvar, att han måste till ett annat jobb om en vecka.

Sedan lämnade vår målarmästare oss och jordelivet, i sorg och saknad, för en vecka sedan. Lasse målarmästare var ensam egenföretagare. Ytterligare försening på två- tre veckor. Nu har vi fått löfte om att Måleribolaget i Tranås, kommer och hjälper oss om en vecka. De har lovat att vara kvar tills de er klara inne i ladan.

Det går inte att undvika, utan att våren rycker och drar i oss. Vi har valt att vara solidariska, med utfärdade förmaningar, att stanna hemma. Är alla ute och åker husbil som vanligt, kan det lätt bygga på den ibland förekommande avoga inställningen, till oss husbilsturister. Vi har haft ett fantastiskt vinterboende. I alla väder, 23,5 grader varmt varje dag, utan minsta strul, som i den förra bilen. Dessutom varmt på hela golvet och inte fläckvis som tidigare.

Vi inhandlade en salladstallrik i Eksjö och satte oss sedan i solskenet på Aborravikens rastplats. Våren är en lite speciell tid att vara ute. Jag tycker det är intressant, att följa böndernas markarbeten och sådd ute på åkrarna.

När vi lämnade vårt fasta boende, i mitten av oktober 2019, laddade jag upp med en hel trave böcker. I vinter ska jag minsann läsa böcker! Vintern har gått, och läsandet har varit minimalt. Mitt ständiga googlande och bloggen, tar naturligtvis tid från läsandet. Bloggen är min stora avkoppling.

Jag fick som vanligt många intresanta böcker i julklapp, samt att jagt köpt till några under vintern. Jag såg två personligheter i en tv intervju en kväll, genast beställde jag Gunilla von Platens bok, samt en bok av Ulla Ulrika Björkman, 84. Den senare handlade om, (bara sex) hennes livs kärlek vid fyllda 84. Det var på gränsen att jag lyssnade färdigt, det var nästan obehagligt till slut.

Men Gunilla von Platens bok, vilken bok! En affärskvinna känd från bland annat Draknästet på tv. Vilken entreprenör! Fyrbarns mamma, utan att vara mammaledig en dag. En av de mest fantastiska entreprenörer jag läst om.

Vi har fyra campingtidningar idag, det kommer at bli en. Vi kommer inte att åka lika mycket husbil. (nu när vi har så fint garage) Vi kommer att njuta av Villa Sjöviken.

Vi har varit på de flesta gudstjänsterna i vinter. De sista söndagarna har vi varit få och utspridda i bänkarna. De flesta av oss är äldre. Mångas törs inte gå ut. Själva jobbar, Birgitta & jag heltid. Men vi är försiktiga.

Vi kommer att fortsätta vårt boende i husbussen, minst en månad till bakom stängsel och låsta grindar. När jag kallade till slutbesiktning av ”Villa Sjöviken”, till i mitten av maj, vaknade hantverkarna till liv, eller rättare sagt golvläggarna.

Jag har skrivit i flera inlägg, om hur jag stressade bort min sömn 1999. Jag fick under hösten gå tillbaka till min ursprungsmedicin. Vanligt intag är 15 mg, 30 mg eller som mest 45 mg. Jag har tagit en halv 15 mg tablett (7,5 mg). I början av året, mitt under Corona krisen, slutade jag helt. Jag är mycket mera utvilad av, att i sämsta fall få några timmars sömn, än att vakna efter en hel natts sömn, efter att ha tagit en halv sömntablett.

Ofta sover jag middag efter kvällsfikat. En kväll väckte Birgitta mig och sa, ”Nu är det läggdags”, då var klockan 21.30. Trots detta fortsätter jag att sova, ofta sju, åtta timmar. Gissa om jag är glad för detta!

Vad ska vi göra idag? frågade Birgitta. Jag ska ta med dig på en promenad, som du aldrig gått tidigare, svarade jag. Vi började vid järnvägsövergången till stambanan. Nya, moderna hissar upp till övergången, men ack så nedklottrade. Dessa har vi aldrig prövat. Det är ingen sport att åka hiss, jag tar alltid trapporna utom idag, då provade vi hissen upp & ned för första gången.

Vi fortsatte ned till Biblioteket, strax intill Svartån och järnvägs undergången. Här tog vi en trappa ned och följde gång- & cykelbana utmed hela Svartån, bort igenom Svartåparken, bort till vårt nya hem. Den sträckan har Birgitta & jag aldrig gått tidigare. Hit till Biblioteket kan vi åka båt och gå och handla, när vi blir äldre och inte orkar gå så långt.

Dessa husen har skjutit upp som svampar ur jorden. Helt plötsligt stod husen här, jag känner ingen som bor här. Välskött och fint är det i alla fall.

2015 stod vi här första gången och drömde om att få bygga här. Om några veckor hoppas vi kunna flytta in. Det är för bra för att vara sant. Vi var ute och gick i en timma och tre kvart. (Birgitta vill gå sakta)

Vi bor kvar på vår ställplats på jobbet, sedan 180 dagar tillbaka. Vi vill vara solidariska med alla andra, som har fått rådet att vara hemma i påsk. Visst kunde vi åkt till en annan sjö och parkerat, men vi vill oftast gå och fika eller gå på restaurang. Det gör vi inte i vår riskgrupp just nu. Vi packade i stället ryggsäcken och trampade iväg i närområdet.

Vårt nya hem skymtar till vänster i bild bakom träden. Denna allé har jag säkert passerat 1000- tals gånger, men aldrig tagit mig tid att gå eller cykla här. Framför mig har jag alla motionsspåren, kan det bli bättre?

Här har vi varit och grillat korv med barnbarnen tidigare. Riktigt trevlig plats.

Platser som denna, borde finnas mera av på lämpliga platser. Det lockar till att komma ut.🌭

Tidigare fanns ett grillgaller, med tydligen har någon behövt detta. Uppfinnarjocke löser det utan galler.🌭

I mitten av bilden, där gärdena slutar, bor vi bakom träden om några veckor. Vad gott det blir att flytta ut på landet.

Under alla år som vi rest sommartid i Sydeuropa, har jag gått till brödbutiken och köpt frukostbröd på morgonen. Rakt in i butiken, pekat ut vad jag vill ha och sedan gått hem. Så när första dagarna i juli kommer, har det ofta varit en lång kö ut på gatan. Nu är det dags att vi åker hem, har jag alltid sagt då.

Idag fick vi uppleva samma sak i Eksjö. Efter att ha hjälpt Niklas familj, med att ställa upp husvagnen på Eksjö Camping, sa jag till Birgitta. ”Nu är jag sugen på en tårta”. Hos Lennarts var det kö ut på gatan. Det visade sig att antalet kunder i butiken, var begränsat till fyra personer samtidigt.

Vi skulle naturligtvis rest någonstans i påsk. Vi stannar hemma. Har ”Stefan” sagt så, då lyder vi. Vi har bestämt oss för att bo där vi bor, vi har det så bra här. I stället tar vi lillbilen och gör utflykter. Om någon månad drygt kanske vi flyttar in.

Det talas så mycket om 70 + som Birgitta & jag, trots allt räknas till. Vi jobbar, vi sitter på våra enskilda kontor, utan att möta människor utifrån och vi håller avstånd.. Vi är extremt försiktiga, vi tvättar oss noggrant, vi spritar händerna många gånger om dagen. Vi tror att livet på landet är enklare att leva än i stan.

Det finns inga ord som räcker till, för att skriva om den kris som vi alla upplever just nu. Alla personliga tragedier, saknaden av vänner som lämnar oss, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer, listan är hur lång som helst. Ingen vet hur länge det varar, den som säger något annat ljuger, uttryckte någon. Trots all sorg och smärta, föds det positiva händelser i detta. Alla som kan, vill hjälpa till med något. Några kyrkoherdar intervjuades på radio och de sa samma sak. Vi ringer upp våra äldre för att höra hur de mår. Nu måste vi alla bry oss och ta vara på varandra.

För nästan 50 år sedan flyttade vi till gården Rya, tre km utanför Aneby. När jag slutade min sista anställning som skogsarbetare, var jag anställd på Bordsjö Fideikommiss. Då hyrde vi en villa av arbetsgivaren som låg på Storgatan i Aneby. I samband med att jag slutade, lämnade vi även villan på Storgatan.

Även på den tiden hände det mycket. Jag utbildade mig till busschaufför, men fick jobb att köra tradare, Niklas föddes och vi började bygga vår första villa. I denna röra, hyrde vi lägenheten på andra våningen, i stora huset till höger. Vår hyresvärd bodde på undervåningen. Ofta kom han in i lägenheten utan att knacka, för känna på elementen om de var varma!

Nu femtio år senare, är vi på väg tillbaka till Anebysjön, fast på andra sidan.