Det var verkligen roligt att få belysningen inkopplad och tänd i vår nya rondell, kanske blev det en kopia av berättelsen om Mose och den brinnande busken i 2:a Moseboken 3. 1-22.
Ett annat ljus av hopp släckes i samma stund …
Idag kl. 14 skulle jag för 3:e gången, inställa mig på Hjärtmedicin mottagningen på Länsjukhuset Ryhov, Jönköping. Birgitta och jag fick det vänligaste mottagandet som man bara kan drömma om. Vill ni kaffe eller saft innan maten, som kommer om en stund? o.s.v.
Jag gick till mitt rum och mötte en redan inlagd person, som jag kunde ha talat med i flera timmar. Så kommer den vänliga sköterskan in och säger: ”Hur långt tror du att din hustru har kommit på hemvägen?” ”Säg bara inte att jag får återbud igen,” frågade jag. Jo så är det, fick jag till svar. Sedan tidigt på hösten 2022 har jag levt i en förkrossande ovisshet, om varför jag varit totalt orkeslös. Den ena utredningen har avlöst den andra och nu hade jag kommit till vägs ända. Jag skulle fått en Pacemaker inopererad idag. Vid samtliga tillfällen har helt akuta sjukdomsfall kommit emellan. Nästa besked … vi hoppas att du får tid under november månad. 🥲🥲🥲
Matts Torebring 
Så fint det blev med belysningen, det behövs nu när mörkret kommer tidigare för varje dag. Kan förstå om du blir besviken med uppskjutandet av operationen. Håller tummarna att det blir din tur nästa gång. Kram
Tack, ja visst blev det bra samtidigt som det finns minnen planterade.
Idag, dagen efter att jag skickats hem, blev det för mycket 🥲, då var jag på fel plats, jag skulle ha varit kvar i Jönköping.
Hoppas att du får tid snarast möjligt! Mvh Birgittha och Mats
Tack, ja det kändes tufft idag, 15 månaders kamp och ändå hemskickad.
Nu får det väl vara nog med återbud även om vi förstår att ett akut hjärta måste tas omgående. Nu måste det väl vara din tur nästa gång…
Belysningen blev i alla fall något fint som lyser upp tillvaron.
Tack, men idag kom tårarna när jag vaknade, för jag vaknade på fel plats, jag skulle ha varit kvar i Jönköping. 15 månaders kamp mot ovissheten har varit tufft och vid vägs ända blir jag hemskickad.
Visst blev belysningen fin ni gjort bäste Matts så klart!
Desto tråkigare besked ni fick att få det uppskjutet igen,
förstår väl din frustration och ledsamhet över det hela!
Men så pressad som sjukvården är idag i stort sett alla
regioner med akuta fall som oxå har hög prio så blir det
så här tyvärr,såg bara då jag har legat inne mina gånger
hur pressat det är för dom,det saknas både läkare,och
även sköterskor,dom stänger rum i brist på folk som skall
vårda oss,saknas personal till röntgen-apparaturen m.m!
Man undrar hur det skall bli i framtiden faktiskt?????
Hoppas det blir din tur nu nästa gång.
Ha det gott/StyrkeKramar fr oss
Tack, ja visst får vi glädja oss åt det lilla ljuset i detta kompakta mörker.
Jag har ju hört om patienter som fått lämna operationsbordet i brist på olika saker. Det som är jobbigt är att aldrig komma till vägs ända, efter 15 månaders kamp, mot att inte veta vad som är fel.
Ja visst om man tänker på alla skjutningar som är och vilka stora resurser som krävs förr detta. Inte underligt om det fattas resurser.
Tredje gången gillt heter det, men blir inte bättre för det. Förstår din besvikelse. 😑
Vacker rondell på Framtidsvägen, tänk när den kommer loss framåt vårkanten!
Hållertummarnahälsningar från Solan
Tack Solan, visst blev den bra rondellen och full av utplanterade minnen, som kommer att poppa upp i vår.
Idag vaknade jag i fel säng, jag skulle vaknat upp i Jönköping. Jag måste säga att jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka, efter 15 månaders kamp är jag fortfarande inte i mål.
Nu måste det hända något, det tummar vi på.
Vad vackert det blev med ljuset. Och tänker på dig, det är hårt att drabbas om och om igen och ibland tänker man ju vad det är för fel på allt. Men det är brist på personal, enormt mycket för vissa som ska göra det mer komplicerade.
Samtidigt kanske det finns möjligheter att organisera bättre och verkligen ta hand om den bästa personalen och se till att de stannar. Lyssna på sina medarbetare de som styr.
Och jag tror på det bästa för dig, när du kommit så långt så får du den bästa.
Övrigt är oroande i allt faktiskt i detta land och vi får hoppas på ljus och att det kan förändras.
Kramar Monica och Anders❤️
Tack vänner, visst blev det fint med det belysta vajande gräset och ett fint minne från Candras fest i Fiskebäckskil.
När vi satt i mat- & fikarummet, sa jag just till Birgitta, ”Kan detta gå ihop sig, med så mycket personal?” Förlåt mitt småföretagstänk …
Det viktigaste av allt, var att vi fick ett fantastiskt vänligt bemötande. En avdelning som denna är ju själva hjärtat i hela verksamheten och inte minst för varje patient.
Vi har just sett första avsnittet av På Spåret. Frågan som står över de mesta andra frågor just nu är, ”Vart är vi på väg?” Min rumskompis på Ryhov var en f.d. polis. Vi hann med att komma in på samma spår, ”Vart är vi på väg?” Sedan blev vi avbrutna av att jag måste lämna min plats.
Kramar Matts & Birgitta