Sist jag var här, var i början av 60- talet. Jag hade vid den tiden köpt moped, nya motorsågar och börjat avverka skog åt olika sågverk i bygden. Denna gången var jag bara ett par km hemifrån, när olyckan var framme.
Jag fällde ett träd i ganska besvärlig och kuperad terräng. Det bar sig inte bättre, än att sågkedjan skar upp ett hål i byxorna, rakt över knäet, men inte in i benet. Som så många andra gånger i livet, har jag levt under den Högstes beskydd, så även denna gången. Sågkedjan skar bara upp i köttet över knäet, utan att skada benet.
Med motorsågarna på pakethållaren och en handske över såret rullade jag sakta hemåt. Mamma blev nog förskräckt, men ringde en Taxi som körde mig till Tranås sjukstuga som det hette på den tiden. Läkarna var duktiga och idag jag har bara ett djupt ärr kvar över knäet.
Idag var jag tillbaka. Sedan tidigaste skolåren, har jag en kronisk bronkit. Nu ville min läkare röntga lungorna, för att se om han kan underlätta besvären. Jag blev lite förvånad över, att det fanns sådan verksamhet kvar här. Vad skönt att det finns mindre vårdinrättningar kvar. Jag gillar inte att leta mig fram i de stora sjukhusen.
Matts Torebring 
Minnet är det absolut inget fel på.
Hoppas både jag (tveksamt) och ägarna (ändå lite troligare) får ha lika bra minne efter 60 år.
Allt gott!
Inte så svårt att minnas detta, ett uppsågat djupt spår i knät, som jag ser varje dag. Det bästa!
Skönt med mindre o bra utvecklade vårdcentraler närma en!
Stora sjukhus är inget jag gillar heller o kryssa sig fram i.
Hade tur i ungdomen med sågen,slant till men blev bara hål i
stövelns läder och ingenting innanför i foten som tur va!
Ha det gott/Kram
Jag tycker som du, jag fasar för att att leta mig fram. Jag har dessutom för bråttom, för att hinna läsa alla skyltar. Motorsågar är farliga saker, det vet vi skogshuggare. Det bästa kram