Matts Torebring

För ett 20 tal år sedan satt jag med ett headset från LG Telefoni. I bland kunde jag sitta och ringa hela dagarna. De höga och helt onödiga upppringningssignalerna skar in i höger öra. En skyddsingenjör mätte upp signalerna och sa med bestämdhet, att de var för höga men ingen åtgärd. Jag kunde ju lyft bort headsetet i de kritiska ögonblicken, men så blev det inte alltid. Idag är jag hörselskadad sedan ett antal år tillbaka.

En av hörapparaterna har lagt av helt och hållet sedan en vecka tillbaka. Vi har varit lågt bemannade på jobbet, så jag har inte kunnat åka till Audionommottagningens tekniska support i Jönköping. Fredag fm. förra veckan ringde jag för att höra om det var öppet. På nätet stod det att det var öppet, men vem kan man lita på idag så jag ringde. Ja ni vet svaret …”Vi ringer upp dig på måndag morgon kl. 8!” Efter ett par minuter ringde de upp mig och sa: ”Jag ringer dig nu för jag har så lite att göra!” Ja du kan komma nu i eftermiddag. Jag var nästan på väg att åka när telefonen ringer igen. ”Det finns ingen bemanning i eftermiddag!”

Jag ringde idag också för att kolla, men utan att någon svarade, jag har trots allt 10 mils resa t.o.r. Enligt nätet var det öppet och så var det när jag kom dit, fast då satt det helt andra tider på dörren. Jag fick plats nr. 15 i kön och just då hjälpte de nr 8. Jag fick i alla fall hjälp innan de stängde. Denna gången måste de plocka isär min hörapparat och det tar tid, men nu skickas den sedan hem till mig.

Man lär sig leva med allt, men visst är det jobbigt att inte ha full hörsel. Med stengolv och trä i taket hemma, har vi nog inte de bästa förhållande för en hörselskadad person. Jag får alltid fråga om Birgitta: ”Sa du ja eller sa du nej?” Det kan bli ganska tokigt om jag hör fel.

Ni vet att jag skrev om ljungfruresan med motorbåten och att vi fick ro i stället. Nu kom Storfiskare Linus hem igår, efter tre veckors semester med far och mor. Det gick inte bra för honom heller att få motorn att starta, utan han tog årorna och rodde ut på sjön så vi kunde fika. Vi måste lösa detta att inte motorn startar, sa pappa Niklas och storfiskaren Linus. De rodde ut på lite djupare vatten och Vips så startade motorn direkt vid första rycket. Vi hade försökt starta på för grunt vatten, propellern kunde inte snurra runt. Idag erkänner jag vårt handhavandefel!

Först hade vi tänkt att sjösätta båten i badviken, men det var så lite vatten och jag vågade inte backa ut tillräckligt långt. Vi fortsatte till Båtrampen i Målsånna camping, men samma sak där. Aneby sjön har just nu 50 cm lägre vattenstånd ön normalt. Då åkte vi till sjön Ralången och en fin ramp att sjösätta vid.

Vad roligt vi fick, det var bra krut i motorn och ganska snabbt hade vi kommit till norra delen av sjön. Ralången är idag en jättefin sjö och ligger så vackert placerad. Fram till slutet av 60 talet släpptes dock allt avloppsvatten orenat ut från samhället, samt allt avloppsvatten från Sveriges största privatägda slakteri som låg i Aneby. Det sägs att Svartån var färgad röd av blod från slakteriet vissa dagar. Naturen har naturligtvis inte läkt alla sår men ganska mycket.

Vi fick en härlig tur på sjön i ett underbart bar väder. Linus stortrivdes med att ge full gas på båtmotorn och vi andra hade jätteroligt. Nu lär vi oss lite nytt varje gång.